På psykfronten intet nytt

Terapibesök nummer fem, och nu börjar det ge en ganska olustig känsla i kroppen. En känsla av tvivel på huruvida det här kommer att fungera. Till en början var jag väldigt optimistisk, men nu vet jag inte längre.

Vi (dvs jag och min terapeut, inte jag och mina personligheter – så psyksjuk är jag inte) har kommit fram till att vi har två vägar att tackla det här på. Antingen försöker vi lösa min låga självkänsla. Eller så jobbar vi med den här sociala kräkfobin som hindrar mig från att äta mat bland folk.

Självkänslan har varit rutten sen mellanstadiet; resultatet av åratals hånskratt och försäkran om att allt jag sa och gjorde var dåligt. Den vidriga kräkfobin i sociala situationer har däremot ”bara” varit med mig i ett par år. Och… jag vet ärligt talat inte vilken väg jag borde gå.

Det är i samband med dejting och relationer som det är som värst. Någon supersocial partyprisse har jag aldrig varit, så det förväntar jag mig inte heller att bli. Men det är tråkigt att behöva känna att man inte är värd nånting på marknaden. Ni vet, den där marknaden folk beger sig till när det är dags att köpa ny partner. Min kräkfobi får mig nämligen att känna att ingen vill ha någon med den här typen av problem. Ingen vill ha någon som inte kan följa med ut och äta på restaurang. Ingen vill ha någon som tycker att det är jobbigt att resa utomlands pga rädsla att bli matförgiftad. Terapeuten höll med om att det var ganska rationella tankar, och sa att många förmodligen ryggar tillbaka för sådana problem. Måste väl erkänna att jag inte hade hoppats att han skulle bekräfta mina farhågor på den punkten. Så jag gick därifrån nästan ledsen.

Den grundläggande självbilden orsakar däremot mest problem när jag faktiskt är i ett förhållande, som nu senast med L. Två fantastiska månader – om jag nu får säga det själv – följt av en dålig helg, och BAM så var det slut. Förmodligen var det rätt beslut om hon nu kände att det inte fungerade, eftersom det garanterat skulle kommit fler helger där jag behövt extra mycket bekräftelse. Men… varför träffar jag aldrig någon tjej som kan ge det? Ge mig en partner som kramar om mig och säger nånting fint och poff så är de onda tankarna borta. Men på så sätt sprutar man väl bara vatten på lågorna istället för att ägna sig åt själva brandhärden.

Så… Det står mellan att arbeta på det som får mig att känna mig värdelös som potentiell partner, eller det som får mig att känna mig värdelös som partner. Hur jag än gör verkar det som att jag har lång väg kvar.

Jag försöker vara positiv. Jag vill inte fastna i negativ bitterhet igen. Men ibland är det lite knepigt, det här.

Nyckelord: , , , , , ,

Ah, ensamhet, vi möts igen

Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.

Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.

levasingel Ah, ensamhet, vi möts igen

Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.

Nyckelord: , , , , ,

But I’m le nojig

Jag engagerade i kroppsvätskeutbytande aktiviteter i helgen. Idag ligger tösen i fråga hemma med vinterkräksjukan. Liksom, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Det hjälper inte att jag känt mig yrslig hela dagen.

Så, vad göra? Antingen spärrar jag in mig i lägenheten, med 112 på snabbval. Eller så googlar jag mig sönder och samman i hopp om att finna ett vaccin. Eller så springer jag ut på stan, klamrar mig fast runt valfri person och väser ”hjäääälp miiiig”.

Nojorna håller mig dock inte från att slänga i mig en massa chips. Jag tänkte väl att om jag nu ska spy så ska jag äta nåt som smakar gott även på vägen upp.

Jag håller er uppdaterade.

Nyckelord: , , , , ,

Ganska trött på detta nu

Min kropp är en så kallad ”liten bitch”. Jag är tamejfasen illamående jämt och ständigt.

Illamående när jag är hungrig
Illamående när jag är mätt.
Illamående när jag är trött.
Illamående när jag är stressad.
Illamående när jag är glad.
Illamående när jag är ledsen.
Illamående när jag är pilsk.
Illamående när jag är tömd.
Illamående när jag är på jobbet.
Illamående när jag är hemma.
Illamående var jag går.
Illamående var jag sitter och var jag står.

Så får vi lov, så får vi lov, att sjunga den psykiskt illamåendes visa. *klappar lite för mig själv*

Nyckelord: , , , ,

Hej då, Windows… eller?

Nu gjorde jag det äntligen. Efter att hungrigt ha surfat upp hela internet i jakt på Mac-rykten så tryckte jag till slut på den där jävla knappen. Det här ska bli spännande.

macbook Hej då, Windows... eller?

… Typiskt mig. Istället för att vara glad över en stundande leverans av en dator jag längtat efter så har jag ångest på grund av det ganska omfattande minusbeloppet på kontot.

Fast äsch. Mat och boende är ändå överskattat.

Nyckelord: , , , , , ,

Monday monday

lejon Monday mondayNu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Nyckelord: , , , , ,

Vilken dag

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Nyckelord: , , ,