Nu har jag anmält mig till inte mindre än TVÅ teaterkurser i februari.
|
Del 7: Hem och röka vattenpipa. En sen höstkväll i September hade jag bestämt en spontan-dejt med en tjej jag pratat litegrann med över nätet. Elisabeth hette hon. Inget speciellt planerat, utan bara prata lite i soffan. Så jag mötte henne vid stationen för att sedan eskortera henne hem till undertecknad. Direkt när hon kommit utanför spärrarna såg jag att nånting inte stämde. Hon såg sur och väldigt nonchalant ut. ”Nåväl, det var väl en jobbig resa”, tänkte jag, sade hej, och gav henne en kram. ”Gick resan bra?” frågade jag. ”Gjorde den väl”, svarade hon och ryckte på axlarna. Det var något väldigt nonchalant med hennes kroppsspråk hela tiden. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan det var frågan om, men fortsatte färden hemåt. Väl hemma visade jag henne min lägenhet, komplett med cribz-aktiga beskrivningar av de olika rummen. Sen satte vi oss i soffan. Det var mest jag som pratade, ställde frågor och var som jag brukar vara. Ganska normal alltså, åtminstone enligt mig själv. Hon svarade på det jag frågade, och var sedan tyst. Efter ett tag var det slut på frågor i mitt huvud, och då uppstod en obehaglig tystnad. ”Det här känns jättejobbigt” sa hon. ”För att det är tyst?” frågade jag. Hon sa ja. ”Blir det bättre om jag sätter på ljudet till tvn?” undrade jag, och visade upp fjärrkontrollen för att signalera att jag hade makten över tv-apparaten. ”Ja, det borde det väl bli” svarade hon, med samma attityd som tidigare. Så jag satte på ljudet, men det blev inte bättre. Efter en stunds tystnad tog hon sin väska och sa att hon nog skulle gå hem nu. -Öh, jaha? Sen försvann hon ut genom dörren, och jag insåg att jag precis varit med om en dissning som skulle bli riktigt svårslagen. Fast det positiva var att jag efter bara några sekunder insåg att det inte direkt var någon förlust. Jag kom på att jag har glömt att berätta om teatern! Vår vikarierande lärare äger. Jag gillar inte att använda ordet ”äger”, för det tar mig tillbaka till en tid av moppeåkande, folkölsdrickande och allmänt fjortisande. JAG gjorde naturligtvis inget sånt, men ANDRA. Hualigen. Men men, äger är det ord som beskriver honom bäst. Han låter oss spela teater på riktigt, istället för att leka diverse märkliga lekar som den andra läraren gör. Det som var roligast, som vi gjorde förra gången, var att vi stod på scen två åt gången. Dessa personer skulle spela upp en situation; en situation som bestämdes av läraren i samråd med resten av gruppen. Sedan skulle två personer ur gruppen bestämma över varsin person på scen, och dess humör. T.ex, den i publiken bestämmer att hans/hennes valda person på scen ska vara arg. Och då ska personen på scen fortsätta föra pjäsen framåt, fast med ett argt sinneslag. Underbart roligt! Jag var en nattklubbsvakt som skulle köra ut min motspelare, en överförfriskad ung herre. Och jag skötte mig riktigt bra. Det blev en hel del skratt när jag skulle spela mallig framför den berusade människan. Jag flexade framför honom, låtsades att jag behövde dra igång mina armar likt två motorsågar. ”Rööörn, rööörn” lät jag, och spände mig. Alla skrattade, och så jag njöt. Teater ÄR något för mig. I onsdags gick teatern bättre än vanligt faktiskt. På gränsen till riktigt roligt, var det. Eftersom vår excentriker till lärare skulle sköta om sin pjäs hade vi fått en ny, manlig, lärare. En regissör till yrket. Och han var faktiskt mycket bättre! Vi fick spela teater på riktigt! Bland annat roade jag gruppen genom att spela fyllo, och t.o.m läraren skrattade. Sköter jag mina kort rätt nu så kanske det är dramaten nästa. Det roligaste var dock när läraren delade in oss två och två. Jag hamnade med en tjej, och vi skulle spela upp en valfri scen som skulle handla om två människor med olika uppfattning. Jag kom hem som ilsken pojkvän, som sett tjejen hångla med en annan man. Jag improviserade ihop att det var en 70-årig gubbe som hette Göte, till resten av gruppens fnissande. Kul! Insåg att jag glömt att berätta om senaste teaterlektionen. Det gick… faktiskt bättre än sist, tro det eller ej. Jag var inte riktigt lika nervös, och det gick lite bättre med improvisationen. Jag kände inte att jag ville dö en enda gång… vad jag minns iaf, men det finns risk att jag förträngt alltihop, och kommer bryta ihop gråtandes nästa lektion. Bland annat gjorde vi dessa två övningar:
Kul! Som sagt… Det här är nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Det visade sig vara allt jag är rädd för på samma gång. Improvisation, stå i centrum… Det var hemskt. Jag ska berätta. Jag kom dit, en halvtimme för tidigt i sedvanlig ordning. Först satt jag på toaletten ett bra tag, i rent förebyggande syfte, eftersom jag var rädd att råka bajsa på mig av nervositet. Det var troligen ingen information ni ville ha, men nu fick ni den ändå så le och se glada ut. Kort innan lektionen började träffade jag en kille i min ålder som jag pratade lite med, och det kändes skönt att åtminstone träffa nån man kunde snacka lite med. Det hann dock inte bli så mycket pratande, eftersom det kort därpå var dags att gå in i salen. En efter en kom de framtida teaterexperterna in. Till slut blev vi 11 personer totalt, plus lärarinnan. Hon var en kvinna i ca 60-årsåldern, med håret i en stram knut, och med en synlig valk på magen som hängde ut över skärpet. Hon hade inget emot att prata om sin pjäs hon satt upp, detta märkte vi ganska snabbt, och jag upplevde henne som ganska excentrisk. Ett typiskt fall av Börje Ahlstedt-syndromet, där man oavsett storlek på sin pjäs omedelbart förvandlas till en superstjärna. Nåväl, hon var åtminstone bättre än dramaläraren i Varan-TV, även om det var ungefär samma stuk på hennes övningar. Vi fick göra lite olika saker. Först fick vi stå i en ring, och sedan skulle var och en gå in och göra något utan att prata. Charader ungefär. Jag spelade fiol. Några skrattade. Efter det fick vi arbeta två och två. Person nummer ett skulle göra mer charader, och person nummer två skulle då fråga vad person nummer ett gjorde. Person nummer ett skulle då säga nånting helt annat, varpå person nummer två skulle göra det person nummer ett sa. Extremt svårt att komma på bra saker. Sen delades vi upp i två grupper. Man skulle mötas två och två, och improvisera ihop varsin anledning till att man mötes. Jag var Brat-Daniel påväg till Stureplan. Alla skrattade. Det var bra. I övrigt var det ganska mycket roligt folk där. Man kände nästan omedelbart att man fick en jäkla samhörighet med resten av gruppen. En del söta töser fanns det även där, vilket var kul för lille jag. Något raggande kommer det nog inte bli tal om dock; jag kommer vara på tok för fokuserad på att bearbeta min egen nervositet. Låter det kul? Jodå, det var det. Men så fruktansvärt läskigt. Vi snackar ångest. Jag funderade på att smita under kisspausen efter halva tiden, men gjorde det inte. Jag kan inte ge upp direkt. Jag ska fortsätta. Jag måste utmana mig själv här. Jag måste möta den här rädslan, och klara det. Den här teaterkursen är det absolut jobbigaste jag gjort. Såja. Nu har jag anmält mig till två kurser, Lindy hop (för tredje gången) och en nybörjarkurs i teater som börjar redan på onsdag faktiskt. Dansen vet jag hur den går till, men teatern… Jag är så jävla rädd! Men det är nånting jag måste göra, för min egen skull. ”Hej ja tänkte bara säga att du va jätte söt hihihihi va görs ikväll? Kram Rebecka” Så såg det ut, inlägget i Einars gästbok. Han hade varit medlem på Emotionellkontakt.se i flera år, men aldrig fått ett så ljuvligt meddelande förut. Och av en så vacker ung kvinna dessutom! Einar tittade