Ett exempel på nödighetspepp

Minns ni inlägget där jag berättade om det märkliga fenomen som uppstår när jag behöver uppsöka närmaste vattenklosett? Jag var med om ett sånt TYPISKT exempel på det idag.

Jag märkte att jag blev lite nödvändig att göra nummer två, och det ville sig inte bättre än att jag höll mig en stund. Tillräckligt länge för att stor pepp skulle uppstå. Medan jag var nödig bestämde jag mig för att börja lägga pärlplattor som hobby, och var i princip i färd med att beställa en massa pärlplattematerial från ebay när det tryckte på för mycket för att jag skulle kunna fortsätta. Så fort jag var färdig var hela pärlprojektet inte lika intressant längre.

Jag tänker på den där filmen Långt ner i halsen; jag HAR HÖRT (!!!) att den handlar om en flicka vars klitoris råkat placeras i halsen. Kan det vara så att jag har en bit hjärna i ändtarmen? Jag kanske tänker med röven, bokstavligt talat? Diskutera.

Nyckelord: , , ,

Vad är fel på mig?

Här kommer anledningen till dåligt bloggande (eller okej, det finns en anledning till, men den ska vi kanske inte nämna här än): Jag är döende! Eller ja, nästan i alla fall.

I tisdags åkte jag bussen hem från jobbet som vanligt. Kände mig väl lite småseg, men inget speciellt. Satt med solen i pannan ganska länge, men tänkte inte på att flytta på mig. När jag klev av bussen så mådde jag piss – enorm yrsel, illamående, huvudvärk, och lite förhöjd temperatur. Och så har det pretty much varit sen dess. Jag har ingen jättefeber, utan det ligger på max 37,5. Men jag kan inte minnas när jag låg över 36,8 sist. Och jag KÄNNER mig ju fruktansvärt febrig. Som att det snarare vore 38,5. Det känns okej om jag sitter med en fläkt rakt i ansiktet, men så fort den är av så känns det som att jag är i klimakteriet. Dessutom har alla symtom utom yrseln försvunnit.

Imorrn ska jag till vårdcentralen, så får vi se vad de säger. Kanske är det bara inbillning? Det kanske bara är värmen? Men det har ju varit varmt i flera veckor nu, och jag har inte känt såhär förrän nu? Märkligt.

Nyckelord: , , , ,

En äkta hen, eller tankeläsare?

Märklig situation på den lokala restaurangen idag.

Jag var där för att köpa lite lammracks (som för övrigt inte var så goda), så medan jag väntade på min mat satte jag mig i uteserveringen och betraktade de andra gästerna. Närmast mig satt två afrosvenska män med medföljande fyra väldigt högljudda barn. Plötsligt kom en tredje person gående utanför restaurangen, varpå en av männen ställde sig upp och ropade. De kände uppenbarligen varann  sen tidigare. Personen kom fram, tog i hand, och de pratade en stund medan jag sneglade lite diskret på dem.

Den som kom fram var ovanligt svår att definiera könet på, åtminstone tillräckligt för att få mig att reagera på det. Hen hade någon slags turban på sig, kort hår och skäggstubb, men såg ut att ha bröst. ”Jisses, undrar om det där är en man eller kvinna” tänkte jag. Inte för att det spelade nån roll, men det är ju sånt där man kan finna sig själv med att fundera över. Hur som helst ryckte jag på axlarna och tänkte på annat. Sen gick personen iväg, och efter bara trettio sekunder påkallade en av männen min uppmärksamhet.

Han: Du!
Jag: Va?
Han: Du! Titta där borta. Tror du att det där är en man eller kvinna?
Jag: Oj, jag vet faktiskt inte. Jag funderade precis på det faktiskt. *lite orolig för att ha förolämpat någon*
Han: Haha! Det är en kvinna!
Jag: Jaha, se där ja. *ler artigt*
Han: Men hon ser ut precis som en man!
Jag: Okej!
Han: Hon har ändrat sig, du vet.
Jag: Åsjutton. *gör tummen upp utan att egentligen veta varför*
Han: Men hon mår bra!
Jag: Ja, det är huvudsaken. *ler artigt igen och vill avsluta samtalet*
Han: Det är huvudsaken!

Sen tittade jag ner i mobilen och log lite för mig själv med tanke på det absurda i diskussionen, och att de läste mina tankar så totalt. När jag tittade upp så satt båda männen och skrattade och pekade på mig. Och nånstans där kom min mat, och jag pep iväg.

