söndag 29 januari 2012 kl 03:18 Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.
När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.
Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.
Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.
Nyckelord: deppig, ensamhet, ensamvarg, Kärlek
onsdag 18 januari 2012 kl 22:30 Jag insåg precis att jag vill pussas.
Detta insåg jag genom att – och fråga mig inte hur jag hamnade där – titta på ett halvt avsnitt Eva och Adam (ni vet, ungdomsserien som gick för några år sen) på youtube. Här ligger alltså jag, 25 år gammal, i soffan och tittar på när 14-åriga barnskådisar har låtsasdisco, och känner en djup utanförskap. Det hela är givetvis enormt tragiskt.
Nyckelord: hångla, kyssas, pussas, tragik
torsdag 29 december 2011 kl 23:00 Nämen! Här har man suttit och varit singel i onödan, när det faktiskt erbjuds GRATIS FÖRHÅLLANDE på internätet! Helt galet.
Någon annan som är singel där ute? I så fall kan jag ju tipsa om det här ”Facebook” där fröken Diana tydligen hittade mig. Har ni inte det så kanske jag kan fråga Diana om jag kan ta lite förhållande till er också.
Nyckelord: Dejting, förhållande, singel, Spam
söndag 11 december 2011 kl 20:40 Här kommer den fullständigt rafflande fortsättningen på historien om mitt kärleksliv genom åren. Jag vet inte hur många som kan känna intresse av att läsa om det, eller huruvida jag sårar berörda parter, men allt jag kan säga är att det inte är menat så. Det är bara en liten text om hur jag upplev år 2005. Känner någon att de vill ge sin sida av storyn så gör för all del det. Ta bara inte med eventuella detaljer som penisstorlekar och då oslipade sexuella tekniker.
Alright. Här kommer det.
*THX-ljudet, introt till SF, och alla andra melodier ni känner skulle kunna passa in, spelas upp*
Året var 2005. Jag hade blivit singel igen, och allt jag hade tagit med mig från mitt förra (och enda) förhållande var en känsla av hur mycket ömhet man missar som singel. Visserligen hade mitt förhållande med C innehållit en hel del utöver ömhet, men det fokuserade inte jag på just då. Jag befann mig i ett stort svart hål av självömkan, där alla kvinnor var hemska och planterade av staten enkom för att ge mig om möjligt ännu lägre självkänsla. Jag skulle aldrig få uppleva kärlek igen, det var jag helt övertygad om. Jag skrev i dagboken:
15:e Mars 2005
Önskar verkligen att jag kunde säga annorlunda, men jag är inget utan henne. Hon var, hemskt men sant, mitt allt. Har man en stor vänkrets så blir det inte en så stor smäll av sånt här, men det råkar jag inte ha. Jag har ingen. Är helt ensam.
 Pojkrumsdatorn Mitt i detta kaos hade en ung kvinna vid namn Malin börjat prata med mig. Jag minns faktiskt inte ens var vi träffade varann, eller vad vi hade sagt; kanske var det Lunarstorm eller kanske var det någon annan obskyr community någonstans i nätets allra mörkaste hörn. Hursomhelst hade hon tröstat mig under denna svåra period. Berättat att jag visst var nån att ha. Hon hade visat intresse av mig. Bara sådär.
Så det blev inte annorlunda än att jag fick känslor. Som i viss mån verkade vara besvarade. Vi bestämde oss för att gå på en dejt som var illa maskerad som att jag skulle göra henne sällskap när hon skulle ha projektutställning i hennes skola. Jag skulle bara ”stå bredvid henne och se söt ut” var det överenskommet. Och det lät ju som en rätt sweet deal, tyckte jag, eftersom jag inbillade mig att vi efteråt skulle åka hem till henne och idka älskog i alla möjliga färger och former.
Så blev det inte. Jag kom dit, vi kramade om varann, och sen gick vi runt och spanade på elevernas olika arbeten. Det var allt från tändstickstavlor föreställande Bodens fästning till street-dansande på ett podium. ”Nu är jag hemma” tänkte jag, och flinade finurligt medan jag försökte ignorera den långsamt stigande nervositeten.
