Det märks när Salahuddin är hungrig. Han blir så fruktansvärt snäll. Visst, han är aldrig en katt som är elak och bits eller liknande, utan han är mer… apatisk. Han bara äter (10% av tiden), går på lådan (5% av tiden) och sover (resten av tiden). Jag får klappa på honom, men han bryr sig heller inte nämnvärt.
Men när matskålen är tom, då blir det ett annat ljud i skällan. Plötsligt är jag världens bästa människa, eftersom jag har makten att skänka honom föda. I morse kom han tillochmed och lade sig på min mage, varpå jag knäppte denna vackra bild.
(Det är omöjligt att fånga min katt på bild utan att han ser arg ut. Jag vet inte vad det är.)
Ja, eller nånting hemskt drömde han om i alla fall.
Precis när jag stängt av kameran klappade jag lite på honom, och då vaknade han och fräste. Salahuddin fräser ALDRIG (förutom åt dammsugaren). Men sekunden efter lade han sig på rygg och började kurra. Han var väl glad att det bara var en dröm. Vad vet jag, min arme dräng.
Skämt åsido. Ibland blir man något uppgiven. När jag kom hem idag låg en legosak i spillror på golvet. Det visade sig att Salahuddin hade försökt klättra upp i bokhyllan, och ta sig in bakom legot. Det hade inte gått så bra, och nu hittade jag det liggandes. Salahuddin själv hade gått och lagt sig nån annanstans, och bara gått från oredan som hunden från spyan.
Varför kan han åtminstone inte plocka upp efter sig?!
Nu har jag fastnat för en sån där timelapse-app på telefonen igen. Eller snarare återfunnit min gamla timelapse-app. Hittade där en gammal film på ingen mindre än Salahuddin. Notera även den mycket obehagliga unge mannen i spegeln. Usch. Finns det institutioner för såna?
Salahuddin (min katt om någon lyckats undgå det) är lite rolig. Varje kväll när jag går till sängs så kommer han farande som ett brev på posten. Då vet han att det är keldags. Då kommer han och stångas och trampar och visar magen och slickar mig i pannan en stund, och sedan hoppar han ner och lägger sig i sitt hörn där han sover. Själv har jag försökt att få honom att ligga kvar och sova i min säng, men det vägrar han.
Igår kväll hade vi en sån där stund, han och jag. Han kom och lade sig på mitt bröst, och så klappade jag lite på honom. Den aftonliga rutinen. Däremot verkade han vara lite snuvig, för det rann om näsan på honom. Till saken hör också att Salahuddin har en nästan sjuklig fetisch för att lukta mig i munnen. Jag vet inte vad han får ut ur det hela, men varje kväll så ska jag tydligen andas på honom medan han luktar. Igår gjorde han samma sak, men resultatet blev att jag fick lite kattsnor på underläppen.
”EWGH” ropade jag och spottade lite lätt. Dock kände jag att jag inte fick med alla kattsnorspartiklar, så jag spottade en lite större samling saliv rätt ut i sängen (come on, det var bara saliv, jag dreglar förmodligen mer än så – det var inte som att det var en loska). Salahuddin blev jätterädd för detta. Han fick stora ögon, och tittade på platsen där spottet hade landat. Jag försökte lugna honom, men han slet sig loss och sprang och gömde sig.
Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.
”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.
Väl där tog det inte många sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.
Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.
Kommenterat