Bildserien fortsätter.
|
Jag verkar inte tänka så mycket på det, men jag ritar tydligen en hel del medan jag pratar i telefon. Ganska… groteska saker.
Här vet jag inte riktigt vad jag skrivit. ”Till alla de som cockmuncher…?”
”Checked out mentally.” Så känner vi nog alla ibland.
Här var jag faktiskt duktig nog att skriva ner vad jag skulle handla. Sen glömde jag givetvis lappen. ”Nåt att äta.” Tur att jag är specifik åtminstone.
Här ritade jag en oborstad skiss av Goatse…
… För att avsluta med några vanligt förekommande könsord, lite casual sådär. Jag klippte mig idag, på lunchen.
Sen, i och med post-incidenten blev jag lite arg. Det såg ut ungefär såhär. OBS: Rekonstruktion!
Nu är det gjort. Skägget är ansat, och vad passar då inte bättre än en ny omröstning. Vad sägs? Bättre eller sämre? Bra eller anus? Ligga eller sitta i varsin ände av soffan? Och bortse nu gärna från det faktum att det inte existerar en endaste bild på hela jorden som jag ser bra ut på. Jag hittade en gammal bild på mig. Det är helt sjukt att man en gång i tiden har sett ut såhär.
Jag har nämligen aldrig varit något fan av alkohol. Jag skulle i nuläget kalla mig nykterist, eftersom jag dricker högst några gånger om året (nykterist är inte samma sak som absolutist, där den senare aldrig dricker en droppe). Anledningen är väl mest att jag inte tycker att det är gott. Öl smakar som flytande bröd, vin är bara beskt och jävligt, och all starksprit mer bränner än smakar. Tacka vet jag Smirnoff Ice. Det är ganska gott. Det och en en cider som smakade vilda bär, som jag smakade i fredags. ”Jävla fjortis som bara dricker alkoläsk” tänker ni säkert. Ja, sure. Men är det inte mer fjortis att dricka för att bli full istället för att dricka för att det är gott? Sen är det ju det där. Jag tycker inte att det är sådär jätteroligt att vara full. Om man inte är i extremt goda vänners lag, och är på superbra humör. Vilket inte är så ofta. Ännu värre är det med andra i ens närhet som är fulla, när man själv inte är precis lika berusad. Då blir det snabbt olidligt.
Därmed inte sagt att jag inte kan tycka att det som HÄNDER på fyllan kan vara roligt. Den här bilden är tagen när jag var… vad kan jag ha varit? 17-18 kanske. Det var första gången då jag var rejält på dojan. Minns jag rätt så groggade vi coca cola och vaniljvodka. Efter det kunde inte jag dricka coca cola på säkert ett år. Istället gick jag över till fanta. Då groggade jag vodka och fanta istället, och vips gick det inte att dricka det något mer heller. Slutsatsen måste vara att vodka är djävulens påfund.
En annan gång fick jag timslånga minnesluckor. Jag minns att jag underhöll gästerna med att sjunga ”800 grader” ála Karaoke (och folk säger att jag inte vet hur man festar). Nästa sekund var det morgon, och jag hade spenderat åtminstone fem timmar med att titta på TV medan de andra sov. En tredje gång ska vi inte ens prata om. Hur som helst. Notera bilderna. Ansiktsuttrycken. De är identiska! De tillhör en man som befinner sig i ett enda stort töcken. Och det, mina vänner, är skrämmande. Därför håller jag mig nog mest till gammal hederlig coca cola. Utan vodka. Häromnatten låg jag vaken och lyssnade på ”Vaken med P3″, passande nog. Där hade de nån slags tävling där man skulle skicka in foton man själv tagit, så skulle allt betygsättas av någon fotograf där. Jag skickade in nedanstående bild. Jag skrev att jag hade valt att kalla bilden ”Minnen från ett lavatorium”. Men de svarade aldrig.
Jag har, som ni vet, börjat med Instagram. Instagramma, som ungdomarna kallar det. Jag är således en Instagrammer, och jättehäftig. Men! De goda nyheterna är att jag till följd av detta har börjat ta mängder med bilder, så det finns goda utsikter för att få se mer av mig och mitt liv i bildform. Denna söndag har varit en typisk slappardag, och jag har varit en duktig pojke och dokumenterat allting.
