måndag 6 februari 2012 kl 20:15 I fredags var det kaos i kollektivtrafiken. Det hade kommit lite snö, och SL stod som vanligt helt lamslagna inför detta. ”Vafalls?! Snö? I februari?” kan jag tänka mig att det lät på deras kontor.
Men så var det. Enorma mängder snö, bitande iskyla, och dessutom en nedriven kontaktledning på det. Resultatet blev att folk satt fast på iskalla pendeltåg i fem timmar på morgonen, och på kvällen var det fortfarande problem med förseningar.
Så där stod jag, fast på perrongen med halva Stockholm, och mådde tjyvens. Vankade av och an, som en äggsjuk höna, för att inte spontant utveckla kallbrand. Suckade högt. Hoppade lite på stället. Efter en stund kom då äntligen tåget; fruktansvärt enormt jättefullsatt precis som förväntat. Men jag lyckades tränga mig in, och nu visste jag åtminstone att jag var på väg hem. Stod och fokuserade blicken på en kvinnohandske, och försökte låta bli att görgås av köld, uttorkning och allmän olust att vara där. Tåget krängde, och som jag hatade mänskligheten.
Men det var inte förrän jag, efter någon timmes tågfärd, en inköpt kebabtallrik, och en påbörjad vandring mot hemmet, som jag märkte det värsta av allt. Något riktigt fasansfullt. Nämligen mina bröstvårtor. I synnerhet den högra. Status på den var nu extremt kritisk; bröstvårtsstatus röd skulle man nog säga. Min skjorta, i dess sträva fejk-bomullsmaterial hopknåpat av kinesiska barnarbetare, tillsammans med kylan hade skapat en ENORM friktion. Så… det var inte skönt. Jag fick hålla i skjortan för att den inte skulle nudda bröstet på mig.
Jag har fortfarande, såhär två dagar efteråt, någon sorts skorpbildning på den högra bröstvårtan. Var går man om sådant? Måste jag beställa mammografi nu, för att säkerställa att inget är permanent skadat?
Varför skriver inte medierna mer om manliga bröstvårtsproblem?
Nyckelord: bröst, Bröstvårta, Pendel, SL, Tuttar
fredag 3 februari 2012 kl 21:46 Just nu är det ganska många inlägg om min fysiska och psykiska ohälsa, så jag beklagar detta. Å andra sidan är ju detta en blogg om mig, på gott och ont, och livet är ju inte alltid en dans på unga fasta kvinnobröst.
Min mamma bor med sin man i Sydafrika, som några av er vet. Nu är de hemma, och ikväll skulle vi gå på den nya Robert Gustafsson-showen på Cirkus. Jag, mamma, mammas man, och båda parters barn. Supertrevligt, och något jag sett fram emot i flera veckor.
Men kroppen (och möjligen psyket) sa mycket riktigt nej. Bestämt nej. Hela dagen har jag känt mig övernaturligt trött, sådär så att det svider i ögonen och huvudet nästan domnar av en stund vid varje blinkning. Hjärnan snurrar av sjögång och illamåendet sköljer över mig i stora äckliga vågor. Hela kroppen känns liksom tungstyrd, och det värker i lederna. Jag har åldrats 500 år på en dag. Jag känner mig som en Ent. Som den gamle och havet, fast utan havet.
Ni som tänker ”äsch, det är väl bara att bita ihop, lite trötthet har ingen dött av” har ingen aning om vilken sorts trötthet vi pratar om här. Det är inte den där känslan av att ha sovit några timmar för lite, och viljan att snooza några gånger till. Å nej. Det här är något annat. Det är känslan av att man inte har sovit på flera veckor, och viljan att snooza några år. Det känns som att ha 40 graders feber, fast utan hallucinationer och sånt.
Så jag kunde helt enkelt inte vara med, och det gör mig så ledsen. I skrivande stund har föreställningen hållt på i trekvart, och själv har jag legat och sovit på soffan.
Nu har jag i alla fall bokat läkartid om två veckor. De ska ta prover på varenda ämne det går att hitta spår av i min stackars kropp, och jag tänker inte ge mig förrän de hittat felet. Jag är helt på det klara med att det kan vara ångesten som ger psykosomatiska symptom, men det är oerhört verkligt i så fall. Hur som helst, jag hoppas nästan att de hittar något allvarligt, för då kan jag åtminstone påbörja en behandling.
Nyckelord: Ångest, psyke, sjuk, Sjukdom
onsdag 1 februari 2012 kl 21:45 De senaste veckorna har jag känt att det mesta är ganska sunkigt faktiskt. Jag vet inte varför; kan inte sätta fingret på var skon klämmer. Men jag har mina aningar att det kan vara nåt i stil med det faktum att jag känner mig väldigt ensam. Och är väldigt kärlekslängtande. Och närhetsbehövande. Och sexuellt undernärd. Och att Salahuddin bara sover. Och att det är mörkt ute. Och att jag känner mig febrig 98,2% av dygnet. Och att min sweet chili-sås håller på att ta slut. Och att det inte kommer fler avsnitt av Varan-TV. Och att jag fick det tråkiga rymdskeppet med blinkande ljus, julen -93, medan min kusin fick det där coola med massor med småfigurer i.
Så ja, det är mycket som gör mig ledsen just nu.
Tyvärr, på grund av min tillfälliga melankoli, så har en person jag pratat med väldigt länge valt att sluta göra det.
