söndag 29 april 2012 kl 02:40 Jag har köpt en klockradio, så på sistone har jag spenderat morgnarna och kvällarna med att vakna respektive somna till P3. Detta är nog det mest spännande som hänt i mitt liv på länge, och jag är nästan barnsligt glad över det. Det är ungefär som när jag var arbetslös och hade så lite att göra att jag blev uppspelt av att köpa en ny tandborste. Lite så är det.
Apropå det här med radio kom jag att tänka på ett gammalt minne som man borde ha lyckats förtränga vid det här laget. Men uppenbarligen inte. Och det var en liten händelse som utspelade sig när jag var en sisådär 7-8 år och sov i samma säng som mamma. Det är för övrigt nu som alla läsare äcklat låter mig veta att det inte är normalt att sova i samma säng som sin mor när man är så gammal. Men vadå, ni känner henne inte som jag gör! Ni är bara avundsjuka!!!
Vi brukade i alla fall lyssna på radio när vi skulle sova, ofta P1 då deras debattprogram vid nattkröken var enklast att somna till. Just den här kvällen var det dock något annat i etern, nämligen någon slags erotisk poesikväll. Varken jag eller mamma hade lagt märke till kvällens tema, utan det var först när programledaren började läsa upp en väldigt ingående erotisk novell som det började bli konstig stämning i sängen.
”… Det kändes som att hela ryggraden sprutade ut ur snoppen”, läste han medan våra klarvakna och mycket obekväma ögon förmodligen lyste där i mörkret. Efter det körde vi, i tyst överenskommelse, alltid P2 om kvällarna. Där spelades det bara klassisk – och högst osnuskig – musik.
Nyckelord: Mamma, Minnen, P1, radio, sexnovell
lördag 28 april 2012 kl 19:30 Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.
Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.
Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.
I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.
Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.
… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.
Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.
Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.
Men så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.
Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.
På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.
Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.
Nyckelord: 2010, Ångest, emetofobi, flyga, kräkfobi, Minnen, resa, Sydafrika, Utomlands
fredag 27 april 2012 kl 20:33  Efter ett par dagars bloggångest återkommer jag till er, när allt verkar som mörkast. Eller hur nu Gandalf säger. Jag funderade i säkert ett par dagar på att lägga ner bloggen. Men då den är en stor del av min identitet, så… nej. Dessutom ska jag ju bli Sveriges nästa Blondinbella; detta livsmål kan jag ju inte bara ge upp sådär! Att absolut ingenting pekar på att min blogg blir mer populär, och att antalet beundrarmail bara minskar och minskar, det tycker jag att vi låter bli att prata om.
Så hej! Jag tänkte fira min återkomst med att berätta en kort grej som hände igår.
Jag köpte en fralla på ett café i närheten av jobbet, efter att hungrigt ha ögnat igenom de olika delikatesserna som just detta café erbjöd. Kvinnan i kassan räckte vant fram kortläsaren; hon lät maskinen glida över disken likt en näckros på en spegelblank sjö. Våra blickar möttes och allt blev stilla, bara för att någon sekund senare avbrytas av det dova ljudet som uppstod när mitt kontokort långsamt trycktes in i skåran. Kortläsaren reagerade med ett blipp som tydligt signalerade dess vällust. Sen lät jag mina fingrar gå som lärkvingar över de olika knapparna, medan jag utan förbehåll masserade in min kod. Sen stod vi där i några sekunder, medan köpet registrerades, och bara andades in den erotiska spänningen som var så tät att man kunde klyvt den med yxa. Kort därpå var allt klart, och jag fick min smörgås.
Det märkliga i situationen uppstod dock när jag skulle få tillbaka mitt kort. Hon började att dra tillbaka kortläsaren till sig, samtidigt som jag sträckte mig efter mitt kort. Hon drog läsaren närmare sig. Jag sträckte mig ännu längre. Till slut kändes det nästan som att jag blev lite irriterad, och demonstrativt tog mitt kort medan jag tittade henne i ögonen. Sen gick jag. Snacka om att sumpa stämningen sådär.
Nyckelord: Blogg, erotik, Handla, kortläsare
måndag 23 april 2012 kl 14:59 En gång, när jag var en sisådär 12 år och gick i sexan, så bestämde jag mig för att göra ett spontant practical joke mot en kompis. Oscar hette han, och vi gjorde alltid sällskap till skolan. Idag, när jag går typ 50 meter till pendeln, så kan jag inte förstå hur jag under hela skoltiden gick fyra kilometer varje dag. Galet.
