Illa berörd på donken

Nej, bloggen är inte död. Det kommer bara inte att bli uppdateringar lika ofta som förr, eftersom det 95% av tiden inte finns något sug.

Idag har jag varit och handlat och köpt vadderade kuvert. På vägen hem fick jag en sån där barnslig lust att göra något ovanligt, så jag köpte med mig frukost från McDonalds. Några pannkakor och en macka med cream cheese. Deras pannkakor skulle förmodligen inte ge några stjärnor i Michelinguiden, men jag tycker de är goda. Ungefär som köttbullarna på IKEA – sådär basic-goda liksom.

Medan jag väntade på maten fastnade blicken på två personer som satt vid ett bord. En tjej på 20-25 och en farbror på säkert 70-80. Farbrorn satt bara och vilade sig – det såg inte ut som att han ätit något – medan tjejen fortfarande doppade de sista pommesen i ketchup och såg allmänt sur ut. Eftersom det var rätt få kunder på donken så hörde jag deras konversation utan att behöva känna mig särskilt stalkig.

Farbrorn: Ja… Då måste vi nog gå 20 över.
Tjejen: *argt* Men jaaaaaa!
Farbrorn: *gör ett hysch-tecken och tittar sig generat omkring, väldigt timitt och som att han är van att hon skriker* Jag ska sluta tjata.

Det gick några sekunder.

Farbrorn: Vi kan handla på Hemköp va?
Tjejen: Vi kan handla här ute.
Farbrorn: Men det är billigare på Hemköp.
Tjejen: *surt* Men varför ska vi dit om vi lika bra kan handla här ute?
Farbrorn: Vi ska handla toapapper… Och kaffe… Och limpa.
Tjejen: Säg inte att vi ska köpa sån där jävla Skogaholmslimpa igen.
Farbrorn: Tycker du inte om det?
Tjejen: NEJ! Det är fan det äckligaste jävla brödet som finns!
Farbrorn: Oj… Det har jag ätit sen jag var tre år.
Tjejen: Då kanske du borde förnya dig lite…
Farbrorn: Ja kanske… Jag är ju lite mossig. Det tycker *nåt kvinnonamn* också.
Tjejen: Ja, tänk då vad jag tycker som är hälften så gammal. Du är ofta ganska mossig. Ibland är du klar och ibland är du mossig. Det är lite gott och blandat med dig.
Farbrorn: *tittar ner i bordet och försöker låta bli att se ledsen ut*

”Fy satan” tänkte jag. Har ingen aning om huruvida det var hans barnbarn, nån personlig assistent, eller nån helt annan, men jag blev rätt illa berörd. Hon betedde sig som ett svin mot gubben, och han var aldrig arg eller särskilt jobbig tillbaka. Jag ville gå fram och berätta vad jag kände, men sen kom svenskheten ifatt mig och jag skötte mitt eget. Jag fick min mat, frågade om det var cream cheese, fick frågan ”på vadå?”, svarade ”ja på mackan” (inte på pannkakorna liksom), fick bekräftelse på att det var korrekt, och gick hem.

Vad händer?!

Hörru Daniel, din förbaskade spjuver, vad händer i ditt liv?

Ptja, man kan väl säga att det både är väldigt bra och superdåligt just nu.

Det bra:

  • Jag har en ung och mycket fager tös i mitt liv, vid namn Martina, som gör mig glad. Det känns verkligen jättebra fortfarande. Min smått pessimistiska framtidstro som ibland visar sitt anlete hindrar mig från att vara allt för sentimental, men jag skulle nog vilja påstå att det här är det som jag har längtat efter så länge.
  • I helgen var jag och Martina (samma Martina som ovan alltså; jag går inte omkring och samlar Martinor) hos min mamma. Mycket trevligt!
  • Jag har börjat plugga! CCNA, vilket står för Cisco Certified Network Associate. För den oingivde så handlar det om nätverksteknik. Insåg för nån månad sen att jag inte lärt mig grunderna. Har ju liksom jobbat som detta i snart fem år, och jag kan det jag behöver kunna. Men det slog mig att jag inte förstår varför vissa saker händer, och då började jag plugga. Planerar att ta certifikatet i början av nästa år.