på profilbilden och möttes av en sprudlande glädje. Flickan på bilden var blott arton år fyllda, men begåvad med en kropp som från en sjuttonåring. Han kände direkt hur han ville gifta sig, skaffa barn och köpa matchande träningsoveraller med denna varelse. Fingrarna gick som lärkvingar över tangenterna när han funderade över vad han skulle svara. Till slut blev det ett så nonchalant ”hej”, ”du också” och ”inte så mycket, ser lite på tv” som han kunde prestera under det pågående kärleksruset. Det vill säga, nonchalant i Einars mått. Han bjöd hem Rebecka för att koka pasta och se på film. Att spela svårflirtad hade aldrig varit Einars grej riktigt. Kvart över tio på kvällen ringde det på dörren, och det var ungefär i samma stund Einar kom underfund med vad som precis hänt. Han hade bjudit hem en vilt främmande kvinna till sin lägenhet. Hon kunde ju vara yxmördare. Eller ha HIV. ”Tänk om hon har HIV” mumlade Einar oroligt för sig själv. Det ena mardrömsscenariot avlöste det andra. ”Tänk om hon våldtar mig? Tänk om hon tar mina kalsonger och säljer på ebay? Tänk om…” Mer hann han inte tänka, för nu var dörren öppen, och Rebecka stod där framför honom. Hon hade en treliters Åkessons rödvin i händerna. ”Helt klart snott av en försupen styvfarsa”, tänkte Einar fördomsfullt; ”Ingen dricker Åkessons frivilligt.” Rebecka gav Einar en kram, och snart satte de sig i soffan. Han synade henne grundligt medan hon pratade om sin dag, hur det är att plugga design, någon kompis Lina som tydligen var en slampa, och sånt tjejer i allmänhet brukar prata om. Han lyssnade inte så noga, utan var som sagt fullt upptagen med synandet. Rebecka hade en tajt röd topp och en rutig kjol på sig. Kjolen slutade strax innan knäna vilket enligt Einar var minst en decimeter för långt. Men detta sa han naturligtvis inte. Håret var kolsvart och knutet i två långa flätor. Under den röda toppen fanns ett par fylliga och väldigt fasta… ”Är det okej om jag tar ett glas?” avbröt Rebecka mitt i tankarna. Rebecka drack. Glas efter glas hinkade hon i sig, medan Einar drack fanta. Faktum var att det enda Rebecka gjorde bättre än att dricka var att prata. Hon pratade om allt, den tjejen! Och Einar nickade och såg intresserad ut, trots att det bara fanns en sak i hans enkelspåriga hjärna. Hans egen pockande kärleksstav som inte ville annat än ut från sitt dunkel och rakt in i käften på henne. ”Nu tänker jag okristliga tankar igen” försäkrade han sig själv om, och försökte slå bort tankarna. Detta gick hyfsat bra, men tankarna kom tillbaka både en och två gånger under kvällen. När två av de tre litrarna vin var uppdruckna, och alla samtalsämnen sönderpratade, så lutade Rebecka sig mot Einar, och viskade något i hans öra. Einar blev helt till sig när hans hjärna uppfattade vad det var hon hade sagt. Hon sväljer, och hade typ ingen kräkreflex alls. Tydligen. Det var så hon sa, även om Einar inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till det hela. Men det visste Rebecka. Hon drog av honom både byxorna och kalsongerna i ett enda svep. Det var inte utan att han kände sig lite utfläkt när han satt där i soffan, med bara sin manslem och dess nyfriserade könsbuske att försvara sig med. Som tur var kände han inte detta obehag särskilt länge, eftersom Rebecka var en hejare på att få honom att slappna av. Tungan gick som en sprillans ny elvisp från Electrolux runt hans illröda ollon, och Einar var övertygad att det var precis såhär det kändes att få snoppen målad i regnbågens färger av fyra välmenande änglar. Snart skulle dock Rebecka få för sig andra saker. Nu skulle hans utrustning ner till botten av svalget. Något Rebecka inte riktigt behärskade, trots hennes tidigare försäkran om motsatsen. In och ner och hosta och klökas. In och ner och hosta och klökas. Inte världens mest tändande behandling