Hur som helst. Det här var på den tiden då man lånade ut datorspel till varann. Jag var på väg till Oscar för att möta upp honom, inför promenaden till skolan. Jag fick alltid stå och vänta innanför dörren, medan han sömndrucket och ofta med mjölkmustasch letade efter ytterkläderna. Ibland hade han inte ens vaknat när jag ringde på.
Den här gången hade han relativt nyligen blivit storebror för andra gången. Jag kom över, och hade med mig ett spel som han skulle låna. Och det var i och med detta som jag skulle skämta till det lite. Jag hade tagit med två CD-skivor, varav den ena var sönderrepad och trasig. Planen var att plötsligt bryta sönder skivan inför Oscars förvirrade uppsyn, och sedan lämna över den riktiga. Sagt och gjort. Men när jag bröt sönder skivan så gick den inte i två eller tre delar. Nej. Icke. Den gick i två eller tre delar, och sedan i miljarder småflisor över hela hallgolvet.
Oscars pappa tittade på mig. Sedan muttrade han att det där inte var så smart gjort, med Oscars lillasyster som kröp omkring och hade sig. Jag hade nu blivit utskälld av en kompis förälder, vilket var något av det värsta som en tolvåring kunde få uppleva. Oscar tog fram dammsugaren, och började irriterat att köra med den medan jag bara stod som ett skamset fån och tittade på.
Det blev en knäpptyst resa mot skolan. Och det, mina vänner, var sista gången jag försökte göra något spontant.
Nyckelord: CD-skiva, mellanstadiet, Practical joke, Skola, spontanitet
fredag 20 april 2012 kl 16:13 Jag är hemma sjuk idag. När jag vaknade hade jag en huvudvärk som inte var av denna världen. Det bara dunkade i hela pannan. Nu har den mer övergått i något slags dovt pulserande. Nåväl. Om kontakten med mig tappas så kanske ni måste beställa ambulans, och därför bifogar jag en bild med alla symptom, så blir det lättare att informera alarmcentralen.
Nyckelord: aids, Bild, huvudvärk, sjuk
onsdag 18 april 2012 kl 23:33 M: Hej 
Jag: Halloj!
M: Läget?
Jag: Jorå, asbra! Själv?
M: Hmm, jag tror jag vet vad du gör. Försöker göra i alla fall.
Jag: Oh really?
M: Ja.
Jag: Which is?
M: Försöker verka glad och positiv när du kanske egentligen inte är det, för att människor klagat på dig när du inte är på topp?
Jag: Haha! Jag trodde att du skulle säga ”runkar”.
Nyckelord: chat, facebook, Onani, Snusk
onsdag 18 april 2012 kl 22:52 Ibland är det makalöst hur jag kan få en kväll att gå utan att egentligen göra ett skapandes dugg.
17.55 – Kliver av pendeln. Sicksackar mellan alla dessa långsamma människor, för att så effektivt som möjligt ta mig någonstans.
18.00 – Bestämmer mig för att dagens middag ska bli av thaislaget. Styr då logiskt nog kosan mot det lokala thaistället, och beställer där kyckling med cashewnötter.
18.20 – Kommer hem, och fastnar framför The Piano på Viasat Film Classic (man vet att man börjar bli gammal när filmer man gillar går på kanaler med ”Classic” i namnet) medan jag äter. Jag minns inte riktigt om jag tycker om filmen eller inte, men jag minns mycket väl när jag såg den första och senaste gången. Det var hos Linnea, en gammal flickvän från Nådens år 2006. Vi låg hemma hos henne och såg både den filmen och Chocolat, samma dag tror jag t.o.m att det var.
19.00 – Har nu ätit upp, och en paltkoma utom denna värld har infunnit sig. Undertecknad ligger nu på soffan och försöker hålla ögonen öppna, mest av nyfikenhet eftersom jag minns att filmen eventuellt slutar spännande… Men det gör den inte. Den är ganska dålig rakt igenom.
20.00 – Jag lyckas komma över tröttheten något, och spenderar nu en stund med att planlöst klicka igenom olika webbsidor. Helgon, Facebook, Twitter, bloggen. Helgon, Facebook, Twitter, bloggen. Är jag bortglömd? Varför skriver ingen? Hallå?!
20.30 – Sätter igång Call of Duty: Modern Warfare 3 eftersom jag känner att mitt kindkött nästan är helt, vilket såklart måste åtgärdas. Jag spelar ett par matcher, men stänger strax av, i frustration efter att ha blivit gruppvåldtagen (bildligt talat alltså) av afrikansk milis med AK-47:or.