Det dåliga:

  • Denna trötthet och yrsel. Herre min jävla gud vad jag mår dåligt ibland. Alltså… För att illustrera: Jag är så trött som en person skulle vara de sista veckorna i hens liv. För ett par veckor sen var jag hos läkaren, tog lite blodprov och gjorde vissa neurlogiska tester. Dessutom kollade de efter eventuella vaxproppar. Allt var fint, men yrseln och tröttheten består. Visserligen har jag fortfarande, efter många år, vissa ångestrelaterade problem kvar. Spänner mig väl kanske. Det känns bara så främmande att lite sånt kan orsaka total utmattning vissa dagar.
  • På grund av ovanstående är det väldigt jobbigt att få tid och ork till att plugga.
  • På grund av ovanstående känner jag att jag har fastnat på mitt jobb. Jag är redo att gå vidare nu, men det finns inte så jättestor efterfrågan hos de stora teleoperatörerna. 95% av alla jobbannonser är från bemanningsföretag som behandlar en som smuts. Jag har varit där; aldrig mer.

Dessutom har jag smått ångest pga den här bloggen. Jag har verkligen tappat lusten TOTALT, samtidigt som jag önskar att jag hade mer energi att blogga. Det är den där känslan att man vet att man försummar nånting som egentligen är väldigt bra. Oh well, det kommer väl tillbaka när det känner för det. På det stora hela har livet varit mycket värre. Så cheers!

ccnaplugg Vad händer?!

En antifeminist som måste bekämpas

Jävlar vilken obehaglig dröm jag hade i natt. Jag brukar inte drömma mardrömmar, men detta var fan gränsfall.

Jag drömde att ett helt kollektiv av väldigt radikala feminister hade utsett mig som någon sorts huvudantifeminist som skulle bekämpas till varje pris. Så de skickade hotbrev, trakasserade mig på nätet, och hade nu t.o.m brutit sig in hos mig och stulit diverse sexleksaker (vad i helvete?). Jag besökte deras kollektiv, en stor övergiven villa. Där visade det sig att de stulit min post, bland annat en snowracer som jag tydligen beställt för flera år sedan. Jag skulle precis konfrontera huvudkvinnan i det hela när jag vaknade, med dunkande hjärta.

Jag tror att det hela baseras på en grej jag var med om för nåt år sen. Höll på som värst på Happy Pancake och skrev till en tjej. På hennes profil stod det att hon älskar Starcraft 2, varpå jag kommenterade att det var himla skoj då det inte är så många tjejer som spelar det. Hon svarade att det var extremt förminskande av mig. Jag ursäktade mig med att jag inte hade en enda tanke på att försöka förminska någon, utan att jag helt sonika tyckte att det var roligt att se kvinnliga Starcraft-spelare då det trots allt är en rätt manlig marknad. Sedan begick jag det ödesdigra misstaget att säga att det var tråkigt med en sån aggressiv ton, och blockerade henne. Inte som nåt straff, utan för att jag instinktivt kände att det aldrig skulle kunna fungera mellan oss, och då var det ju onödigt att fortsätta dyka upp i varandras sökningar.

Kaos! Efter några timmar fick jag ett facebookmail av en okänd kille, där han berättade att jag just nu blir uthängd på Twitter. Och mycket riktigt, personen använde mig som exempel på manligt förtryck. Hon hade censurerat mitt namn och bild, men läste man mellan raderna kunde man få ut hela mitt namn. Hon hade bland annat öppet frågat ”journalisten” Jack Werner om han hade en släkting som heter Daniel. Jag konfronterade henne och fick krypa till korset och förklara att jag inte menat något illa. Jag anser fortfarande inte att jag gjorde något fel, men tyvärr var jag tvungen att pudla för att inte få halva twittermaffian efter mig. Det var nåt jag bara inte orkade ta.

Jag övervägde ett tag att hänga ut hela twitterkonversationerna på bloggen, men då hade jag sjunkit lika lågt.

Daniel Werner, 28 år!

Tadaa! Bifogar bildbevis, som en liten tradition sådär.

daniel28 640x222 Daniel Werner, 28 år!

Tänk, jag kunde ha blivit kändis

Vilken konstig morgon. Vid tiotiden möttes jag av ett mail som började med texten ”jag hittade din blogg, och”. Instinktivt tänkte jag att det åter igen handlar om nåt casinoföretag som vill att jag ska skriva om dem för en femhundring svart, men det visade sig vara från TV4. De undrade om de kunde ringa mig gällande ett ämne i ett kommande program.

