Ångest och träning

I morse var jag och tränade igen. Jag har ju som bekant vissa socialfobiska tendenser, och även om det är tusen gånger bättre än för några år sen, och blir bättre varje dag, så finns det till viss del kvar. Jag vill helst inte träna bland mycket folk; det allra bästa är att vara helt själv på gymmet.

Men idag märkte jag hur den delen i princip är borta, och är ersatt med en annan typ av ångest. Jag vågar inte ta i, eftersom jag av nån anledning tror att jag ska dö. Alltså, att jag ska ta i så hårt att jag spräcker ett blodkärl i hjärnan och tvärdör. Att jag ska ha ett medfött s k aneurysm, och dö knall fall mitt i bröstpressen. Idag blev jag helt snurrig efter några hårda set. Det knepiga är ju att man inte vet om det är ångest, naturlig trötthet eller om jag helt enkelt är en hårsmån från liemannen.

Undrar hur man blir av med detta. Det är ju inte direkt en logisk rädsla där en av tio gymmare drabbas. Snarare en på typ tio miljoner. Men det är klart som fanken att jag ska vara den personen!

Nyckelord: , , ,

Inget hopplöst fall trots allt

Igår var jag på evenemang tillsammans med jobbet. Jag har ju inte hängt med på såna saker de senaste åren, eftersom jag ibland fått ångest av sociala saker, främst ätande bland folk. Men igår var vi på Gröna Lund och körde femkamp (som blev sjukamp). Jag placerade mig väl ungefär i medel på de flesta grenar, förutom i en där man skulle banka på en knapp för att skjuta bollar i ett stort hål. Jag fokuserade på hålet (that’s what he said) och märkte att ingenting hände. Det visade sig att jag stod och bankade på bara bordet.

Hur som helst gick det hela förvånansvärt bra. Tillochmed middagen. Jag hade varit lite orolig, men det hela gick som smort. Jag käkade två portioner grillbuffé helt utan problem. Jag kände inte ens den där bekanta femsekunderspanikångesten! En stor seger för mig själv, måste jag säga.

Förresten: Ikväll blir det, enligt traditionen, live-bloggande till Eurovision Song Contest! För den som nu är intresserad av sånt. Jag kan väl inte påstå att jag lever för det där, men det kanske kan bli lite småkul.

Nyckelord: , ,

Jag har en säng, men inget hem

… för det har jag förmodligen inte råd att betala längre.

Ni vet ångesten som uppstår när man stött på en alldeles för skicklig säljare, och slutligen gått hem med kontrakt på en säng som varit ca dubbelt så dyr som man tänkt? Ni känner inte till den känslan? Kan ni tänka er? Just det; så mår jag nu.

Nämen det blir nog bra. Det blev en 160-säng från SOVA, ordinarie pris 20 000 spänn men nedsatt till 14 500. Och så hade jag 1500 kr rabatt. ”Wow, 13 000 kr är ju helt okej!” tänkte jag i min naiva enfald. Sen tillkom det 790 kr för benen, 2700 kr för gaveln och 1400 kr för hemleverans. Det isade till i kroppen när han sammanställde allt på fakturan.

hildingsangen Jag har en säng, men inget hem

Nåt i den här stilen blev det, fast med svarta ben. Här kommer the magic alltså att happena.

Med vänlig hälsning,
Daniel ”Ett lätt byte” Werner

AKA

Daniel ”Pracka på mig vad som helst bara” Werner

Nyckelord: , , , ,

Daniel, 27: ”Jag trodde att jag skulle dö!”

Herregud vilken dramatik som precis utspelade sig här hemma. Jag skämtar inte ens. Det absolut värsta som skulle kunna hända hände. En luffare tog sig in i lägenheten och bestämde sig för att ta min anala oskuld, tänker ni? Nej, betydligt värre än så!

Jag låg i soffan och surfade runt i godan ro, när jag plötsligt skulle in på en sida om soffbord (jag behöver ett nytt soffbord förresten) och datorn hänger sig. Muspekaren går att röra, men resten svarar inte nånstans. Jaha. Well, piss. Inte mycket att göra förutom att göra en så kallad ”hård reset”. En omstart där man håller ner power-knappen alltså. Datorn startar om sig, och sen står den bara och tuggar. Jag kommer inte ens till inloggningsskärmen! Det där klassiska evigt snurrande hjulet visar sig, varpå inget händer. Som Robert Aschberg sa när växeln brakat i Radio 1: ”INGENTING HÄNDER!!!”

