Man kan ju låtsas ha självförtroende

Jag fattar ingenting. Vadå rolig?

facebookhumor Man kan ju låtsas ha självförtroende

Nyckelord: , , , , ,

På kärleksfronten intet nytt

Det går väl lite… sådär med kärleksbiten just nu. Jag vet inte om jag bara har oflyt, eller om jag slungats ner i nån slags negativ spiral av dålig utstrålning. Kontakt med olika folk har jag haft, men av någon anledning har livet alltid kommit emellan.

Potentiell dejt 1: Vi träffades en gång, som kompisar. Det gick sådär. Vi klickade en hel del, tyckte åtminstone jag, och det kändes mer rätt än det gjort på säkert ett år. Hon hade dock pojkvän och visste inte vad hon ville. Jag höll mig i bakgrunden. Sen gjorde hon slut med pojkvännen och kom i samma veva på att hon behövde vara singel ett tag.

Potentiell dejt 2: Vi träffades en gång. Hon hade Aspergers syndrom. Efter dejten SMSade jag skämtsamt ”Ligga?” varpå hon lackade ur.

Potentiell dejt 3: Vi skulle gå på dejt, hon och jag. Samma vecka blev hon plötsligt sjuk och hade 39 graders feber. Vi skulle ses veckan efter istället, bestämde vi. Några dagar senare fick jag via SMS veta att hon åkt in på akuten och blivit diagnostiserad med en hjärntumör. Akut operation och hela alltet. Jag försökte stötta henne så gott det gick från en person hon knappt kände. Sen slutade hon att svara på SMS, men jag såg att hon loggat in på nätet och skrivit att hon varit i stan och shoppat som om ingenting hade hänt. Jag kan ju inte svära på att allt var fejk, men det verkar onekligen så.

Potentiell dejt 4: Vi skulle gå på dejt. Sen läste hon mitt inlägg om feminism, meddelade att hon själv var feminist, och tappade lusten att träffa mig. Jag tror inte hon förstod vad mitt inlägg handlade om. Men precis som att en annan ”feminist” slutade följa mig på twitter enbart för att jag skrev att jag föraktar folk som använder ordet ”hen”, så kanske hon trots allt tillhörde den gruppen ”feminister” som inte jag tycker om. Normala människor som är för jämställdhet hade förstått.

Potentiell dejt 5: Vi skulle gå på dejt. Vi pratade lite löst om lördag. Lördagen går. Ingenting. På måndagen får jag veta att hon träffat en annan.

Och jag vet; nu låter det här som att jag har extremt många tjejer på gång hela tiden. Men detta är under loppet av flera månader. Och det är bara nya bekantskaper som haft potential, det är inte som att jag fått idka samlag eller något.

Nyckelord: , , , , ,

Nu testar vi något nytt

Hej, kvinnor i lämplig ålder (typ 20-25).

Finns det någon som vill gå på en dejt med undertecknad? Jag har lite problem med en halvdålig självbild just nu, och så tycker jag inte om att äta mat bland folk, men bortsett från det är jag en ganska rolig grabb med ett stort hjärta och funktionsduglig penis.

Får denna poetiska text ert hjärta att stå i brand, så maila gärna mig på: mailkort Nu testar vi något nytt

Mvh
Bloggägaren

Nyckelord: , , ,

2004, del 1

Det är ju på modet att berätta om ens liv via små inblickar uppdelade efter årtal, och med tanke på den respons jag fått på mitt senaste inlägg om min första dejt, så tänkte jag skriva om resten av året. Åtminstone kärleksmässigt, eftersom det enligt mig bara är det som är intressant. Här kommer berättelsen som 2004, varvat med lite samtida dagboksinlägg.

År 2004 gick jag i Huddingegymnasiet, i andra ring (och jag fattade ingenting, jag borde lyssnat bättre men vad skulle jag ta mig till?). Jag hade aldrig haft en flickvän, aldrig blivit kysst, och som ni förstår således oskuld. Kärlek var för mig helt främmande; det var nånting man endast hört om i fabler och berättelser runt lägerelden. Sargade äventyrare som kom tillbaka efter långa resor inne i de mörkaste stockholmskrogar, och berättade historier om det som kallades för tungkyssar. Ja, i stort sett kändes det så i alla fall.

Jag hade alltså ingen som helst erfarenhet på det här planet, och inte heller funderade jag särskilt mycket på det. Jag visste helt enkelt inte vad jag missade, och ibland önskar jag att det fortfarande var så. Har man aldrig smakat tvåsamhetens ljuva nektar så gråter man inte heller när den tar slut. Ungefär som sex. Det är som vilket knark som helst.