Direkt började jag fundera på vad jag nu skrivit för dumt. ”Vi gör ett inslag om näthat och ser att du bloggat argt om Kändishoppet på TV3″ eller ”Vi gör ett inslag om antifeminister och ser att du skrev ett (mycket ogenomtänkt, Daniels anm.) negativt inlägg om radikalfeminister 2012″ eller kanske ”Vi gör ett inslag om fenomenet blåpung och ser att du lider av detta.”

Men det var faktiskt inget av detta, utan det handlade om hypokondri. Jag är ju något av en hypokondriker, även om jag inte är så extrem. Så tjejen som ringde upp frågade lite om hur mitt liv ser ut, och jag förklarade hur det brukar vara när jag får valfri åkomma som sitter i längre än ett dygn, och hur jag då googlar symptomen vilka alltid leder till någon form av cancer. Jag tog även upp den där gången jag trodde att jag hade prostatacancer eftersom jag hade ont i… det området (jag ville inte säga ordet ”mellangården” till TV4s researcher; det kändes lite för ingående). Sen pratade jag med en läkare som sa att jag vore ett medicinskt under om jag hade prostatacancer vid 25 (som jag var när detta utspelade sig), och samma dag försvann smärtan.

De var hur som helst intresserade av att ha med mig i nyhetsmorgon. That’s right, direktsänd TV. Jag sa som det var; att jag inte tror att jag är lämpad för live-TV, eftersom jag då troligen skulle få ångest och få för mig att jag kommer att kräkas. Och då skulle jag trigga igång mig själv tills fullskalig panikångest vore ett faktum. ”Jag har ingen lust att bli nån ny Kräk-Eva och hamna på youtube”, sa jag. Researchtjejen förstod det, och höll med om att det inte vore så bra TV.

Så nej. Ni kommer tyvärr inte få se mig sitta i morgonsoffan och diskutera personliga tillkortakommanden med Tilde de Paula. Mina 15 minutes of fame är någon annanstans.

Det nya bordet

byggastol 208x156 Det nya bordetTänk att jag har bott i min lägenhet i snart ett år, utan att äga ett köksbord. Jag hade ett i gamla lägenheten, men det slängde jag ut i samband med flytten. Jag ville ändå uppdatera mig litegrann, och det där gamla bordet såg ut som något man hittar i en knarkarkvart.

Så i helgen var jag och Martina på äventyr, och köpte en matgrupp. Dessutom fick man en rabattkupong på 20% av inköpets värde; ett erbjudande som visserligen började gälla dagen efter jag köpt bordet, men som jag lyckades lura mig till ändå. Sen åkte vi hem med taxi. Hemkörning från möbelföretaget kostade 895 kr (för att åka 2 km!) medan hemkörning medelst taxi gick på 195 kr, och då inräknat att jag glömde en kasse på parkeringen så att taxin fick vända efter några minuter.

Och nu är allt färdigt. Den första stolen höll vi på att bygga ihop bakochfram, men efter det gick det helt utan intermezzon. Jag byggde ihop de två sista stolarna ikväll, eftersom jag behövde gå på toaletten. Och som ni alla vet är den stimulansen perfekt när man vill få saker gjorda.

nyabordet Det nya bordet

Brainfog

Just nu känns det som att den här bloggen hostar sina sista dödsrosslingar innan flatline:n är ett faktum. Jag vet inte riktigt varför. Jag har en underbar flickvän – ja, det är sant. Men det förklarar inte varför varken fantasin eller inspirationen finns där. Jag befinner mig i nåt slags brainfog-stadie där det känns ungefär som att det är en blockad i hjärnan som förhindrar mig från att tänka klart. Som att det är ett abstrakt hinder framför mig, och så snart jag kommit över det kommer tankarna att flöda fritt.

Dessutom har jag väldigt svårt att hitta ord, både i skrift och tal. Mest tal; eller det är väl det jag märker allra tydligast. Är det såhär för alla människor? Jag tycker att det är minst tio gånger om dagen jag tvingas säga ”nä, det ordet är försvunnet just nu” mitt i en mening.

Antingen genomlider jag en period av extrem tankspriddhet, eller så är det nån slags hjärntumör på gång. Den som lever får se. Förutom om tumören trycker mot synnerven, då får jag inte se. Haha. Lite humor sådär.