tyckte Einar, men han var inte den som var kräsen efter flera veckor utan samlag. Efter några minuters upprepade kväljningar drog Rebecka till slut ut hans apparat, med en tjock tråd halsslem hängande från den. ”Plats!” röt hon, och sparkade honom ifrån sig, och ner på golvet. Einar såg frågande ut medan han låg där på rygg, med byxorna vid fotknölarna och ett stånd som inte var av den här världen. Hon satte sig gränsle över honom, blinkade retsamt, och inom loppet av några sekunder upptäckte han att han inte längre kunde ge ifrån sig några ljud. Rebeckas redan våta trosor var intryckta i hans mun. Han förstod inte hur hon lyckats få av sig dem, men det hade hon uppenbarligen. Såvida hon inte hade ett par extratrosor med sig, men huruvida så var fallet eller inte brydde han sig inte om, eftersom han hade på tok viktigare saker att tänka på. ”Mmmnffgh” lät Einar med trosorna i munnen, medan hon sakta red honom som en liten rödskäggig ponny. Sakta… Och snabbare… Och ännu snabbare. Hon skrattade rått åt de grimaser Einar ofrivilligt gjorde för att hålla tillbaka orgasmen. Men hennes flickaktiga skratt gjorde bara processen ännu kortare. Det gick för honom, inuti henne. Vare sig han ville det eller inte så var det dagens sanning. Rebecka saktade långsamt ner farten tills hon helt slutade att guppa på honom. Hon såg besviket på den patetiske mannen som låg där under henne, med svetten lackandes i pannan. Hon skakade långsamt på huvudet, och blåste bort lite hår från ansiktet. ”Åh… Din jävel… Du kunde väl ha sagt nåt?” fräste hon argt, medan hon torkade av sig hans avkomma. Rebecka brydde sig inte. ”Om jag blir gravid… då gifter vi oss till hösten, det kan du ge dig fan på” sa hon innan hon försvann i dörrhålet. Kvar låg Einar, kladdig och med ståndet sakta vissnande. Han var inte helt säker på vad som precis hade hänt. Far till Rebeckas barn blev han aldrig, men det tog många år innan Einar slutade fantisera om deras möte den där kvällen. Detta är den officiella fortsättningen på den omåttligt populära ”Einar och Pernilla – Sexnovellen”. Varför skriver jag sexnoveller? Hur kan jag göra något så perverst? Borde jag ens få vistas bland folk? Ja, jag tycker det. Jag skriver sexnoveller för att det är roligt helt enkelt. Jag skulle aldrig kunna skriva för att någon på allvar skulle bli upphetsad, men när jag gör det på mitt eget humoristiska sätt så tycker jag att det är väldigt kul. Så om ni vet med er att ni inte förstår ironi, medvetet politiskt inkorrekta saker, och dylikt… Ja, då gör ni troligen bäst i att gå in HÄR istället. Men jag hoppas att ni andra uppskattar mina små historier. Så sjunk nu riktigt djupt ned i favoritfåtöljen, slut ögonen… Nej vänta, gör inte det förresten, då kan ni ju inte läsa. Men kisa lite sensuellt vettja. Kisa, läs och njut. Och glöm inte att det inte är personen i filmen som har skrivit brevet. Danielwerner.se presenterar… ~ Einars Äventyr, del 1 – Mötet med Jennifer. ~ ”Det blir fyrtionio och femtio, tack.” Kassörskan på ICA Maxi i Hägersten gav Einar en lång blick. Han skrattade till av nervositet, och lämnade darrhänt fram den ihopknycklade femtiolappen med Jenny Lind på. Efter bara några sekunder tryckte kassörskan femtioöringen i hans hand. Einar hade aldrig förr fått växel på ett sånt kärleksfullt sätt. ”Hon bara måste tycka om mig”, tänkte han medan han tog sitt sexpack Heineken och försvann hemåt. Einar hade varit där många gånger förut. Visst var det en omväg, Coop Forum låg säkert en kilometer närmare, men han visste vad han hade att vinna på att välja ICA framför Coop. Coop hade en tant som hette Barbro, med en skäggig vårta på hakan. ICA hade Jennifer. Ja, hon hette så. Det hade Einar redan listat ut, genom att skickligt iakta hennes röda namnskylt på bröstet. Denna Jennifer, som hade förhäxat Einar i flera års tid. Hon