När dagen var över gjorde jag och Malin sällskap på roslagsbanan hem. Det blev ganska stelt, och när vi var framme eskalerade plötsligt nervositeten till enorma proportioner. Vad skulle hända nu? Hur skulle vi säga farväl? Skulle vi kramas? Pussas? Köpa villa i Enskede och skaffa två barn och hund? Medan jag tänkte på det så stod vi bara där. ”Ge mig en kram nu” sa hon, varpå jag – i nervositetssviterna – gav henne en sån där kram som man annars bara ger en mycket avlägsen släkting av ren artighet. Sen försvann hon.
När jag kom hem så pratade vi på MSN. Magin hade försvunnit totalt, och hon var kyligare än den kyligaste fjälltopp. Hon förklarade att hon hade velat träffa mig för att avgöra om det fanns någon kemi mellan oss, men att hon inte alls känt något. Nu hade hon redan en annan kille på G. Och vips så var det över med Malin.
28:e Mars 2005
Varför är det såhär? Vad är det för fel på mig? Varför duger inte jag? Vad gör jag för fel?
Svaret på någon av de frågorna orkade jag nog inte lyssna på, för bara efter någon vecka hände en sak som gjorde att jag fick upp ögonen för någon ny. Nu skulle man lätt kunna tro att jag var en riktig casanova som på bara några månader hade flirtat järnet med flera olika personer av det täcka könet. Men glöm inte att allt det här förmodligen bara var ett sätt för mig att att sysselsätta mig. Jag var tvungen att ha någon, och om jag inte hade någon så var jag åtminstone tvungen att ha siktet inställt på någon ny. Allt för att slippa vara ensam med mig själv och mina tankar.
Den nya tjejen hette Hanna och gick på min engelska. Jag pluggade nämligen engelska C i gymnasiet, och det var en kurs där man mest satt och diskuterade världsliga ting med varandra, på vad som i en perfekt värld skulle vara högskoleengelska. Jag hade visserligen sett Hanna på varenda lektion, men det var först nu jag börjat tro att jag hade en chans.
Det hela utspelade sig en dag då det var lärarkonferenser i skolan, och de flesta lektioner var inställda. Dock inte dagens engelska C. Det var dagens sista lektion, och det var bara hon och jag som var där. Slå upp ordet ”Guldläge” i en ordbok så kommer där förmodligen att finnas en referens till just den stunden. Så det blev en rätt trevlig lektion, där vi pratade om ditt och datt. Efteråt sa vi hejdå till varandra, och eftersom jag hade med mig mina skolböcker men inte hon så gick jag för att låsa in dem medan hon gick direkt hemåt. Men inte hindrade det mig, inte. Som om jag inte gjort annat än att sitta i träd utanför folks lägenheter med kikare och kamera så sprang jag ikapp den stackars oskyldiga flickan, och vi började prata. ”Vilken stalker jag är” sa jag, följt av ett nervöst skratt. ”Ja…” svarade hon, och tittade bort.
Jag svävade förmodligen hela vägen hem. Sen började jag genast att planera mitt nästa dag.
5:e April 2005
Nästa lektion är på fredag, då ska jag inte ta med några böcker. En konstig sak var faktiskt att jag tänkte på henne i morse, tänkte på exakt vad jag skulle säga om det bara var vi som kom. Men inte fan sa jag det. Men det blir på fredag. ”Du är söt du. Du har händelsevis inget mobilnummer eller MSN eller hotmail eller vadsomhelst?”. Succé!
Såhär med facit i hand så kan jag bara glädjas enormt åt att jag inte sa nånting i stil med ovanstående citat. Herregud, människa! Vem var jag när jag var 18 år egentligen?
Snart fick jag i alla fall min chans. Jag stod och väntade på henne vid utgången, sådär lagom diskret. Sen när hon gick förbi så bara råkade jag gå hem även jag. Wow. Vilket sammanträffande. Så det kan bli. Tokigt. Hihi. Så ja, det hela gick väl bra. Hon hade ännu inte – vad jag visste – fått några misstankar om den obehagliga personlighet jag faktiskt hade. Hon visste inte ens att jag gick hem med henne trots att jag själv skulle tillbaka till skolan efteråt. Jag funderade på att säga det till henne, men precis som ovan så var det nog bäst att jag aldrig gjorde det.