Först vaknade jag klockan sisådär 10:30, av P3. Det var nån rysk techno på gång, och när det är det vet man ju alltid att dagen kommer att bli bra. Det är för övrigt en helt autentisk gäspning ni ser på bilden. Så om någon skulle tro att jag gör mig till inför kameran så är det bara ont förtal. Jag fångar ögonblicket, men jag fabricerar ingenting!
Inom sekunder var Salahuddin där, och ville göra mig medveten om att han var hungrig. Detta gjorde han genom att stå på mitt bröst och jama. När han stod så nära att jag kände andedräkten varje gång han skrek så gick det inte längre att ignorera.
Efter att katten fått lite mat så intog han tvätt-position. Här kom jag på honom med att helt ogenerat slicka sig i skrevet, mitt på ljusa dagen. Han är lite rolig, den gossen. Om jag så bara ger honom en torrfodersbit stor som en lillfingernagel så måste han tvätta sig i typ en halvtimme. Jag anar att det är något kompulsivt beteende. Finns det rehab för sånt? … Fast å andra sidan, man kanske inte ska laga något som inte är trasigt? Han kan ju sluta att tvätta sig överhuvudtaget, och bara sitta i soffan i nätbrynja och rapa. Fy fan.
Sen spelade jag tv-spel, närmare bestämt Xbox. Detta avnjöts med en kall cola.
Som en chef spelade jag, om någon undrade. AWW YEAH!
Tyvärr gick det åt en påse chips under spelandet, eftersom den låg för nära. Det är farligt, sånt där.
Men trots mättnaden av chips så fick jag laga mig lite middag, som en anständig karl. Pasta carbonara blev det, dels för att det var enklast och dels för att det var det enda som fanns i skafferiet.
Sen kom abstinensen. Colan var slut, och jag kände mig i princip som en man som befunnit sig i öknen i flera dagar. Jag var förlorad utan cola! ”Cola… Cola…” kravlade jag omkring och skrek, hest. Något i den stilen i alla fall. Därför bestämde jag mig helt enkelt att gå ut i natten och köpa lite sådan.
Som tur var så hade den lokala videobutiken öppet.
Håll i er nu… Jag hittade MER på burk! PÅ BURK! Herregud. Det kändes konstigt. Jag har aldrig i hela mitt liv druckit något på burk som inte haft kolsyra förut. Det kändes som jag gjorde något förbjudet. Lite snuskigt.
När MER-burken var slut så begav jag mig till duschen. Där duschade jag, förvånande nog!
Sen iklädde jag mig de ”nya” kalsongerna som jag fick av mormor i julklapp, men som råkat försvinna in bakom hallsoffan varpå jag hittade dem först häromdagen. Extremt vackra! Ser ut som en lusekofta. (Nu har jag för övrigt tagit steget att visa mig själv i underkläder på bloggen. Det finns ingen återvändo. Nästa steg är väl nakenbilder. Tragiskt.)
Och ja, här är jag nu. Bra va? Jag förstår bara inte varför jag får så extremt röda läppar på vissa bilder. Jag HAR INTE läppstift på mig, honestly! Nåja. God natt på er, gott folk. Wow, Instagram gör verkligen ALLA bilder sexiga!
Så var klockan äntligen 18.30 slagen, och den unge man ni är van att kalla ”Daniel Werner” – och som också heter så, så det vore ju märkligt att kalla honom något annat – var på väg in till stan för att se Rammstein.
Först åkte jag blå linjen, tillsammans med gräddan av Stockholmseliten. Tänk er på julafton, när Karl-Bertil Jonsson går ut i natten och ger paket till hemlösa människor. Ungefär så såg det ut i vagnen jag satt och krampaktigt höll i mig för att inte bli rånad och våldtagen. … Okej, förlåt, det var väl en lite väl cynisk överdrift. Så farligt var det faktiskt inte. Jag var förmodligen för gammal för deras smak.
Sen bytte jag till gröna linjen vid Fridhemsplan, dit enorma mängder människor vallfärdat för att byta till olika linjer. Så även jag, och efter några minuters studerande av folks allmänna fredagsglädje, klev jag på mot Globen.