Nyckelord: , ,

Kycklingfajitas, esé!

Dagens middag. Jag är inte den som har 37 olika ingredienser, utan det räckte gott och väl med kyckling, paprika, lök, majs, creme fraiche samt salsa. Mycket gott.

Jag övervägde först att spela in ett Matlagning med Daniel-avsnitt, men det blev ändå alldeles för få missöden i köket för det.

kycklingfajitas Kycklingfajitas, esé!

Nyckelord: , , ,

Och med träningen går det bra?

hunkdaniel Och med träningen går det bra?

… Vadå?

Ja, faktiskt! Jag tränar minst en gång i veckan, oftast på helgen. Tycker mig se lite resultat, men det kan vara inbillning.

Något som däremot är svårt är att träna efter jobbet. Jag har valt pass där jag slutar tidigt, men… det går inte. Om jag äter mat innan så mår jag illa. Om jag inte äter mat innan så känner jag mig svimfärdig. Pest eller kolera; det går inte att träna i något tillstånd.

Helst av allt skulle jag vilja träna på morgonen. Utan att (ännu) ha förvandlats till en sån där kille som går i linne året runt, oljar in sig, och står och spänner sig i timmar framför spegeln, så kan jag erkänna att det är bland den bästa känslan som finns. Man får sån energi! En timme innan frukost på morgonen, sen är man pigg hela dagen. Stor skillnad från vanliga vakna-klockan-tio-och-vara-småseg-hela-dagen-dagar.

… Träningsinlägg var väl för övrigt det sista jag trodde att jag skulle skriva på den här bloggen. Känner mig så äckligt hurtig. Som en reklam. Testa min Ultrapowerfecespower-diet NU! Jag är inte bara tandläkare; jag är mamma också. Vitaepro funkar för mig, eftersom jag är dum i huvudet! icon biggrin Och med träningen går det bra?

Nyckelord: , , ,

Ett steg mot ännu märkligare matvanor

9263633 origpic cb8dda Ett steg mot ännu märkligare matvanorförekommen anledning så har jag nu gjort mitt livs bästa investering. En investering som jag känner kommer att ändra mitt liv radikalt. Jag har köpt en kylväska! Inte för att kyla nåt, utan snarare hålla saker varmt. Typ nachotallrikar.

Så igår ringde jag till Taco Bar på Sveavägen, bad dem mäta storleken på deras Nacho Deluxe-emballage. Ja, på riktigt. Sedan finkammade jag nätet efter en väska stor nog. Till slut hittade jag den. Beställde. Och där och då kan man säga att mitt liv delades upp i två. Före kylväska och efter kylväska.

Nu väntar jag ivrigt på att få hem min kylväska, så att jag kan ta med min kylväska på promenad. Och inviga min kylväska.

Min kylväska kommer att innehålla följande:

  • Axelband
  • Ficka fram med elastiska förvaringsband
  • Smal ficka bak för exempelvis tidningar eller karta
  • Stor dragkedjeförsedd öppning
  • Snabböppning med kardborreband för enkel tillgång till innehållet
  • Bottenplatta håller den stabil
  • Kompressionsremmar för att hålla packstoleken nere då den inte används

Jag tror på det här. Jag tror att det kan bli bra. Vad tror ni? Kommer jag att bli nöjd med min kylväska? Vad tycker ni om storleken (15 liter)? Färgen? Kommer jag att få mycket ragg med min kylväska? Kommer min kylväska att definiera mig som person? Borde jag älska med min kylväska för att välkomna den i familjen? Är det sant att kylväskan gör mannen?

Kylväska™ – om Daniel själv får välja.

Nyckelord: , ,

En djävulsk resa hem

Jag är hemma sjuk. Vet inte riktigt vad det är frågan om, det är nån slags blandning av en tidig förkylning och magproblem. Som vanligt pekar allting på dödlig aidscancersyfilislupus. Tidigare idag trodde jag seriöst att det var blindtarmen; jag hade ett sånt karaktäristiskt magont (jag skulle allvarligt talat kunna tenta av en läkarexamen, som jag har googlat genom åren).

I tisdags gick jag hem från jobbet, och resan hem var kanske hemskast på länge. Bussen som stannar utanför mig går bara på morgonen och eftermiddagen/kvällen, så jag behövde ta tunnelbanan. Vilket jag inte hade lust med eftersom jag måste byta en gång – från blå till gröna linjen (dagens I-landsproblem; resan tar fortfarande bara en halvtimme). Så jag fick tips av en kollega att åka till Solna och sedan ta bussen därifrån. Tre stationer med t-banan och sen buss raka spåret hem. ”Najs!” tyckte en stackars förvirrad feberomtöcknad ung man.

