Jag spelade Starcraft 2 i helgen. Klarade sista uppdraget på svåraste svårighetsgraden, som så vackert är döpt till ”Brutal”. Och brutalt var det verkligen. Brutalt i den utsträckning att det var den vidrigaste spelupplevelse jag varit med om på många år. Men jag skulle klara det till varje pris.

Det gick åt många svordomar, vissa av sån karaktär och i så högt tonläge att pensionärerna i kvarteret troligen segnade ner och dog där de stod. När jag tröttnat på att skrika obsceniteter så höjde jag näven för att ge tangentbordet en omgång, men eftersom det var sprillans nytt (det gamla behövde bytas ut efter senaste omgången Starcraft 2, där jag klarade spelet på näst svåraste svårighetsgraden) så lät jag bli.

Till slut bet jag mig själv i armen. Hårt. Det gjorde grymt ont, och när smärtan började bli outhärdlig så bet jag lite till. Sen sprang jag darrandes på läppen in och spolade kallt vatten. När jag spolat klart så blev jag så arg över hur ont bettet gjorde, så att jag rev sönder en tidning också. När jag sprang tillbaka in i köket för att kasta tidningen i soporna så höll jag på att halka på en fläck vatten (eftersom jag i vredesmod inte torkat händerna efter spolandet). Då blev jag arg över det också.

Såhär i efterhand kan man bara skratta åt det hela. Det gör iaf jag; så jag slipper adressera det faktum att jag troligen är sjuk i huvudet.

Nyckelord: bett, Datorspel, Starcraft 2