Nu får jag panik, och tänker att det minsann är självklart att Macen ska gå sönder två månader efter garantin tagit slut. Jag hinner med ganska många svärord innan jag beger mig in till nån supportsida via iPhonen, och får veta hur man kan starta om datorn i felsäkert läge och liknande. Jag testar några såna kombinationer, men icke. Gör några omstarter. Överväger att sätta näven i tangentbordet eftersom datorn ändå är körd, men låter bli.

Sen kommer datorn bara igång, helt plötsligt. Allt funkar precis som innan. Förbryllad men lättad försöker jag att lugna mina nerver.

Nyckelord: , , ,

Det går framåt, om än kärvt

Igår var jag på gymmet, för andra gången på typ tio år. Det blev ett ganska kort pass även denna gång, eftersom det var jobbigt även psykiskt. Jag är ju rätt ovan vid att vara trött på det där sättet, och min instabila hjärna misstolkar det som att jag är sjuk och/eller att jag ska kräkas. Då blir det ganska påfrestande. Men jag körde tills jag inte orkade lyfta armarna något mer, så det gjorde säkert nån nytta.

Den här sociala ångest-prylen förtar ju ganska mycket av lusten att gå och träna, men jag tänker inte ge upp. Det får kännas som att jag ska dö varenda jävla gång, jag tänker göra det här.

Idag blev det den här middagen förresten. Kycklinggryta med franska örter, morot och champinjoner. Egentligen skulle det ha varit en annan sås men den var slut, så jag körde på ett beprövat koncept. Morötterna funkade halvdant men på gott på det stora hela! FYRA SOLAR!

6d8d6b5831cb11e388e422000a1fb6e3 8 Det går framåt, om än kärvt

Nyckelord: , , ,

”Här kommer ångesten, som en gammal vän”

”Aaa-aaah, här kommer ångesten!”
Text: Daniel Werner
Musik: ”Här kommer sommaren” med Balsam Boys

Såatteh… Kanske gå och lägga sig kl 15.30? Det är ju ganska nära läggdags, ändå.

Nyckelord: , ,

Hypokondrikern

f132991080be11e2adac22000a1fbe03 6 Hypokondrikern

Tandvärk, skulle man kunna tro.

Jag är galen.

För några år sen fann jag House. Tv-serien alltså, inte musikstilen. Jag sträcksåg de tre första säsongerna, och sen dess har jag under vissa perioder varit mer än lovligt hypokondrisk.

Det har varit allt möjligt. Visdomständerna har varit ett problem. Mjälten har jag trott varit sprickfärdig några gånger. Och lymfkörtlarna känns konstant stora. Ett tag hade jag tillochmed med mig en termometer till jobbet varje dag, troget vilande i bröstfickan. Det har jag inte längre. Absolut inte. Eh… Bara ibland, okej?!

Värst var det nog när jag trodde att jag hade problem med prostatan. Det spände otäckt, och jag tyckte att mellangården buktade ut på ett abnormt sätt. Med facit i hand ska det kanske vara så, Google har uppenbarligen inte svaret vad gäller manliga mellangårdar. Vissa dagar värkte det rejält, så till slut ringde jag Sjukvårdsupplysningen. De meddelade att de som vanligt inte hade någon aning, utan tyckte jag skulle ringa vårdcentralen. Ah, Sjukvårdsupplysningen, denna viktiga instans vars uppgift är att kosta skattepengar.

Nä, ingen vårdcentral, tänkte jag, och beslutade mig istället för att kontakta de riktiga experterna. Människor med rejäl erfarenhet. Sakkunniga. Aldrig sinande källor av information.

Flashback.

Där fick jag informationen att det är helt normalt och om jag hade prostaproblem hade jag varit ett medicinskt under, med tanke på min låga ålder. Samma dag försvann värken, och jag har inte känt av den sen dess.

Nåja. Mot andra åkommor! Idag känns ena halsmandeln väldigt stor, och ömmar. Jag utgår från att jag fått körtelfeber, minst, och fullkomligt knarkar Strepsils med jordgubbssmak. Man får bara ta en tablett varannan timme, men jag låter det bara gå en och EN HALV timme mellan tabletterna. Nu dör jag väl av det istället.

Nyckelord: , , , , ,