Så jag åkte till Solna, och eftersom jag sjukdomen till trots var svinhungrig kom jag på den smarta idén att köpa med mig lite mat hem. Eftersom jag ändå var i Solna så kunde jag handla från tacobar! Alltså, jag ÄLSKAR tacobar! Och tacos, rent allmänt. När jag letade lägenhet så var närhet till tacobar ett väldigt tungt argument för Solna. Men så blev det Bromma. Hur som helst! Efter att ha irrat runt i centrumets katakomber en stund hittade jag mitt kära tacobar, köpte en stor ”nacho deluxe” och var på väg därifrån. Det gällde bara att hitta lämplig busshållplats. Helst en som kunde ta mig hem. Till saken hör ju att jag inte har något som helst lokalsinne, så det visade sig bli fruktansvärt svårt.

Jag gick fram till varenda hållplats och tittade på bussnumren. Nej, det var fel. Till nästa. Fel. Tillbaka till den första igen. Fortfarande fel. Jag kände att nachotallriken blev mer och mer oätlig för varje sekund. Det kändes som att jag hade ett mänskligt hjärta i påsen, som snart inte längre kunde användas till transplantation.

Efter tio minuter gav jag upp och frågade spärrvakten. Jag hade gått upp på fel ställe, och fick gå ner i tunnelbanan och upp på andra sidan. Inte satan fanns det nån busshållplats där heller. Så jag gick runt i säkert tio minuter till, dyblöt av svett, väldigt arg och muttrandes för mig själv (en blandning av ”nej jag hittar inte”, ”det går inte att hitta här” och allmänna könsord). Måste sett ut som en heroinist på rejäl avtändning. Till slut hittade jag i alla fall hållplatsen. Nästan. Det var åt fel håll, korrekt hållplats låg på andra sidan vägen. Som jag inte kunde gå över eftersom Solna inte vet vad övergångsställen är för något. Och just då kom bussen, naturligtvis. Den kom, den såg, den åkte iväg. Och jag var i princip grinfärdig av trötthet, feber och hunger. Övervägde att sätta mig ner på trottoaren och börja äta nachotallriken med fingrarna, som en annan lodis. Men nej. Trots allt lite heder kvar. Jag lät bli, hittade en gångtunnel, och var till slut på rätt plats och såg nån slags strimma av hopp.

Sen kom den här härliga farbrorn (jag har censurerat ansiktet eftersom jag fick skäll på Instagram).

busskursidioten En djävulsk resa hem

Han började röka inne i busskuren, den jävla såskoppen. Då tog Ung Ilsken Man™ över. Jag övervägde först att säga nåt i stil med ”Ursäkta, skulle du kunna vara god och dra åt helvete och röka den där nån annanstans?” men jag hejdade mig eftersom det var lite väl overkill. Kan inte hjälpa det, jag ser rött när jag är på det humöret. Det kan man inte tro när man pratar med mig i vanliga fall, man är ju något av en svärmorsdröm annars.

Jag reste mig i alla fall upp, tittade på gubben, och sa ”Nu får JAG gå härifrån eftersom du väljer att röka INNE I busskuren”. Jag tänkte ju att han liksom skulle fatta att han borde vara den som får anpassa sig till att andra människor inte vill andas in gift på ett sånt pass slutet område. För så är det. Rökare få anpassa sig till oss andra, inte tvärt om. Jag har fört den debatten flera gånger förut. De som själva röker tycker alltid tvärt om. Det är fascinerande; som att tjäran ersätter allt förnuft. Men ja, detta är väl ett annat blogginlägg en annan gång. Gubben verkade inte ens förstå vad jag sa, och jag kände att jag inte orkade kriga så jag gick därifrån.

Sen kom bussen. Väl hemma så pågick det NATURLIGTVIS nåt byggarbete vid övergångsstället, så jag fick ta en rejäl omväg för att ens kunna komma över gatan (jag bor vid Brommas näst mest trafikerade väg, och rusningstrafiken hade precis börjat). En timme efter jag gått från jobbet, och en halvtimme efter att jag hade fått min mat, var jag hemma. Men ja, halvkalla och väldigt degiga nachos funkar ju det också. Sen sov jag i fem timmar.

Nyckelord: , , , , ,