|
Själv förutsatte jag att det skulle vara en tröskel, vilket orsakade att jag klev på bussen med ett jättestamp.
Jag bestämde mig för att åka till Heron City efter jobbet, för att pilla lite på en Macbook Pro på Mediamarkt. Jag är ju trots allt en sån som gärna vill känna lite på sakerna innan jag betalar 19 700 riksdaler. Så när jag slutade för dagen tog jag en snabb koll på SL.se, och sedan tog jag snabbaste vägen mot Kungens kurva (ja, jag vet att det finns ett Mediamarkt även i stan, men jag gillar Kungens kurva, och så är det relativt nära hem). Det visade sig bli något av ett äventyr. Först tog jag tunnelbana till Fridhemsplan. Så långt allt väl. Bytte sedan till buss 77 mot Liljeholmen, fortfarande helt utan intermezzon. Men det var i Liljeholmen det uppstod lite problem. Det var tamejfan helt omöjligt att hitta rätt bussterminal! Det fanns en hel hop med olika, med bokstäver från A till O. Jag skulle placera mig på bussterminal J, tydligen. Och den var som bortblåst. Efter att vilset ha vandrat omkring ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag hade ungefär fem minuter på mig. Fortfarande ingen terminal att prata om. Det närmaste jag hade kommit var terminal F. Och där! Där plötsligt kom ju faktiskt min buss! Den stannade ungefär där jag stod, och passagerarna klev av. ”Var kan man kliva på den här bussen?” frågade jag chauffören. ”Nej! Absolut inte!” ropade han med en ton precis som om jag frågat om han kunde slicka mig i stjärten för femtio spänn. ”Jo, men VAR kan jag kliva på?” upprepade jag. ”Där nere” sa han och pekade mot ett av väderstrecken. Jag, i min enfald, trodde att han menade åt det håll som alla bussar verkade åka. Nämligen ner i någon slags tunnel. Då jag inte kan minnas att jag nånsin åkt buss från Liljeholmen förut så trodde jag att bussterminalen fanns där nere. Jag började att gå längsmed väggen, ned i de onormalt ödsliga katakomber som jag trodde var mitt mål. Plötsligt hörde jag ett envist tutande bakom mig, och fann en annan busschaufför som ilsket gestikulerade att jag skulle vända och gå upp igen. Jag slog ut med händerna och signalerade att jag inte hade den blekaste aning var jag skulle nånstans, men han bara fortsatte att se ut som en arg fransman i en rondell. Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag pekade finger åt chauffören. Jag såg honom i ögonen, och sen drog jag fram långfingret medan jag bet mig i underläppen. Jag tror nog mest att det var vilsenheten och irritationen som talade (plus det faktum att jag inte hade ätit nånting på hela dagen), men jag blev ändå ganska förvånad över mig själv. Och… lite stolt. Jag hade låtit mina aggressioner ventileras lite. Det var nästan så jag blev lite full i skratt när jag gick därifrån. Sedan gick jag upp från bussgaraget (det stod nämligen på en skylt, det såg jag först när jag gick därifrån) och fortsatte jakten på rätt terminal. Nu hade jag missat min buss, men målet var mest att hitta rätt överhuvudtaget. Och efter att ha frågat två spärrvakter hittade jag äntligen min kära terminal J. Den var bredvid alla andra, på andra sidan bussgaraget. Det var inte alls långt bort, men med tanke på mitt usla lokalsinne hade de förmodligen behövt visa vägen med ljusslingor i marken för att jag skulle haft något hopp. Så jag klev på bussen mot Kungens kurva, Heron City, Mediamarkt, och min kära Macbook. Den här busschauffören (jag verkar ha otur med sådana) körde som en galning, så jag gjorde en annan sak jag aldrig gjort förut. Jag satte på mig säkerhetsbälte på bussen. Genast blev jag 90 år gammal. Efter vad som känts som flera timmar var jag äntligen framme, gick in i affären, och smekte datorn en stund. Den var fin. Vilken skärm! Ge mig! Det tog nog bara en sisådär tio minuter innan jag var färdig och skulle åka hem. Det gick naturligtvis inte heller smärtfritt. Jag klev på buss 710 som enligt SL.se skulle föra mig mot hemmet. Det var bara det att jag inte läste ordentligt, utan tog bussen åt fel håll. Så jag åkte från Kungens kurva till Skärholmen. Vilket var slutstation. Alla klev av, men jag var så säker på att bussen skulle åka vidare att jag bara satt kvar och såg ut som ett fån. De andra passagerarna tittade konstigt på mig. Och jag tittade lika konstigt tillbaka på dem, tills jag insåg att bussen var tom. Då klev jag av och såg den rätta bussen på andra sidan vägen. Jag klev på den, åkte tillbaka till Kungens kurva, och sedan vidare hem. Herre-jävla-gud. Kan man inte få en remiss på ett stycke ledsagare? Jag kan uppenbarligen inte resa på egen hand. Idag blev jag nyst i ansiktet. Jag borde ju sett det komma, men det är lätt att vara efterklok. Så mycket man borde ha gjort. Så mycket man borde ha sagt. Det var på bussen som det hände. Jag hade satt mig intill gången, bredvid en stackars tös som tydligt visat att hon inte ville ha sällskap genom att placera sina väskor på sätet. Detta hade jag dock ignorerat, och alltså satt mig bredvid ändå. Där satt jag i godan ro, och lyssnade på någon fräsig låt från Spotify. Och det var då det hände. En medelålders man stiger bussen, och börjar att gå längs gången. Jag tittar på honom, och ser till min förskräckelse att han har den där klassiska Downs Syndrom-looken. Öppen mun, tungan lite utanför, och en liderlig min. Jag anar vad som komma skall, men hinner inte riktigt reagera. Och mycket riktigt. Lagom till det att han är så nära mig han kan komma, så nyser han mig rätt i plytet. Han går vidare, och jag sitter paff kvar. Det var en trevlig morgon. Det har varit påsk. Jag hade förberett ett riktigt kanoninlägg, men så blev jag så deppig över hela den här feministgrejen och tappade lusten. Men nu är lusten någotsånär återfunnen. Här är inlägget! På påskdagen, dvs i söndags, skulle jag åka in till stan och träffa pappa och farmor. Då såg jag ut såhär.
Ganska rejält skäggig, och med ett mongolidt minspel som beror på att jag hade solen i ögonen.
Jag åkte tunnelbana för första gången på länge. Jag har inte varit inne i stan på flera månader, det är ju rätt sjukt bara det. Inte konstigt att mitt liv känns torftigt när jag bara pendlat mellan lägenheten och jobbet. Hur som helst, jag satt bredvid en tant som var iklädd en hel pudel. Det var lite obehagligt.
Väl framme hos farmor var det dukat bord. Jag föråt mig på ostar och vad jag tror var grekiskt lantbröd.
Här sitter vi och äter, allihop.
Pappa visade mig en lerskulptur han gjort som ung, som nu stod hemma hos farmor. Alltså… Skåda mästerverket! Om jag någonsin ska ärva något så ska det bli den här. Sen ska jag ta den till antikrundan, få den värderad till ett sjuttonsiffrigt belopp, men aldrig nånsin sälja den. Blir faktiskt lite tårögd när jag tittar på figuren. Är den inte en klockren metafor för människans utsatthet och tillkortakommanden i en hotfull värld? Va? Är den inte det?!
Sen tog jag bussen hem. På sätet framför mig satt en tant, och jag spenderade exakt hela resan (36 minuter) med att fundera var jag kände igen henne från. Jag fick en isande känsla av att det varit i ett negativt sammanhang. Till slut kom jag på det. Postens företagscenter. Hon var tanten som sa åt mig att köpa blommor till Dorthe, den där gången hon fick bära hem alldeles för tunga paket därifrån. Det gjorde jag för övrigt också. En hel ros kom jag hem med. Det var tider, det. Inte för att nämna några namn eller så… Men ponera att ni läser i nyheterna om hur en ung man har gnidit sin kropp mot en äldre man på bussen. Den äldre mannen har oskyldigt suttit vid ett fönster i bussens bakre del, och där blivit antastad av den yngre mannen genom att denne satt sig bredvid och sedan inlett själva gnidandet. Den äldre mannen har sedan känt sig kränkt, varpå den yngre mannen ställts inför rätta. Ponera sedan att rätten velat göra ett exempel av det hela, och dömt den yngre mannen till ett helt gäng med år på Kumlaanstalten. Ponera det, men låt mig bara säga detta: Det var inte meningen som något sexuellt. Gubbjäveln satt ju så brett med benen att jag fick sitta med halva skinkan på mitt säte. Jag försökte bara trycka in honom. Gissa vem jag satt bredvid på bussen i morse! Gör det. Kom igen. Gissa nu! … Det var Kissie! Detta är sanning, bröder och systrar. På min lilla buss mot jobbet klev denna storbloggerska och modeikon på. Smal som ett Biafrabarn, totalt översminkad och med botoxade ankläppar i nästan samma storlek som sillisarna. Det här är stort. Så stort att jag ska skriva det i min rosa dagbok med ett hjärta på. Okej, om vi ska få igenom tidigare nämnd lagändring så får vi nog ta med ungdomar också. Ungefär samma strul upprepade sig på vägen hem, även den via buss. Tre tjejer i åldern fjortis träffade på en fjärde tjej i åldern fjortis, och ställde sig då i gången för att bekanta sig med varann. De kramades, kindpussades, och visade upp varandras chihuahuor. Efter några sekunder kom gamla surgubben jag, och sa ”Jaa…” på det där sätt jag brukar (som säger ungefär ”hur tänkte ni här?”). De släppte förbi mig. ”Tackar” sa jag. ”Varsågod” svarade de snorkigt.
Har ni sett ”Morrhår och ärtor”, när huvudpersonen (Gösta Ekman) sitter och sover på bussen, och en tant fastnar med sin näthandske i hans gylf? Ungefär samma sak hände, fast med min ena hörlur. Jag pratade i telefon med mormor, och eftersom mina nya hörlurar saknar handsfree-funktion så fick jag dra ur dem och prata på det gamla hederliga sättet. När jag pratat klart märkte jag att ena hörluren fastnat under tjejen bredvid. Det var inte direkt läge att börja dra i den… men det gjorde jag ändå, eftersom jag totalt saknar den grundläggande funktionen ”smidighet” i min uppsättning gener. När jag drog i hörluren så kom den farande med ett ”plopp”. Eller okej, det lät inte ”plopp” på riktigt, men den kom på ett sätt som mycket väl hade kunnat låta så. Men vad som var värre var att kudden på ena hörluren var försvunnen. Jag kan ICKE använda hörlurar utan kuddar. Så antingen väntade jag till det var dags att kliva av, och hon var tvungen att resa på sin välsvarvade bakdel, eller så började jag att gräva i densamma. Jag valde det förstnämnda, och det är kanske därför jag har möjlighet att skriva det här, och inte ligger på sjukhus. Igår var det en spännande dag. Jag satt i godan ro och lyssnade på musik, på bussen mot hemmet. Då orten där jag jobbar för tillfället bör vara känd som världens största byggarbetsplats så var vägen full av grävmaskiner och spadar och annat helsike. Detta hade bussen lite knepigt att komma förbi, och körde således rätt in i ett sånt där stålstängsel med betongfot. Kraaaaaaaaasch lät det, och passagerarna förfasades. Bussen stannade och chauffören gick ut. Det gick några långa sekunder. Sedan kom en mycket irriterad busschaufför in med motorhuven under armen. Den hade fallit av. Han placerade huven bakom förarsätet, och körde vidare. Alla fnissade. … Ledd åt? Lead åt? Logad åt? Lett åt? Leamentiaderad åt? Jag vet inte hur man säger, men i vilket fall fick jag ett leende idag. Av en ung tös på bussen. Kors i fucking ceilinget. Det är så sällsynt att jag till och med minns när det hände sist, och det var påväg från McDonalds en höstkväll för ett gäng år sedan. Hur tragiskt är inte det? Jag trodde att jag hade bloggat om det, som jag gör vid större händelser, men detta verkar ha utspelat sig innan bloggens uppståndelse. Nu talar vi 1800 kallt ungefär. Nåja, jag satt på bussen hem från terapeuten. Ja, jag går i terapi eftersom jag är fullständigt sjuk i huvudet och måste ha hjälp att kontrollera mina impulser att döda folk i min närhet. Eller så vill jag bara försöka få bukt med min sociala kräkfobi. Hur som helst, där på bussen satt en tös med två hundar i koppel. Den ena hunden låg på golvet och såg ut som den tänkte ”fuck my life” och den andra hunden hade satt sig på foten på tanten mittemot. Det tyckte jag var lustigt. Jag tittade på varelsen i andra änden av kopplen, och hon tittade tillbaka och log. Jag log också. Vi satt och log åt varandra i några sekunder, och jag lyckades faktiskt låta bli att titta bort och bli sådär fnittrig som Julia Roberts blir i Pretty Woman, när Richard Gere visar henne halsbandet och busigt smäller igen asken över hennes fingrar. Genast var tankarna där. Jag tänkte att hon var intresserad av mig för att hon log åt mig. Det är märkligt; min självkänsla säger mig att jag är fullständigt oattraktiv, men likförbaskat tror jag att alla främlingar som uppmärksammar att jag existerar är kära i mig. Efter ett tag klev kvinnan i fråga av bussen, och jag såg henne aldrig mer. Hur som helst. Jag blev sedd. Någon såg in i mina klarblå pojkögon, och såg att där fanns en längtan. Detta var höjdpunkten på min dag. |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Jag gjorde förresten en ofrivillig gangnam style (ring SAOL!) på bussen i morse. Precis när man kliver på brukar det ganska ofta vara en relativt hög tröskel. Det var det inte idag, eftersom chauffören hade tippat bussen åt de påstigandes håll.
Herregud vilken dag jag har varit med om.
… från min psykiska ohälsa så hände det en kul grej på bussen hem.
Kommenterat