Det var inte förrän vid nästa sammanfallande sällskap hem som hon började ana ugglor i både det ena och det andra. Hon bestämde sig för att åka buss hem, och jag stod snopet kvar vid busshållplatsen och kände mig utstött. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå hem. ”Jo” svarade jag, och gick.
Sedan gick livet sin gilla gång. Månaderna gick. Ingen kärlek. Lika bra det. Råkade se att Engelska-Hanna hade pojkvän. Jag ville tro att det enbart var därför hon dissade mig; hade hon inte varit upptagen hade hon kastat sig i min famn och ropat att hon älskar när killar förföljer henne. Jo, så var det säkert.
En annan gång hade jag – i ett svagt ögonblick – gått in på Malins blogg och sett att hennes totala omdöme om mig var ”the stupid kid says he’s in love with me.”
”Nu får det vara”, tänkte jag. ”Ingen mer kärlek för Daniel”. ”Jag ska bli eremit; bo högt uppe i bergen och förlusta mig på getter”. ”Jag skiter i både Hanna och Malin nu” fnös jag medan jag funderade på vilka bergskedjor som hade de djupaste och mest ogästvänliga grottorna. Föga anade jag att jag inom kort skulle träffa på båda tjejerna på en och samma kväll.
 Daniel Werner, anno 2005. Det var den 6:e Augusti 2005. Jag och min dåvarande vän Robert hade bestämt oss för att gå på krogen. De gånger jag varit på krogen kan man förmodligen räkna på handens fem fingrar, och det här var alltså ett sånt finger. Det här var en period av mitt liv då jag, tro det eller ej, tränade med jämna mellanrum. Så det var inte helt sällsynt att jag gick omkring i alldeles för stora linnen med ständigt samma söndertvättade skjorta ovanpå. Idag var en sån dag.
Vi gick till ett ställe som hette Club Clara. Ingen aning om det finns kvar, men det kan jag – även om jag inte är någon krogkännare – ärligt säga är det vidrigaste och äckligaste ställe jag varit på. Dunka dunka-musik till förbannelse, och hela stället är alldeles dimmigt av urinångor. Men där satt vi, jag och Robert. Och då såg jag det. Malin och en väninna, sittandes i ett bås en bit bort. De hade inte sett oss.
Tillfälligt modig av päroncider skickade jag först ett SMS där jag skrev ”Skål!”. Vi satt snett bakom dem, och jag såg hur hon plockade upp mobilen och betraktade meddelandet. Inget svar. Efter några minuter gick vi fram och hälsade. Det visade sig att Malin inte haft sina glasögon på, så om vi så hade dansat flamenco vid deras bord så hade hon inte känt igen mig. Hursomhelst erbjöds vi att slå oss ner, och satt sen och pratade en stund med damerna.
Efter en sisådär tjugo minuter skulle de upp och dansa. Jag och Robert följde inte med; hur Robert dansar vet jag inte men själv påminner mitt dansande om en en skadeskjuten, kraftigt mongoloid gorilla som försöker kasta sig utför ett stup. Och detta ville jag inte utsätta mina medmänniskor för. Därför satt vi kvar och väntade.
Mycket ödesdigert. När tjejerna kom tillbaka från dansgolvet hade de träffat två andra killar som de satte sig vid ett annat bord med. Inte ett ord sades till oss. Jag svalde hårt, och tittade ut genom fönstret. Sen tittade vi på dem. Och sen på varandra. ”Jahapp… Ska vi dra?” frågade Robert. ”En sekund bara” svarade jag, och gick med bestämda steg mot deras bord.
Och det var då jag, ganska överförfriskad, yttrade orden som skulle komma att bli ökända. Orden som jag är väl medveten om skulle kunna vara världshistoriens sämsta raggningsreplik. En replik så förödande att man skulle kunna tro att jag hittat den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess uselhet hade blivit tvunget att låsas in för all framtid.
”Jaha… Vi tänkte gå nu… Har man nån chans på dig eller?”
