Gillar du min blogg och vill att jag blir nästa Blondinbella? Såhär gör du! Tack! <3
|
Gillar du min blogg och vill att jag blir nästa Blondinbella? Såhär gör du! Tack! <3 Man vet att man äter för mycket onyttigt när man, varje gång man är i affären, är beredd att försvara sig med att ”man ska ha fest ikväll”. Titta vad jag – i ett fullständigt osnuskigt ärende givetvis – hittade. Nu finns smurfarna som porrfilm! ÄNTLIGEN, right? Jag skulle kunna fråga mig själv om det finns någon som går igång på sådant, men det vore dumt. Det finns det garanterat. Och det som är tragiskt är att det här är långt ifrån det konstigaste som existerar när det gäller porr.
Det blev kebab till middag. På väg till stället där denna skulle inhandlas blev jag vittne till någonting underbart. Ett av vardagens små mirakel, skulle man kunna säga om man var sentimentalt lagd. Jag skulle precis ta i kebabställets kebabdörrs kebabhandtag, när jag såg ett par som stod en bit bort. Mannen stod på knä, och höll i kvinnans hand. Jag anade väl vad det handlade om, men visste inte säkert förrän han poppade questionen. ”Vill du gifta dig med mig?” stammade han fram. Jag hörde inte svaret, men gissar att det var positivt eftersom ringen åkte på ganska kvickt. Daniel Werner, killen med slutledningsförmåga. Det som kändes lite märkligt var dock att allt detta ägde rum precis utanför arbetsförmedlingen. I USA friar man högst upp på ett berg, med utsikt över halva jordklotet. I Sverige, eller närmare bestämt Huddinge, friar man utanför den lokala arbetsförmedlingen. Hm. Så det är där det händer alltså. Om jag vill bli gift så får jag väl säga upp mig från mitt jobb, och börja hänga där. De är hemska, de här mobilsäljarna som står och lurpassar på gatorna. Men vad som är ännu värre, är säljarna för Amnesty. Det är inte första gången jag möter dem. Varenda gång så är de pushiga och allmänt odrägliga. I morse var vi alltså där igen. Jag var i centrum för att, i mitt miserabla skick, försöka handla lite mat. Säljaren såg mig, och rusade mot mig. ”Har du lust att prata om nånting viktigt?” ropade han trots att han stod alldeles intill mig. ”Nej” svarade jag kallt, och fortsatte att gå. ”Ha en trevlig dag nu!” hörde jag bakom mig. Det var dock inget trevligt i den tonen. Det vara bara syrligt. ”Detsamma” sade jag, om möjligt ännu syrligare. Kan man inte undkomma dessa människor på något sätt? Finns det något NIX för möten öga mot öga? Måste jag köpa en t-shirt som det står ”ingen reklam tack” på? (Och ja, jag vet att jag kommer till helvetet för att jag inte skänker bort pengar till varenda välgörande organisation som existerar.)
Ååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Jag vill också. Härligt. Jag är precis tillbaka från dagens lunch, som skulle bli köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingon. Men så blev det inte. Varför? På grund av ohyra. Det var när jag precis hade satt i kortet och tryckt in min kod som jag såg hur det kröp fram en skalbagge, troligen en kackerlacka enligt mina wikipedia-skills, vid kortterminalen. Hela jag ryste, men svensk som jag var lät jag bli att ställa till med någon scen. Jag tog min mat, gick 50 meter bort, för att sedan ställa ner brickan och gå och köpa en meny på Burger King istället. Tack gode gud för dessa pålitliga snabbmatskedjor. Innan kommentarerna av mina andra appar börjar hagla in: Nej, den där Sleep Cycle Alarm-grejen fungerar inte. Man stoppar ner telefonen under madrassen, och så är meningen att den ska registrera ens sömnrörelser. Sen vaknar jag ändå av mitt vanliga alarm, eftersom jag tydligen är helt unik i det faktum att jag inte har några sömnrörelser alls när jag sover. Tjock som i metaforiskt tjock alltså. Inte tjock på riktigt. Jag har en guds fysik. Däremot, det jag har gjort… Jag har installerat McDonalds app. Det känns lite som att ha pizzabagaren på speed dial.
Sen insåg jag att jag spenderat en lång stund med att googla på bilder på knästrumpor. Jag har aldrig känt mig så pervers fö… Äh, det var inget.
På förekommen anledning vill jag då att ni ska veta sanningen, kära läsare. Jag är inte så proffsig som jag verkar. Och för att förklara detta så måste jag berätta fortsättningen på lördagskvällen. Omkring midnatt, efter intensivt Xbox 360-spelande, gjorde hungern sig påmind. Undertecknad steg då upp och började, iförd endast kalsonger, att steka på ett par korvar. Det blev inte chorizos denna gång, utan endast två hotdogs från Dennispaketet (fun fact: när jag var liten trodde jag att Dennispaketet, som alla politiker pratade om, handlade om korvarna). Och det visade sig ju bli en enda stor cirkus. Först placerade jag stekpannan i läge, och kladdade i en klick olivolja. Sen gick jag tillbaka och spelade ett tag, eftersom jag vet att det där med att värma upp pannan brukar ta tid. Så blev det givetvis inte. Efter ungefär tio minuter drogs min fokus åt annat håll, när hela köket var rökfyllt. Jag har aldrig varit så glad över att jag inte äger någon brandvarnare! Istället rusade jag fram, tog bort stekpannan där oljan legat och gosat till sig ett bra tag, och begick sedan det ödesdigra misstaget att försöka duscha den i diskhon. ”FFFFSSCCCHHH” lät det, medan rökutvecklingen blev ännu värre. Det var bara att krypa till korset och öppna ett köksfönster. Efter att ha ”fisfläktat” ut röken ur fönstret, försökt skrubba bort den gravt inbrända oljan, och slutligen diskat alltihopa, skulle jag försöka mig på korvstekandet. Lite olja i pannan och sedan två korvar. Inom sekunder var de båda fastbrända. Gud så jag svor där, i min nakenhet. Jaha. Jag slet loss korvarna, och sedan var det bara att göra om proceduren med skrubbandet och diskandet. Sedan i med två nya korvar. Dessa fick jag rulla runt i stekpannan i princip konstant, men det gick ju det också. När korvarna fått hyfsad färg, men mest för att jag tröttnat, tog jag ur dem. Sen åt jag. Så… Ja. Nu vet ni. Det här med korvar är egentligen inte min grej. |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Jag råkade se att Webhallen har börjat sälja knästrumpor med motiv från Diablo 3. I egenskap av nörd kände jag spontant att den flicka som har sådana ganska troligt skulle få mig på fall.
Hörni… Efter att ha lagt upp
Kommenterat