En gammal bekant berättade att hennes ex hade viftat med sin penis och gjort gråtljud varje gång han ville ligga med henne men hon inte hade lust. Så. Jävla. Sexigt.
Där är man åtminstone inte än.
|
En gammal bekant berättade att hennes ex hade viftat med sin penis och gjort gråtljud varje gång han ville ligga med henne men hon inte hade lust. Så. Jävla. Sexigt. Där är man åtminstone inte än. Det speciella med mina blogg-groupies är att de inte vill ligga med mig. Måste säga att jag känner mig lite blåst på konfekten. Liksom, här skriver jag texter, dag ut och dag in. Allt för er njutnings skull. Och hur tackar ni mig? Genom att rapa och gå från bordet, som hunden från spyan. Ni bara går. Inte ens ett litet slick längs penisroten får man. Fy fan, säger jag. Jag vet inte hur ni är uppfostrade, men det är faktiskt kutym i såna här sammanhang. Det finns bara två saker att göra. Antingen skaffa fejk-rustning och decimeterlång tunga, det fungerade ju för Gene Simmons. Eller så får jag ta en bild där jag ligger i en soffa, insmetad med bajs. Det fungerade ju för Jockiboi. Jag zappade runt lite bland mitt femtiotal kanaler (varav jag brukar se på typ tre av dem), och hamnade slutligen vid ”Hannah med H”. Det är väl nån slags ungdomsfilm vad jag förstår (där lät jag för övrigt som ”Daniel, 83 år”). Efter en stunds tittande så kom det som alltid kommer. De knullar i filmen. De knullar, och det ser så jävla mysigt ut. Sen fick jag ångest, precis som vanligt. Jag kan se skildringar av i stort sett vad som helst och ändå fatta att det bara är på film och inte behöver överensstämma med verkligheten. Mord, djurplågeri, män som borrar hål i asteroider. Men så fort det vankas lite filmsex så blir jag extremt avundsjuk och gråter i duschen. Idag råkade jag se en f.d flickvän på ett community för folk som gillar BDSM. Och ja, jag är medlem på en dylik sida. Dock väldigt lite för att jag uppskattar BDSMandets ädla konst – jag är själv väldigt vanilj av mig – utan snarare på grund av det faktum att jag känner att jag måste finnas på varenda mötesplats på hela internet. Det är som en sjukdom. Men skit nu i det. Jag såg mitt ex där. Det var en halvskuggad bild med refens till hennes namn. Jag blev fundersam. Läste en text om henne, och efter det fanns det inga tvivel längre. Det var garanterat hon! Dessutom hade hon markerat undergivenhet som en livsstil. EN LIVSSTIL! Det var då fan ingen livsstil som jag kände till! Den här tjejen hatade vårt sexliv så mycket att hon till slut knappt ville överhuvudtaget. Jag trodde inte hon var så sexuell av sig bara. Och så får jag läsa om hur hon gillar att bli nedtryckt och påsatt med ett äpple i käften! Det var en mindfuck av sällan skådat slag. Jag har köpt en ny plånbok som är silvrig och awesome, så därför rensade jag den gamla. Hittade följande. Bäst före 2009.
Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.
Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen. Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna. För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor. Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte. Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke. Den 23 December 2004 skrev jag att det både var dan före och dan efter dopparedan, ty igår för sju år sedan förlorade jag min svendom. Och vem tusan bryr sig, frågar ni er äcklat? Varför berättar jag ens en sån sak, undrar ni med stark avsmak i rösten? Och ja, det kan man fråga sig. Men strunt i det! Idag är det i alla fall dan före dopparedan. Hur känns det, läsare? Vad ska ni göra på själva dopparedan? Va? Berätta säger jag! Är jag konstig om jag blir lite upphetsad av detta ändå?
Jag var inne på en sida med groteska klipp idag (faktiskt ingen pornografi, till skillnad från mitt vanliga surfande bland tysk läderporr), och där fanns en sån där rolig fake-msn-popup-sak-grej där en pilsk prinsessa som bara RÅKAR befinna sig i samma stad vill göra onämnbara saker med en. Det fanns bara ett litet fel… Ska JAG suga? Vänta nu… Du, eh… Jag kom på att jag… glömt… eh… spisplattan på. Det är någon slags skum film på TV4. Med Nicole Kidman och en man av okänt ursprung. Jag har bara haft filmen på i bakgrunden, men de har haft sex åtminstone åtta gånger nu. Gud hånar mig. |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.
Kommenterat