Hon tittade knappt på mig när hon svarade. ”Nja… Om fem år kanske”. Tillbaka sluddrade jag fram ”Fem år?! Det är ju aslång tid!”. ”Vi hörs” svarade hon, och vinkade iväg mig. Spelet var slut. Game over, man, it’s just game over.
Jag satt på tåget hem, och mumlade berusat för mig själv. På tågstationen träffade jag på Hanna. Hon skulle också hem, men tog snabbt en omväg för att slippa mig. Innan vi skildes åt släppte jag dock kvällens andra dråpslag. Jag frågade om hon hört att jag var kär i henne. Hon låtsades att hon inte förstod vad jag menade. Det var sista gången vi pratade med varandra.
Nyckelord: 2005, Dejting, Karin, Kärlek, liv, Malin, ragga
torsdag 8 december 2011 kl 14:54 Min mamma har höga tankar om mig märker jag.
Mamma: Såg på Aftonbladet att Anders Breivik har fått 200-300 kärleksbrev! Gör nu inget dumt!
Nyckelord: Breivik, Kärlek, massmord, Norge
onsdag 30 november 2011 kl 21:45 Ni vet att jag inte tycker om att skryta. I don’t kiss and tell. Men nu måste jag bara få berätta.
Jag har träffat någon. En kvinna. Hon är några år äldre än mig, har hur härliga kurvor som helst, och är världens snällaste. Det märks verkligen hur mycket hon högaktar mig, det lilla livet. Ärligt talat känns det lite konstigt att bli så dyrkad. Jag menar, jag är blott en simpel dödlig, men hon verkar tycka annorlunda. Varje gång vi möts så berättar hon hur fin jag är och hur söt jag är. I helgen sa hon att jag var välkommen till hennes födelsedagsfest, men tyvärr kunde jag inte komma.
Men ändå, det känns rätt. Jag vet att allt har gått fort, men jag står fast vid det. Det här kan mycket väl vara kvinnan i mitt liv.
Det finns bara ett litet, yttepytte, mikroskopiskt problem…
Hon har 47 kromosomer, och bor i gruppboendet på våningen under.
Nyckelord: beundrarinna, flickvän, Kärlek
söndag 20 november 2011 kl 23:24 Plötsligt känns allting så oerhört tungt. Det gör det visserligen ofta på kvällarna, men nu känns det som en stor klump av ångest.
Som läget ser ut just nu så ser jag ingen ände på mitt singelskap. Inget ljus i tunneln. Jag gör måhända inte mycket åt det själv, eftersom jag trots allt avskyr att socialisera på krogen, inte har någon lust att skaffa mig en hobby, och dessutom är ganska blyg och awkward vid nya kontakter. Men jag bara känner att jag vill ha någon att få tycka om nu. Och som kanske, kanske tycker om mig tillbaka. Det vore nåt, det.
Det kan gå långa perioder då jag tycker att livet går sin gilla gång i sin egen takt, utan en tanke på något vad kärlek heter. Men vissa saker påminner mig om tvåsamheten, som jag trivs så mycket bättre i. Att ha någon att få längta efter. Att spendera fredagkvällen med film och handhållning, istället för att somna till Idol vid tioblecket.
Men ibland tror jag inte att jag nånsin kommer att hitta någon. Jag vet inte varför.
Nyckelord: ensamhet, Känslor, Kärlek, singel
torsdag 3 november 2011 kl 23:06 I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka.
Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen.
Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar?
Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är?
Nyckelord: Dejting, facebook, flirta, ragga, span
tisdag 25 oktober 2011 kl 19:51 Jag blev nästan lite ledsen idag.
Det var på pendeltåget hem. Jag hade precis klivit på, och gått och satt mig vid ett fönster för att detaljstudera hur träd ser ut när de passerar i 120 km/h. Efter en stund tittade jag upp, och såg det enda här i livet som är vackert och hjärtskärande på samma gång. Ett ungt och mycket förälskat par, på sätet mitt emot. Tjejen hade blonda tillpiffade lockar, och sin hand på killens ena lår. De tittade på foton tillsammans, fnissade, och var sådär obehagligt nykära. Man kunde se hur hennes blick tydligt sade att det här var mannen i hennes liv. Han, och endast han, skulle få hålla om henne på kvällen. Stryka hennes hår. Och kanske, kanske varsamt föra in… ja, ni fattar.