var säkert 25 år, med långt böljande hår och ett gnistrande leende. Hon hade kurvor på alla de rätta ställena, och inte ens den stramt åtsittande röda ICA-kavajen dolde tillräckligt av hennes fylliga barm. Denna barm kunde Einar sällan eller aldrig hålla ögonen ifrån. När Einar kommit hem ställde han ölen på bordet, satte sig i en stol och bara blundade. Tankarna snurrade vilt i hans huvud, och mest av allt behandlade de sådana ämnen som varför en pangbrud som Jennifer skulle vara intresserad av hans finniga anlete, och hans feta hår. Kunde han ha sådan tur? Nej, troligen inte. *rrrriiiing* Einar vaknade till ur tankekoman med ett ryck. Han drog upp mobilen ur fickan, men den var tyst och utan vibrationer. Det tog inte lång tid innan han förstod att det var på dörren det ringde. Han öppnade den försiktigt, och i springan kunde han se att det var Jennifer som stod där, med andan i halsen. Hon öppnade självmant dörren och klev in, medan Einar gapande reflekterade över det faktum att hans drömtjej just nu stod i hans egen hall. ”Du glömde kvittot” ropade hon, precis som om hon blivit halvt döv av att ha jagat honom hem. ”Oj, tack” sa han småchockat, men innan han hunnit säga något mer så tryckte Jennifer sin hand i hans, och presenterade sig. ”Jag vet vad du heter” sa Einar och pekade på namnbrickan. ”Jag har tittat på ditt bröst många gånger” sa hans mun, och så snart hjärnan hade hunnit med insåg han vilken enorm fadäs han precis gjort. Nu var det över, tänkte han. Han skulle få en örfil och en stämningsansökan. Besöksförbud på ICA, minst. Ja, hon kanske rent av skulle döda honom på fläcken, han visste ju inte om hon kunde Kung-fu eller något. ”Hihi… Du kanske vill känna också?” fnittrade hon, och utan att lyssna på svaret förde hon hans hand mer än lovligt djupt under kavajen. Rent reflexmässigt började hans pek- och långfinger bläddra över de styva bröstvårtorna, och hon gav ifrån sig ett svagt stön. Einar blundade och log för sig själv, och när han öppnade ögonen så fann han sin objudna gäst i färd med att dra av honom läderbältet och sedan jeansen. Jennifer formligen slet av honom byxorna, så fort att hans stenhårda organ fjädrade tillbaka och daskade henne på hakan. Hon tjoade till av förtjusning, och började strax massera glans penis med sin blöta tunga. Det var helt obeskrivligt skönt; Einar var tvungen att tänka på kvantmekanik och överkörda grävlingar för att inte komma efter bara några sekunder. Efter ett tag slutade hon med den underbara behandlingen. Här var det minsann hon som bestämde. Hon ställde sig upp igen, spände ögonen i honom, och beordrade honom att betäcka henne bakifrån. Sagt och gjort. In trängde Einar, med både åderpåle och några fingrar på köpet. Till en början kunde ordet ”lågmält” beskriva Einars sexuella prestation, men efter en stunds ihärdigt juckande fick han det att börja kittla till rejält i hennes kropp. Jennifer bet ihop med händerna mot väggen, och innan hon visste ordet av så kunde hon inte hålla emot den väldiga orgasmen längre. Hon älskade det. Hon älskade honom. Hon älskade livet! De rytmiska kramperna var för mycket för Einar. Nu skulle det gå för honom. Han drog sig ur henne, och befläckade skrikandes hennes svettiga rygg. De långa strålarna av säd färgade hennes rödflammiga kropp, likt hur en amerikansk flagga pampigt vajar i horisonten. Med en sista kraftansträngning gav han Jennifer en avslutande kyss, och föll sedan ihop på golvet. Snart sov de där, tätt intill varann. Einar och Jennifer. Paret mot alla odds. Nu var det de mot världen. |
Daniel Werner är 23 år och har bloggat många av dessa. Han jobbar som tekniker, tycker om katter, och äter mer än gärna tacos.
På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. 
|
|
Copyright © 2010 Daniel Werner (och hans tankar) - All Rights Reserved |
|
Kommenterat