Förut verkade du gladare. Och inte bara skrev att du var deppig. Och om din ångest. Och att du är tråkig. Du har bara skrivit om hur dåligt du mår och hur depp du är det senaste. Och sånt pallar jag inte.
Jaa, kära barn. Tyvärr kan jag ju inte vara glad jämt. Men även om man nu inte åker och har Elvis-bröllop i Vegas det första man gör, så vill jag nog leva efter mottot ”i nöd och lust” i mina relationer. Jag är inte intresserad av någon där jag bara passar i galoscherna när jag är glad.
Nyckelord: deppig, depression, nedstämd, nere
tisdag 31 januari 2012 kl 21:50 Ångesten som endast kan orsakas av att ha ätit en alldeles för stor semla.
Jag brukar inte bry mig om vad jag äter (som ni vet), men… det var en STOR semla.
Nyckelord: Ångest, mat, semla, semmelångest
söndag 29 januari 2012 kl 15:23 Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.
Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.
Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.
Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.
Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.
Nyckelord: Paket, Posten, skämt, social inkompetens
torsdag 26 januari 2012 kl 20:39 Jag köpte lite olika snacks från USA, av ren nyfikenhet hur detta skulle kunna tänkas smaka. Och det skulle jag ju inte ha gjort. Ikväll har jag ätit:
- Skittles, detta godis som alla talar så varmt om.
- Några amerikanska ostbågar från Burger King. 103% ost!
- Svartpepparchips som nån stackars hillbilly i staterna har friterat i en hink.
Nu har jag nog fått någon slags allergisk chock. Det svider på tungan och bränner i halsen. Antingen det eller så håller jag på att bli sjuk (att människan inte är gjord för att blanda ovanstående saker kan det förstås också vara). Det känns som att tungan svullnar upp. Snart går det väl inte att andas längre. Ögonen ploppar ut. Jag får spontan sädesavgång. Fradga rinner ur mungipan. De sista dödsrosslingarna letar sig ur mina kvarvarande håligheter.
Och det är ju lite spännande att jag väljer att blogga om det hela, istället för att typ ringa efter ambulans.
Nyckelord: allergi, chips, chock, Godis, Skittles
tisdag 24 januari 2012 kl 09:53
måndag 23 januari 2012 kl 12:13 Det här inlägget har ingenting med hjul att göra. Men ibland när jag är ute och far och kommer på nånting jag borde blogga om, så bloggar jag från telefonen. Och där orkar jag inte skriva så mycket, utan skapar istället ett utkast som jag döpt till lite bokstäver på måfå. iPhonen rättade dock mina måfå-bokstäver till ordet ”hjul”. Så nu vet ni det.
Hur som helst. I morse fick jag en hypnopomp hallucination. Det kan man få i det där stadiet där man precis vaknat och inte riktigt vet var man är någonstans. Själv hade jag precis drömt att jag jobbade på Aftonbladet (hu!) och hade jobbat natt. Jag hade tydligen varit utomlands och gjort ett reportage.
Så när jag vaknade så tänkte jag instinktivt att jag skulle skicka ett SMS till min chef och informera att jag tar kompledigt idag, eftersom jag hade haft nattskiftet och precis lagt upp ett reportage om Tyskland. Det var en jävla tur att det SMSet inte gick iväg.
Nyckelord: hypnopomp, reportage, Sömn, yrvaken
måndag 23 januari 2012 kl 09:19 Fy fan. Jag har det inte lätt alltså.
Igår tvättade jag kläder, och efter en stunds malande i den där maskinen var det klart och jag hängde upp det på tork i stället ovanför badkaret. Problemet var bara att jag skulle duscha i morse. Det gick ju inte, med den fortfarande småblöta tvätten hängandes i ansiktet. Så då fick jag stå krökt i duschen, med benen vitt isär för att spjärna emot eventuellt halkande. Ett tag gick jag nästan ner i spagat i badkaret. Det måste sett väldigt märkligt ut.
Det hade inte blivit roligt att förklara för ambulansmännen hur jag fastnat så, om det behövts.
Nyckelord: duscha, ilandsproblem, Kläder, tvätta
lördag 21 januari 2012 kl 23:31 Igår, på pendeltåget hem, satt det tre fjortiskillar och drack alkohol. De tjoade och tjimmade. ”PANG” lät det plötsligt. Jag ryckte till och tittade vad det var, och såg att en ölflaska åkt i marken och nu rullade mot ett hörn vid dörrarna. Jag knöt näven i fickan, men det var inte som att jag hade gått fram och skällt ut dem.
Nåväl. Jag tänkte inte mer på saken. Förrän efter några minuter, då det inträffade en sak som skulle få mig att visa ett oanat hjältemod. Flaskan som tidigare rullat runt hade nu fastnat precis vid dörren, så den gick inte att stänga. Jag satt och tittade på hur pendelföraren förtvivlat (antar jag, han eller hon satt ju i sin kur så jag såg ingenting, men jag kan ju ana hur denne slet sitt hår i stor ångest) försökte stänga dörrarna och fortsätta färden mot mitt hem. Men icke.
Till slut gick jag fram och tog bort flaskan, kastade ut den på perrongen, varpå dörrarna stängdes och vi började rulla vidare. Jag gick och satte mig igen, och väntade nästan på applåder (som aldrig kom). Och det var då jag kände det. Det som Karl-Bertil Jonsson så vackert säger på julafton.
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.”
Nyckelord: Alkohol, flaska, hjälte, öl, pendeltåg
|
|
Kommenterat