Det tog inte många sekunder innan herr avund visade sitt anskrämliga ansikte.
Men å andra sidan… jag känner ju inte dem. De kanske har ett fruktansvärt förhållande, och just idag verkade de vara lyckliga eftersom de rökt braj hela morgonen. Annars kanske de mest spyr galla på varandra. Han kanske sitter i sina solkiga Y-frontskalsonger, och luktar Calzone och gamla hudavlagringar. Och hon kanske har konstant PMS, och pendlar mellan att vara sur och att vara ännu surare.
… Eller så har de världens mysigaste förhållande, byggt av kärlek och respekt. Där allt är rosa och fluffigt, och där ingenting känns svårt.
Nyckelord: avund, avundsjuka, kär, Kärlek, par, pendeltåg
måndag 19 september 2011 kl 21:29 Som ni har väntat. Och längtat. Och trånat. Här kommer den rafflande och fullständigt episka fortsättningen på 2004, del 1 och 2004, del 2. Eller som man också kan kalla det hela; Sagan om min första flickvän. Låt er väl smaka.
2005 var året, och Januari var månaden. Ett nytt år hade påbörjats, och jag och min första flickvän – och numer mitt första ex – hade bestämt oss för att fortsätta att vara vänner. Nydumpad som jag var befann jag mig i något slags tillstånd av fullständigt kaos. Jag var den förste människa i historien att bli dumpad, och hela världen borde tycka synd om mig. Jag beklagade mig i min dåvarande Lunarstorm-dagbok:
Som jag skrivit förut så blev jag dumpad häromveckan.
Min käre ex-flickvän var fortfarande kär i sitt ex, så det var rätt kört för mig. Så hon sa att jag var för bra för henne, du vet, den vanliga smörjan. Hur snäll jag är och hur jag kommer att träffa nån i framtiden. Någon som älskar mig som jag är. Hon sa också att jag är sötare, snällare och mer romantisk än honom. Men ändå så är det jag som blir sårad. Kan någon förklara?
Nåja. Idag ringde hon och ville ha sitt glidmedel tillbaka. Lol.
När man är på det humöret går det inte så jättebra att vara vän med sitt ex. Det tog nog inte många dagar, sedan hade jag bestämt mig för att blockera henne på MSN. ”MSN?” undrar ni, och då vill jag poängtera att den här historien ägde rum i en tid då möten ansikte-mot-ansikte fortfarande var ganska osedvanligt. Så när man inte tyckte om någon längre, ja, då blockerade man helt sonika den personen på MSN.
Den Stora MSN-Blockeringen™, som den senare skulle bli känd som, höll i två dagar. Sedan var det kört, och jag var där och bad om ursäkt. Hela faderullanlej. Jag skrev att jag verkligen ville att vi skulle kunna vara vänner, och att det var det enda som betydde något. Vi började prata igen. Och detta ledde självfallet till att jag började att få hopp igen. Hopp om att det kanske, kanske skulle bli vi igen. Men dessa tankar tog hon snabbt kål på.
Jag fick ett enormt e-mail idag. Ungefär en hel sida dedikerad till att meddela mig att det är över. En gång för alla. ”Så, vi kommer aldrig någonsin att bli tillsammans igen. Jag vill inte, tänker inte och kommer inte att ta dig tillbaka. Det funkade helt enkelt inte mellan oss.”. Och visst, jag kan ta det, men vad jag inte kan ta är skit om att jag var för ”ivrig och omogen”. Det är inte ens relevant utan bara för att få mig att må dåligt.
Så snart hoppet var släckt tog det bara några dagar innan jag var fly förbannad över ett ordval eller en situation igen.
Det går inte att vara vän med ett ex som man fortfarande har känslor för,
men som själv vill ha nån annan. Det GÅR INTE. Nu blockades hon för all framtid (såvida inget mirakel inträffar). Jag tänker inte ta bort blockeringen.