Här är en bild på mig där jag sitter i djup koncentration. Egentligen skulle jag ta kort på något annat, men jag hade ställt in iPhone-kameran fel så det blev på mitt eget ansikte istället. Som synes på bilden så är den naturligt sensuella unge man från mitt förra inlägg som bortblåst. Kvar finns bara en extremt utmattad spillra. En spillra som helst av allt vill åka hem och sova, istället för att gå på tyska spektakel.
Här är väl bilden det skulle bli. En bild på folks knän, för att understryka hur jag satt på tunnelbanan. Det fick mig dock att fundera över en grej. Är det hett att se folks knän sådär? Jag brukar tänka på det ibland. Jag tycker inte om när jag har för raka ben, så själva ”knäbullarna” syns. Då brukar jag istället dra ihop dem lite, så bullarna försvinner in i själva benmassan. Då ser det snyggare ut, tänker jag. Är det någon mer som funderar på sånt? Är det överhuvudtaget en rationell tanke? Bör jag sys in på livstid?
Hur som helst. Efter att ha stått och frusit en stund (eftersom jag själv i vanlig ordning var extremt tidig), gått till fel Globen-ingång, gått tillbaka, nojat lite över att stöta på mitt ex och hennes nya pojkvän, funderat på huruvida jag behöver gå på toaletten eller ej, och sett två poliser, så träffade jag mitt sällskap – morbror och mina kusiner. De beställde varsin korv och dricka, innan vi gick in.
Först var jag lite missnöjd med platserna. ”Bra sittplatser” var beställt, men vi hamnade på scenens vänstra sida. Visserligen såg man allting, men från sidan. Men det fick väl vara godkänt ändå. Sedan följde extrem väntan. Vi var väl där ungefär 19.10. Förbandet, de svenska Deathstars (som jag hört lite av förut), började 19.30. De spelade för halvfulla läktare ungefär. De var visserligen bra, men lite småskränigt sådär.
Strax efter 20-tiden var de klara. Förväntan var enorm. Sen kom Rammstein in, med dundrande sirener och domedagspukor. De kom från en av sidoingångarna, samtidigt som en metallbro sänktes ner från taket. Jubel från folket.
Vilken show! De spelade i stort sett alla låtar man kunde önska, t.ex mina favoriter Du riechst so gut, Engel, Keine Lust och Pussy. I den senare sprutade, precis som i konserten 2010, sångaren Till Lindemann skum från en penis-kanon över publiken. I låten Mein Teil, som handlar om kannibalism, hoppar keyboardisten ner i en stor gryta, som sångaren sedan flamberar med en stor eldkastare. Helt normalt fredagsnöje! Sen blev det lite nya saker, bland annat en favorit i repris från 1998, Büch Dich! En låt som i stort sett handlar om sodomi. Där sliter sångaren sönder keyboardistens (det är hela tiden han som blir utsatt för saker, det är ett ”running gag” som bandet har) byxor, drar fram sin penis (som i själva verket är en dildo med en slang till), simulerar sex ett tag, och sprutar sedan fransk likör (enligt bandet själva) över publiken. Och där står 15 000 personer och är helt lyriska. Mäktigt och väldigt märkligt. Jag spelade in en video också, från Ich Will, som nog är den låt med högst publiktryck. Rammstein frågar ”Könnt ihr uns hören/sehen/fühlen” (Kan ni höra/se/känna oss) varpå hela publiken svarar ”Wir hören/sehen/fühlen euch!” (Vi hör/ser/känner er!). Se ovan! Jag ångrar dock att jag inte filmade mer. Det blev ju helt okej kvalitet ändå, right? På det stora hela en fruktansvärt bra konsert. Jag tyckte att Rammstein showade loss förra gången, men det här tog priset. Fem Jan Guillou i betyg! Bra jobbat.
|
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Med tanke på mitt senaste inlägg så var det inte utan att man fick lust att känna historiens vingslag en stund. Jag gick igenom en del gamla bilder, och hittade ett gäng tagna under några av mina väldigt få fyllestunder i livet.
Kommenterat