En inblick i hur det är att vara jag

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner - nojar sönder potentiella samlag since 1986. icon biggrin En inblick i hur det är att vara jag

Sunkhelvete

Japp. Nu blev det en sån kväll. En sunkhelveteskväll.

Sen jag sålde lägenheten i Huddinge och flyttade till Bromma så har jag förvandlats till något jag inte riktigt känner igen mig i. Jag gick med lite vinst i försäljningen och såg plötsligt vad man kan göra med pengar. Man kan köpa sig bättre lägenheter. Bättre liv, i mina ögon. Jag är medveten om att det här är ett enda stort I-landsgnäll, det finns folk som inte ens hittar ett förstahandshyreskontrakt i den här stan. Men jag kan inte hjälpa det; jag finner mig själv med att önska att jag hade mer pengar. Jag vill bo närmare stan. I en större lägenhet. Men det har jag inte råd med. Och plötsligt känns den här lägenheten så klaustrofobisk.

Hur gör man då för att tjäna pengar? Jag funderade på att lära mig programmering, och skapa en mobilapp. Men jag förstår inte programmering. Jag fick IG i den mest grundläggande programmeringskursen som existerar (Visual Basic) i gymnasiet. Så det går ju inte. Sen slog det mig – en webbsida! En webbsida om nördprylar i alla former. Det ska jag göra. Men först måste man skaffa sig ett domännamn, och det är där det ALLTID fallerar. De flesta .com-domäner är upptagna, eftersom giriga företag köper upp miljontals och sen säljer dem till ockerpriser. Och allt som inte är upptaget tycker jag låter dumt. Alltså, jag kan utan tvekan nämna trettio namn jag registrerat för att dagen efter tycka de låter idiotiska.

Och sen, om jag faktiskt hittar ett namn, då kommer jag att ge upp eftersom inte halva jordens befolkning besöker min sida den första kvarten. Jag har liksom skeva förväntningar på folks intresse av mig och min sida.

Det är just det här som alltid är problemet med mig. Varför tror jag inte på mina egna projekt? Varför ger jag upp så fruktansvärt lätt? Det hade varit enkelt om jag haft låg självkänsla med bra självförtroende (fast då hade jag å andra sidan varit betydligt odrägligare som person). Men icke.

Daniel spelar spel

Nä, vad säger ni. Ska jag ge mig in i spelvideovärlden?

The last taco

Herrejävlagud. Jag ska aldrig mer äta tacos.

Jag lagade ett stort parti igår. Åt upp en halv kartong mini taco tubs. Sov på saken. Gick upp i morse och åt upp den andra halvan. Sen åt jag precis upp en till kartong. EN TILL KARTONG MINI TACO TUBS, det är fucking 14 skal! Och lite nachos efteråt.

Mycket oklart om jag överlever natten. Eller ens de närmaste fem minuterna.

Grok – Ugnsbakade parmesansnacks

Nu tror väl ni att jag har sålt mig. ERKÄNN! Ni tror att detta ska bli ett reklaminlägg jag har fått fem hundra spänn svart för. Men tji fick ni. Tvärt om berättar jag om det här alldeles gratis. Känner att mänskligheten måste veta! Never forget!

Så… Det var väl för några veckor sen som jag klickade runt på Mathem.se och fick se de här snacksen. ”Grok – Ugnsbakade parmesansnacks” lyste det på skärmen. ”Jamen det låter ju gott”, tänkte jag eftersom jag begick ett klassiskt nybörjarmisstag och beställde mat hungrig. Så ett paket sådana åkte ner i varukorgen, tillsammans med en massa annat onödigt och onyttigt.

Sen fick jag hem matkassen. Ivrig som ett litet barn packade jag upp det hela, slet upp Grok-paketet medan frysvarorna fortfarande stod på köksgolvet och smälte. Stoppade in ett kex i munnen. Och… det åkte ut lika fort, kan jag säga. Jag lyckades inte ens äta upp ett enda, så illa var det. Kanske det absolut äckligaste jag någonsin stoppat i min mun. Jag slängde hela paketet i soporna, den där skiten skulle jag inte ens bjuda min värsta fiende på.

Seriöst, de smakade gammal ålderdomshemsfot. Det borde vara en dödskalle på paketet.

grokparmesansnacks Grok   Ugnsbakade parmesansnacks

Tragik hos naprapaten

Haha, igår var jag hos naprapaten igen. Vi gjorde nån märklig övning där jag fick sätta händerna i nacken och sen ligga över hennes knä, under nån slags halvdan omfamning. Och nu menar jag inte att jag låg över hennes knä som att hon skulle ge mig smisk. Ja… jag vet inte. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Grejen var bara att… Det var så jävla mysigt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Det är ganska tydligt att jag är rejält kelsjuk just nu. Känner mig som ett rumänskt barnhemsbarn som aldrig upplevt kärlek tidigare! Herregud. Det borde startas en fond till förmån för mig.

Tacofredag

Just nu sitter jag och äter tacos. Alltså, det är så JÄVLA gott. Jag fattar inte hur något så gott kan vara lagligt, relativt nyttigt och möjligt att laga på under en timme. Galet.

Igår när jag skulle handla maten uppstod det en lite märklig situation, eftersom kassören var allmänt osvensk och småpratade lite.

Jag: Hej.
Kassör: Gud vad gott med tacofredag.
Jag: *inser inte att han pratar med mig utan tittar ner i plånboken*
Kassör: Eh… Gud vad gott med tacofredag.
Jag: *tittar upp, ler artigt, men är fortfarande i en annan värld*
Kassör: Tja.
Jag: *förbryllad* Hej!
Kassör: Gud vad gott med tacofredag.
Jag: Ja, eller hur!

Alltid lika kul när man framstår som en total idiot offentligt.