21.30 – Försöker mig på att skaffa en animerad profilbild på Twitter. Det vore ju spexigt och sådär, tänker jag i mitt stilla sinne.
21.33 – Hittar en sida där man kan göra om en film till en animerad bild.
21.35 – Försöker att hitta optimalt ljus för att filma mig själv.
21.37 – Tänder varenda lampa i hela lägenheten.
21.42 – Har någon slags photoshoot med mig själv, som förmodligen ser fruktansvärt tramsig ut om någon skulle se mig.
21.47 – Har tagit ungefär 67 kortfilmer med mig själv. Blir nöjd med en.
21.48 – Laddar över filmen till datorn.
21.49 – Upptäcker att filmen är uppochned, eftersom man aldrig kan lära sig vad som är upp eller ner eller in eller ut på en iPhone. Svär lite.
22.18 – Har tagit ett gäng nya filmer, denna gång förhoppningsvis rättvända. Det visar de sig vara. Jubel hemma hos Daniel.
22.35 – Upptäcker till mitt förtret att Twitter tillfälligt har tagit bort funktionen att byta bild, så allt pysslande har varit i onödan.
22.52 – Skriver detta.
PS. Alla tider är ungefärliga eftersom jag FAKTISKT INTE SITTER OCH KOLLAR PÅ KLOCKAN HELA TIDEN! LIKSOM, JAG HAR FAKTISKT ETT LIV! … Oh, wait.
Nyckelord: kväll, Livet, tid, torft, twitter
tisdag 17 april 2012 kl 19:41 Man vet att man är en nörd när man behöver jämföra med Guitar Hero-gitarren för att fatta var whammy-baren ska skruvas fast.
(Jag fick alltså hem elgitarren idag. Jag försökte ta en bild på mig själv, iförd endast kalsonger, spelandes på eländet. Men så upptäckte jag att iPhone inte har någon fjärrutlösare. Så det blev inget. Känn er blåsta.)
Nyckelord: elgitarr, gitarr, guitar hero, instrument, nörd
måndag 16 april 2012 kl 23:20 … så finns det egentligen bara ett sätt att lösa det hela på.
Det finns förstås många olika sätt att hantera hjärtesorg och ensamhetskänslor på. Jag ska inte komma och säga att vissa sätt är bättre än andra. Vissa män åker ut i skogen och campar en hel helg. Andra anlägger mustasch. En del män beställer oansenliga mängder pornografi från CDON.
Men allt det här är bara svepskäl. Svepskäl för att undvika det som är äkta. Ni förstår, det kommer en tid i varje ung mans liv då han inser att han inte längre kan blunda för sina mänskliga tillkortakommanden. När en man finner sig själv på det sättet, ja, då finns det bara en enda rationell sak att göra.
Och det är att köpa en elgitarr. Så… Jag har köpt en elgitarr.
Nyckelord: elgitarr, hej jag konsumerar mig lycklig men inte ens det biter
söndag 15 april 2012 kl 01:02 Jag har börjat spela en del Call of Duty: Modern Warfare 3. På min kära PS3. Jag brukar inte gilla såna där realistiska krigsspel (gosh, nu låter jag som min mamma), men det här var ganska kul. Man kan spela online, mot slumpmässigt utvalda personer från Europa, även dem högst troligen blekfeta nördar. Det är lite spännande det där; alla som är bättre än mig på spelet (läs: de flesta) tänker jag mig vara fanatiker utan liv.
Det finns ett problem bara. Min mun mår inte bra av att spela. Det är lite knepigt att förklara, men när jag spelar så koncentrerar jag mig så fasligt att jag omedvetet sitter och tuggar på diverse delar av insidan av mina kinder.
Värst blir det när jag hamnar i duell med någon annan, och börjar skjuta. Då placerar jag mig automatiskt i anfallsläge rent fysiskt. Jag öppnar munnen och placerar tungan i ena mungipan; allt helt omedvetet förutom de gånger jag kommer till någon slags sans och inser vad min mun håller på med. Det måste se fruktansvärt larvigt ut. Jag menar, jag ser ut som Janne Schaffer med tungan vispandes sådär!
Efter att ha spelat i några timmar så är resultatet munsår, torra läppar, och ett kindkött så sargat att det känns som att ha tidningspapper i käften.
Finns bara en sak att göra. Jag får börja spela tv-spel med gagball.
Nyckelord: Call of Duty, gagball, Janne Schaffer, Modern Warfare, PS3, Tv-spel
|
|
Kommenterat