Ni förstår, man blir trött på att bli behandlad som skit efter ett tag. Alla har sin gräns. Allt jag får av henne är personangrepp och skitsnack. Bara minuterna efter jag skickar ett SMS där jag säger att jag saknar henne i ett desperat försök att vara snäll. Man skulle ju i någon sorts bisarr låtsasvärld kunna hoppas på att hon åtminstone skulle kunna ha lite sympati över att jag fortfarande är kär i henne, men nej. Det går ju inte, för då måste hon ju bry sig om nån annan en henne själv för en sekund. Så det går ju inte. Dumma mig att jag tänkte den tanken.
Konversationen gick nånting sånt här:
-Jag har fortfarande känslor för dig.
-Varför?
-Tja, varför har du känslor för honom? Samma sak.
-Jag har känslor för honom för att jag ser en framtid med honom.
-Argh. Min fråga var bara en liknelse, vill inte höra hur bra han är och hur dålig jag är.
-Ställ inte frågor du inte vill veta svaret på, Daniel.
Nåja. Au revoir, C!
Melodramatiskt och bra.
”För all framtid” visade sig vara ganska kort tid. Exakt sex dagar senare tog jag bort blockeringen, och bad patetiskt nog om ytterligare en pardon. Sen skickade jag ett mail till henne. Jag skrev att jag inte kan gå runt och känna såhär längre. Jag var tvungen att ha tillbaka henne! Att det inte spelade någon roll vad hon gjort, eller vad jag gjort. Att jag bara ville vara med henne. Detta gjorde jag trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få något annat svar än ”Daniel… Du vet hur jag känner. Det kommer inte att hända.”
Ändå gjorde jag det. Kanske av ren masochism.
Och självklart fick jag det svar jag förväntade mig. Att loppet var helt kört, och att det inte finns något i denna värld som skulle kunna få henne att ändra sig. Således inleddes försök nummer två att vara vänner, och vi träffades en kväll. Lite casual sådär. Vi såg en film. Åt middag. Och… hånglade.
Var det min manliga dragningskraft som gjorde det omöjligt för henne att motstå mig? Eller var kvinnosläktet helt enkelt något som män omöjligt kunde förstå oss på? Snarare det sistnämnda. Hur som helst, jag förstod ingenting. Var vi ihop nu? Älskade hon mig? Skulle vi skaffa två ungar, en golden retriever, och radhus i Enskede?
Vi skulle ses samma torsdag den veckan, och det var då jag tänkte ta upp allt det här. Men… det blev inte så.
C meddelade mig på torsdagen att hon var tvungen att arbeta på sitt
projekt, och kunde varken laga mat med mig eller sova här. Så hon kom hit, stannade i kanske 10 minuter, hämtade t.o.m maten vi skulle laga. Jag vet att det inte är så, men det kändes verkligen som detta var det slutgiltiga farvälet. Extra trist eftersom hon ska till Åre i en vecka nu. Så jag var ganska sur när hon kom. Hon bad om ursäkt flera gånger, men jag sa bara att det inte var nån fara. Sen när hon gick så blev det en scen där hon sakta öppnade dörren medan jag bara satt på hallsoffan och apatiskt vinkade till med handen.
Tja, det tog väl hela en timme innan jag ångrade mig. Skickade ett SMS där jag skrev att jag inte menade att vara så kall, och att jag vill ha ett riktigt förhållande med henne. Det är ju det jag vill. Det känns inte helt hundra att vara ensam om att ha känslor. Tja, så fick jag inget svar på hela den dagen, så jag antog att hon hade blivit sur av någon anledning. Så då mådde istället jag skit hela den dagen, det var kul. Fan liksom, hör av dig så man vet om du hatar mig eller inte.
Nästa dag när jag såg att jag fortfarande inte fått något så talade jag in ett rätt neutralt meddelande på hennes röstbrevlåda. Hur jag känner och hur jag vill ha det. Kort därefter SMSade hon att ”hon inte är sur men att hon bara inte vet vad hon ska svara”. Dum som jag är fick jag ju hopp av det uttalandet och mådde relativt bra hela dagen, tills jag fick nästa SMS. ”Varför frågar du ens? Nej, jag vill inte. Det vet du, Daniel.”
Tja, jag blev ledsen. Hon blev ledsen över att jag blev ledsen. Vi pratades vid på telefon, bestämde oss för att fortsätta som vi gjort. Det är jävligt destruktivt, men vad ska man göra när man vill ha henne nära?
