|
Hår: Busigt rufsigt som åstadkommits genom att yrvaket dra ena handen genom det.
Gud vilken obehaglig bild. Jag menar, med alla colaburkarna. De liksom… stirrar på en. Det är som att man koncentrerat sig på datorn en stund, och när man sedan tittar mot bordet så ser man att det där står ett dussintal små tomtar. Onda tomtar. Onda tomtar som tittar på en, med iskall blick. Mördande blick. … Antingen det, eller så är det dags att sluta ta hallucinogena droger. Varför ska det vara så svårt att ta ett bra kort på sig själv? Jag kräver liksom ingenting där varenda millimeter av mitt sargade anlete måste vara i perfekt skick eftersom bilden ska visas på storbildsmonitorn på Ullevi, utan blott någonting jag blir nöjd med. Det torde inte vara för mycket begärt. Men varje gång jag ska försöka så blir det samma sak. Jag tar säkert hundra bilder, i olika vinklar och vrår. Lagom till jag börjar bli svettig av allt poserande sätter jag mig ner och går sedan metodiskt igenom alltsammans. Först tar jag bort de bilder där ögonen fastnat på halv stång, så det ser ut som att jag inte sovit på några månader utan bara spenderat tiden med att skjuta heroin. Sen tar jag bort de bilder som är så överexponerade att jag ser ut som ett vattenlik av blekhet. Sen tar jag bort de där bilderna där jag av någon anledning skulle testa att le in i kameran (note to self: aldrig mer). Efter ett tag är det bara ett tiotal foton kvar, som har potential att kallas ”OK”. Som en riktig CSI-tekniker växlar jag fram och tillbaka mellan bilderna, för att urskilja vilken som ska få gå vidare till nästa kvalomgång. Problemet är bara att det brukar sluta med att jag blir hemmablind. Jag menar, säg ordet ”hammare” femtio gånger efter varann. När du är klar så kommer du förmodligen att tycka att ordet ”hammare” låter väldigt fånigt. Precis så är det när jag har fått en överdos av mitt eget ansikte. Till slut ser allt fel ut. Nåväl. Efter fler delmoment än nya melodifestivalen kommer jag slutligen överens med mig själv om vilken bild jag ska använda. Och då blir ÄNDÅ slutresultatet nånting i DEN HÄR stilen. Häromdagen skulle jag ta en ny bild att ha på bloggen. Att ta bilder på mig är ett litet äventyr i sig. Vissa kan ta några bilder på måfå, så blir det bra. Med mig är det som att säga ordet ”hammare” hundra gånger efter varann. Till slut börjar man tvivla på att ordet ”hammare” ens existerar. Och så är det för mig; till slut tycker jag att alla bilder blir fula. Hur jag än gjorde så blev det inte bra. I frustration tog jag av mig tröjan (det blev varmt av allt posande), och knäppte av en bild. Den blev… rätt okej faktiskt. Kanske mer än okej. Man kunde ju, om man kisade lite, nästan tro att jag såg ut som folk! Så den bilden bestämde jag mig för. Jag redigerade bort bakgrunden, och passade på att ladda upp den på en community jag ”hänger” på. Det tog tre minuter. Sen fick jag svar av en tjej. ”Haha, du ser ut som en The Sims-figur på bilden du laddade upp.” Ouch.
Okristligt trött, har huvudvärk och med nyduschat okammat hår. Då ser man ut såhär.
Kafferast. Således har jag valt att kalla den här bilden för ”kafferast”.
Detta börjar nästan likna en fotoblogg. Nåväl! Idag lekte jag med Photoshop, och beställde ett nytt SL-kort med dess motiv på. Det ska se ut såhär! Louvren hörde för övrigt av sig förut och ville ställa ut mästerverket, men de bjöd för dåligt så det får vara.
Nu är det dags för en underbar TÄVLING, alla barn! Reglerna är enkla. Den som kan komma på den mest klockrena och roliga texten för undertecknads pratbubbla… vinner!
Lycka till!
Jag kan inte sluta skratta pga sanningen i den här bilden. Man kan riktigt känna hur ägaren till armen vill mörda någon just nu. PRECIS så är det. Och ja, jag vet att klockan är halv sju. Och nej, jag kan inte sova. Och ja, vi kan ligga med varann. Och nej, jag tänker inte bitas. Och ja, jag lovar. Jag har genom Bothanska spioner fått veta att Darth Vader undkom förstörelsen av den senaste Dödsstjärnan, och nu lever i exil någonstans i småland. Det sägs att han lever på vetebullar och gainomax. Väldigt obehagligt. Jag har t.o.m fått tag på en bild som bekräftar det hela. Och kom ihåg. Många Bothaner dog för att ge oss den här informationen.
|
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat