|
Såja. Nu har jag anmält mig till två kurser, Lindy hop (för tredje gången) och en nybörjarkurs i teater som börjar redan på onsdag faktiskt. Dansen vet jag hur den går till, men teatern… Jag är så jävla rädd! Men det är nånting jag måste göra, för min egen skull. Dance! Ett av mina mål i livet är att lära mig att dansa som Napoleon Dynamite i filmen med samma namn. Urk. Ingen bra Lindy hop-dag. För det första hade jag ingen lust. Och för det andra gick det inte så jättebra idag. Jag var ju inte där förra gången, och eftersom jag i vetenskapliga kretsar är känd som Daniel ”Alzheimers” Werner så hade jag givetvis glömt det mesta. Vad gör man? Jag dansade grundstegen. ”Du kanske ska dansa mer än grundstegen”, tyckte en tjej, och jag fick instinktivt lust att kräkas över henne. Men det gjorde jag inte. På hemvägen märkte jag att min vänstra bröstvårta ömmade. Och det gör den fortfarande. Den liksom svider. Och så har den en något rödare färg än den högra. Jag anar att det är ett förstadie till Lupus. Eller möjligtvis Rabies. Det blev ingen Lindy hop idag. Varför? För att jag inte hade någon lust helt enkelt. Jag är lite nedstämd ikväll, vet inte riktigt varför. Men därför ska jag ligga i soffan och äta mögelost och mysa med mig själv, istället för att dansa järnet i stan. Åttonde lektionen. Jag kan inte förstå att det är så sinnessjukt mycket folk där! Säkert 60 pers eller nåt, som alla delar på ett halvt café. Det gör så att varje par har ungefär en kvadratmeter att dansa på. Ris till arrangörerna som bryr sig mer om pengar än om att alla deltagare ska få en bra upplevelse. När jag eller min partner dansat in i något annat par för tjugonde gången var jag rätt grinig. Jag tror jag sa ”det är så sjukt ont om plats” till alla tjejer där. Dels för att jag kände så, och dels för att det var allt small talk jag kunde komma på. Förresten. Jag fick dansa med den hemska människan med jättebenen från förra lektionen, fast som tur var så blev det ett ganska kort pass denna gång. Ibland gör man nämligen bara några steg innan man byter partner. Så jag kom ur det hela med knäna/skrevet i behåll. Framåt slutet av lektionen så drog de upp tempot igen, och då fick man verkligen upp ett flås. När jag gick därifrån var jag dyngsur, mer eller mindre. Dyngsur, men övertygad om att jag var bäst i Sverige på Lindy hop. Dans-Werner är tillbaka, redo att sätta skräck i Stockholms innerstad. Jag vet inte vad som har hänt. Antingen är det verkligen Lindy hop-säsong just nu, eller så har varenda människa läst mina senaste inlägg om dansen. För den här gången var det ungefär tre, fyra gånger fler människor. Och det gick nästan tre tjejer per kille. Helt sjukt, de slogs om att få dansa med någon grabb! Jag märkte att jag var den enda som hade dansat förut, och det var en skön känsla. Vilket självförtroende jag hade efter ett tag! ”Nu ska vi öka takten lite, hehe” sa ledarna, och satte på den snabbaste låt de hade. Inget par utom mitt klarade av att hänga med. Men som sagt, inte en käft där som man kände igen. Men det fanns ju ett gäng nya sköningar där, det får man säga. En tjej t.ex. Jättelång, säkert 190cm, och dansade med ett konstant jättesmajl. Hon hade så långa ben att våra knän stötte i varann hela tiden, och hon kändes rent generellt som Långben som hon klampade omkring. Det sägs ju att man dansar som man har sex. Om det stämmer så är hon en sån som ålar runt, sliter och drar, porrfilmsstönar och är överdrivet hårdhänt. Usch, jag vill inte ens tänka på det. Men annars så… Daniel approves! Tyvärr blev även den sista lektionen inställd pga fysisk och psykisk sjukdom. Så de söta töserna ser man väl aldrig igen. Men nåja, jag ska på det igen så snart jag känner mig lite bättre. Daniels danskurs fortsätter, fjärde lektionen av sex… Sex lektioner alltså, sex behöver jag inte lära mig. (Hörde ni det, damer? Idag var den stora grejen att vi skulle börja lära oss grundsteg i sextakt istället för åttatakt. Och det föll herr Werner på läppen minsann. Eller det var kanske snarare det faktum att vi bara lärde oss ungefär två dansfigurer till sextakten istället för typ sju olika till åttatakten. Detta gjorde så att det inte var lika svårt att välja vilken man skulle dansa, och då gick det mycket bättre. Ett tag dansade jag som en gud. Det finns dock en tjej där jag verkligen inte tycker om. Vi skulle bara köra grundstegen i en hel låt, ingenting annat. Detta gjorde jag. Vilket hon hånade mig för. Sen ändrade jag riktning med