Två dagar gick, sen fick jag ett telefonsamtal. Det var hon. Hon sa att hon hade en dum fråga, och frågade sedan om jag ville vara hennes pojkvän. Trots allt detta velande fram och tillbaka, och dessa uttalat icke-existerande känslor för mig, så gjorde jag glädjeskutt där hemma i pojkrummet. Datumet var 28 Februari, och jag och C var tillsammans igen.
Men säg den lycka som varar för evigt. Snart var det åter igen trubbel i paradiset.
Pratade just med C som ni kanske kan ana.
Hon hade pratat med en kompis hon inte sett på länge, och jag minns inte hur men på något sätt fick jag veta att hon inte har sagt till någon att hon och jag är tillsammans igen. Inte ens sin familj. INGEN vet.
Hon vill ju aldrig nånting. Jag säger att jag vill träffa hennes kompisar, men hon bara byter samtalsämne. Kommer jag verkligen vara så kortvarig? Bland det värsta jag vet är att inte få samma möjligheter som andra, och så känner jag nu. Exet fick träffa alla kompisar, HON ville att de skulle träffa honom, men jag får inte ens när jag själv vill. Ibland känns det bara som att hon skäms för mig.
Då, mina vänner, började Daniel Werner att dra i trådar han inte skulle dra i. Trycka på knappar han inte skulle trycka på. Jag ville göra vårt så kallade förhållande till något större än det var, och det ville inte hon. Så nästa dag möttes jag av ett SMS där hon skrev att vi inte borde ses på tag.
Det accepterade dock inte jag. På sedvanligt manér började jag att tjata om hur gärna jag ville träffas. Vi sågs redan nästa dag.
Det gick vägen trots allt.
Hon ringde mig på förmiddagen och sa att hon gärna ville att jag skulle komma ändå, om jag ville. Och det var klart som korvspad att jag ville. Dock kändes det som att hon fortfarande var sur, men de känslorna slogs bort rätt snabbt så fort jag träffade henne. Allt var jättemysigt, vi sov båda i hennes 90cm säng. Fruktansvärd nackspärr, men vad gör man inte för kärleken?
Jättefint tänker ni, nu är Daniel glad som en speleman. Men icke. Sällan har jag fått så mycket skäll som dessa ~20 timmar. Jag väger för lite, jag äter för lite, jag klär mig för dåligt, jag är för velig, jag är för feg för att jag inte vill visa min penis för henne, jag kan inte skära ost, jag kan inte sköta kondomer rätt, jag är för feminin. Blablablablablablabla, jag KAN INTE göra rätt! Klagaklagaklagaklaga. Hela tiden. För att inte nämna att hon retas med mig på diverse sätt som skadar min manlighet. Skulle jag säga att hon var tjock så skulle det ta hus i helvete. Tur att jag inte tycker det, så jag behöver inte ljuga. Men hon kan förolämpa mig minsann. Det går så bra så…
Sedan hände något oerhört märkligt. Något som fick mig att inse att det här förhållandet verkligen var slut på riktigt.
Vi låg i hennes säng och myste, sådär som par i allmänhet gör. Hon låg till vänster i sängen, och jag låg med ryggen mot elementet och skedade henne. Allt var tyst och mörkt, förutom… tårar. Hon började plötsligt att gråta. Jag förstod direkt var skon klämde. ”Saknar du honom?” frågade jag försiktigt, och hon nickade. Jag bara tog allting. Svalde det, utan någon som helst självrespekt. Jag höll om henne, och tröstade henne medan hon tänkte på en annan kille. Men inom mig kände jag hur fel allting var.
På morgonen åkte jag hem, och satt tyst hela vägen. Jag tittade ut genom tunnelbanefönstret, och bara visste att det var över. När jag kom hem svarade jag inte telefonen. När vi väl pratades vid så kom vi överens om att vi inte kan vara tillsammans något mer. Jag insåg att jag bara ödslade min tid, och gick så sakteliga vidare med mitt liv.
Nyckelord: C, Dejting, dumpad, förhållande, Kärlek, relationer
|
|
Kommenterat