Daniel Werner, 28 år!

Tadaa! Bifogar bildbevis, som en liten tradition sådär.

daniel28 640x222 Daniel Werner, 28 år!

Tänk, jag kunde ha blivit kändis

Vilken konstig morgon. Vid tiotiden möttes jag av ett mail som började med texten ”jag hittade din blogg, och”. Instinktivt tänkte jag att det åter igen handlar om nåt casinoföretag som vill att jag ska skriva om dem för en femhundring svart, men det visade sig vara från TV4. De undrade om de kunde ringa mig gällande ett ämne i ett kommande program.

Direkt började jag fundera på vad jag nu skrivit för dumt. ”Vi gör ett inslag om näthat och ser att du bloggat argt om Kändishoppet på TV3″ eller ”Vi gör ett inslag om antifeminister och ser att du skrev ett (mycket ogenomtänkt, Daniels anm.) negativt inlägg om radikalfeminister 2012″ eller kanske ”Vi gör ett inslag om fenomenet blåpung och ser att du lider av detta.”

Men det var faktiskt inget av detta, utan det handlade om hypokondri. Jag är ju något av en hypokondriker, även om jag inte är så extrem. Så tjejen som ringde upp frågade lite om hur mitt liv ser ut, och jag förklarade hur det brukar vara när jag får valfri åkomma som sitter i längre än ett dygn, och hur jag då googlar symptomen vilka alltid leder till någon form av cancer. Jag tog även upp den där gången jag trodde att jag hade prostatacancer eftersom jag hade ont i… det området (jag ville inte säga ordet ”mellangården” till TV4s researcher; det kändes lite för ingående). Sen pratade jag med en läkare som sa att jag vore ett medicinskt under om jag hade prostatacancer vid 25 (som jag var när detta utspelade sig), och samma dag försvann smärtan.

De var hur som helst intresserade av att ha med mig i nyhetsmorgon. That’s right, direktsänd TV. Jag sa som det var; att jag inte tror att jag är lämpad för live-TV, eftersom jag då troligen skulle få ångest och få för mig att jag kommer att kräkas. Och då skulle jag trigga igång mig själv tills fullskalig panikångest vore ett faktum. ”Jag har ingen lust att bli nån ny Kräk-Eva och hamna på youtube”, sa jag. Researchtjejen förstod det, och höll med om att det inte vore så bra TV.

Så nej. Ni kommer tyvärr inte få se mig sitta i morgonsoffan och diskutera personliga tillkortakommanden med Tilde de Paula. Mina 15 minutes of fame är någon annanstans.

Det nya bordet

byggastol 208x156 Det nya bordetTänk att jag har bott i min lägenhet i snart ett år, utan att äga ett köksbord. Jag hade ett i gamla lägenheten, men det slängde jag ut i samband med flytten. Jag ville ändå uppdatera mig litegrann, och det där gamla bordet såg ut som något man hittar i en knarkarkvart.

Så i helgen var jag och Martina på äventyr, och köpte en matgrupp. Dessutom fick man en rabattkupong på 20% av inköpets värde; ett erbjudande som visserligen började gälla dagen efter jag köpt bordet, men som jag lyckades lura mig till ändå. Sen åkte vi hem med taxi. Hemkörning från möbelföretaget kostade 895 kr (för att åka 2 km!) medan hemkörning medelst taxi gick på 195 kr, och då inräknat att jag glömde en kasse på parkeringen så att taxin fick vända efter några minuter.

Och nu är allt färdigt. Den första stolen höll vi på att bygga ihop bakochfram, men efter det gick det helt utan intermezzon. Jag byggde ihop de två sista stolarna ikväll, eftersom jag behövde gå på toaletten. Och som ni alla vet är den stimulansen perfekt när man vill få saker gjorda.

nyabordet Det nya bordet

Brainfog

Just nu känns det som att den här bloggen hostar sina sista dödsrosslingar innan flatline:n är ett faktum. Jag vet inte riktigt varför. Jag har en underbar flickvän – ja, det är sant. Men det förklarar inte varför varken fantasin eller inspirationen finns där. Jag befinner mig i nåt slags brainfog-stadie där det känns ungefär som att det är en blockad i hjärnan som förhindrar mig från att tänka klart. Som att det är ett abstrakt hinder framför mig, och så snart jag kommit över det kommer tankarna att flöda fritt.

Dessutom har jag väldigt svårt att hitta ord, både i skrift och tal. Mest tal; eller det är väl det jag märker allra tydligast. Är det såhär för alla människor? Jag tycker att det är minst tio gånger om dagen jag tvingas säga ”nä, det ordet är försvunnet just nu” mitt i en mening.

Antingen genomlider jag en period av extrem tankspriddhet, eller så är det nån slags hjärntumör på gång. Den som lever får se. Förutom om tumören trycker mot synnerven, då får jag inte se. Haha. Lite humor sådär.

Det är väl aldrig OK att vara våldsam?

Råkade hitta nåt obskyrt prank-klipp i helgen, där en snubbe går omkring i ”hooden” och kallar svarta personer för ”neighbor”. Tydligen kan det misstolkas som N-ordet.

Fattar liksom inte det roliga. Så fort prankaren säger det offren tror är N-ordet blir de våldsamma och hotfulla, men när de får vet att det är på skoj så är allt okej och alla omfamnar varann och skiljs som vänner. Liksom… Är det bara jag som tycker att det är extremt obehagligt att det finns människor som har benägenhet att ta till våld över ett enda ord? Jag har full förståelse över att det är nedvärderande och fult, men att ta till våld? Och bara för att skämtet avslöjas så är allt okej sen? De tänkte ju för fan spöa upp personen!

Jag letar efter ett litet köksbord

ikeabotten Jag letar efter ett litet köksbord

Så… Ja. Ni kan väl höra av er om ni har något bra tips.

Scheisstag

En skitdag, och vips passar bloggen igen. Jojo minsann! När det är lite tufft så kommer jag krypandes tillbaka till mina läsare. Det är uselt, Daniel. USELT!

Dagen började perfekt med att jag och en kollega började tjafsa. Jag är verkligen inte van vid att jag höjer rösten, men i morse gick det inte att hålla emot. Jag tror att det hela löste sig rätt kort därpå, men jag spenderade ändå resten av dagen med att deppa. Mest över två saker: Dels pga dåligt samvete över att jag blev arg, och dels pga självförakt då jag, när jag fick mothugg, kröp ihop till en liten underlägsen hundvalp. Det är rätt ofta så; jag har väldigt svårt att acceptera det faktum att jag varken är eller kommer att bli någon alfahane.

Sen skulle jag bege mig till SOVA. Sängvaruhuset alltså. Anledningen är att jag hatar min säng. Jag köpte en 160-säng för ett halvår sen, och den var uppdelad i två 80-sängar. Säljaren svor dyrt och heligt på att jag inte skulle känna av skarven mellan sängarna, men likförbaskat finner jag mig själv med att ligga mellan sängarna varje morgon. Något som får mig att svära långa ramsor inne i sovrummet. Men efter lite kontakt med SOVA så har de nu ordnat så jag får byta upp mig till en 160-säng i ett stycke. Det trista i det hela var att jag fick lägga pengar mellan, dels för att uppgradera sängen och dels för att betala ny frakt och leverans. Det var 2500 kr jag hellre lagt på vin och kvinnor. Speciellt illa är det eftersom jag har så sjukt dåligt med pengar just nu (allmosor mottages tacksamt). Det blir till att ta från sitt eget sparkonto igen (kanske synd att gnälla, det finns de som inte har något sparkonto).