grundstegen, och hon utropade då direkt ”wooow”, med en cynisk ton. Men men, hon kanske skulle skämta. Riktigt kul, tjejen. Nu kan du sluta, och gå härifrån istället. Ditt mongo. Men annars är det bra. Jaha, så var det klart. Och det kändes faktiskt… inte så jättebra denna gång. Jag kom dit 50 minuter för tidigt (nytt rekord), eftersom vi flyttat med jobbet och jag var osäker på hur lång tid det skulle ta. Så därför helgarderade jag mig och gick en timme innan jag skulle vara där. Det visade sig att det tog 10 minuter att ta sig dit. Så jag stod i mina svarta kängor och svarta rock och svarta läderhandskar och gråa halsduk och kände mig allmänt stilig. Jag kunde verkligen dansa skiten hur vem som helst. Daniel, Lindy hop-mastah. Women want to be with him, men want to be him. Men den känslan föll ju platt när det var dags att börja dansa. Jahapp, satt på pottan igen då. Det började med grundsteg följt av lite mer avancerade steg följt av ännu lite mer avancerade steg. Allt gick bra. Men sen var det kört. Man skulle snurra ett varv följt av en halvsnurr följt av en snurr igen följt av vanliga steg följt av vad man vill. Och jag vet ju aldrig vad jag vill. Jag hatar att jag är kille och måste föra. Det är inte min grej att bestämma vilka steg vi ska dansa hela tiden. Om jag får välja så kör jag bara grundstegen tills låten är slut, och det säger jag också till tjejerna. Då skrattar de bara. Sen känner jag mig ändå tvungen att kruxa till det med några avancerade steg, tappar bort mig, och rodnar. Mot slutet av lektionen var jag rätt grinig faktiskt, och ville bara gå hem. När flera tjejer efter varann gav mig tips på att jag ska släppa tidigare och hålla fastare och föra bättre, ja då sade jag bara med ett extremt tillgjort leende att jag snart ger upp. Jävla dans alltså. Men skam den som ger sig, jag är tillbaka nästa vecka. Och den sötaste flickan var fortfarande borta, troligen med ny identitet någonstans i karibien. Med sig hade hon tagit den näst sötaste flickan som även hon emigrerat till sydligare breddgrader. Och denna gång var det åtminstone två nya tanter där. Jag börjar ana oråd. Nog för att tanterna gillar mig, men min smak är trots allt en något fastare… eh… byst. Inte för att jag tittar där. För det gör jag inte. Alltså, eh… Fan. Lektion två. Av åtta eller nåt sånt, jag minns inte exakt. Nervositeten innan lektionen var denna gång mycket värre än första. Det borde kanske varit tvärt om kan man tycka, men den här gången visste jag vad jag hade att vänta. Hemskt svåra steg tillsammans med söta flickor. Svettigt. Eftersom jag var några minuter för sen förra gången så hade jag nu helgarderat mig, och var där ungefär 40 minuter för tidigt istället. Det är väldigt typiskt mig. Så jag gick på toaletten på McDonalds ett tag, och fördrev där tiden med att flexa framför spegeln och vattenkamma min blonda kalufs. När det var dags att stiga ut i kylan igen så fick jag först vänta med ett annat par i några minuter innan vi blev insläppta i danslokalen. Efter ett tag kom det mer folk, bland annat den näst sötaste tjejen (som jag bjöd upp förra gången) och hennes inte fullt så söta kompis. ”Hej” sa kompisen. ”Hej” sa jag. ”Hej” sa den näst sötaste tjejen och log. ”Hej” sa jag och fånlog. Nåja. Sedan följde väntande. Jag satt och var nervös så jag nästan skakade, egentligen utan att veta varför, samtidigt som jag låtsades läsa Metro för att den näst sötaste tjejen skulle se hur kultiverad jag är. Det gjorde hon inte, för hon satt bakom en vägg. Så den operationen misslyckades ju kan man säga. Efter lite nervöst bläddrande kom då slutligen ledarna. Det var några andra än de som var förra gången, och dessa var mycket bättre. De lärde inte ut allt så nedrans fort, utan tog det långsamt och förståeligt. Så efter en stund hade jag förvandlats till Lindy hop-mastah™ , feared by many and admired by all… Eller något i den stilen åtminstone. Nämen ärligt talat så gick det riktigt bra, minus att jag inte fattade vissa danssteg så kändes det bra. Och den sötaste tjejen på stället? Ja, hon var naturligtvis inte där. Kanske sjuk, kanske på semester, kanske med ny identitet och besöksförbud av mig. Men det känns helt okej ändå. Dessutom kom det en ny tjej som inte var där förra gången, och som hädanefter kommer kallas ”den tredje sötaste tjejen”. Mycket djupa blickar där, även om sånt i regel inte betyder intresse. Eller? Fortsättning följer… |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
)
Kommenterat