Hur som helst! En dag i Augusti fick jag en idé som på den tiden var ganska okonventionell. För att inte säga radikal! Jag registrerade mig på en dejtingsida. Något som 2004 i princip var begränsat till medelålders ensamstående föräldrar, innan de olika sajterna fylldes med träningsfreaks och blonderade Stureplansprofiler på jakt efter bekräftelse. Inom några veckor fick jag ett svar, av en tjej utan profilbild. Hon bodde också i här i stan, och skrev att hon tyckte min presentation verkade intressant men att jag troligen inte längre är singel. Men jodå, det var jag, och jag var snabbt där och skrev ett svar.

Sedan pratade vi på MSN varenda dag de nästkommande månaderna. Jag har aldrig i mitt liv varit så paranoid. Jag var en liten 17-årig pojke som fått smak på hur det kunde vara att ha någon i sitt liv, som eventuellt var intresserad av honom som mer än kompis. Och som jag ängslades över att förlora det. Hela tiden höll jag en personlig monolog med mig själv i min dåvarande Lunarstorm-dagbok.

Och på kärleksfronten intet nytt.
Jag måste ta det lugnt. Chilla. Softa. Ta det piano.

Inte skicka sjutton SMS om dagen. Så funkar det inte, Danne.

Jag skrev en lång kavalkad av dagboksinlägg i samma stil under den här perioden. Inlägg som skulle få varenda människa att rygga tillbaka, och tro att det var ett riktigt psykfall som skrev.

Har avnjutit en webcam-konversation på MSN med henne idag.

Suck…

Jag förstår dock inte. Hon tyckte att hon såg sjuk ut. Jag sa att hon ser normal ut. Hon tyckte att det var världshistoriens sämsta komplimang.

Som en liten parentes så förstår jag idag vad det var jag gjorde för fel med att kalla en ung osäker flicka för ”normal”. Det finns hopp!

Det gick en dag…

Jag är typ… Helt sinnessjukt paranoid här.

Nu har jag fått för mig att hon typ blev assur för att jag kallade henne normal. Hon har inte svarat på mitt SMS, och så loggade hon in för ett tag sen, men gick offline typ direkt.

Nja, jag vete fan vad jag gjort om hon är sur av nån anledning.

Två dagar gick…

Ähh!
Nu är jag så jävla paranoid här så det är otäckt.
Hon har inte loggat in på 2 dagar, 1 timme och 30 minuter nu och inte heller svarat på mina SMS som jag skrev på söndag kväll.
Och så loggade hon ju in för ca 24 timmar sedan och loggade ut precis efter, exakt som att hon blockade mig liksom. Varför logga in så kort tid?

Men jag förstår inte VARFÖR. Jag har inte gjort nånting liksom.

Btw, jag är medveten om att det är helt sinnessjukt att börja tro det värsta redan, det har ju bara gått två dagar. Men sån är jag, helt sinnessjuk. Och inget SMS heller, faaaan.

Efter tredje dagen av radiotystnad loggade hon in, som om ingenting hade hänt. Hon hade pysslat med annat bara. Sånt som normala människor gör ibland. Då kände man sig lite dum.

Sedan kom hösten, och vi bestämde oss för att ses. Det hela var naturligtvis om möjligt ännu mer nervöst, och de kraftigt paranoida inläggen fortsatte.

Jag har bara ingen lust att bli besviken nu. Jag vill inte det.

Vill inte gå tillbaka till mitt vanliga trista liv där ingen gillar mig, där allt är grått och trist, där jag bara är ensam med mitt gnäll som enda sällskap. Och om det går åt helvete nu så kommer det slå så jävla hårt. Så… Jävla… Hårt.

Önskar att det bara hängde på mig. Men det gör det inte. Allt det hänger på är hur jag är när vi träffas. Och när jag är nervös är jag inte rolig. Fan.

Dagen innan min födelsedag träffades vi. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” på bio, och efter ungefär halva filmen smög hon sin hand bort till min. Jag genomgick total chock inombords. Tankarna snurrade omkring i huvudet. ”Herregud!”. ”Har jag handsvett nu?”. ”Vad händer i filmen? Dog inte han?”. ”Titta på mig, jag håller henne i handen!”. ”Jag svimmar!”. ”Dör jag nu så skulle det vara värt det!”.

När filmen tog slut skulle vi bege oss hem, och gjorde sällskap på tunnelbanan mot centralen, där vi båda skulle byta linjer mot varsitt håll. Pinsam tystnad uppstod, och mitt hjärta dunkade förmodligen så hårt att det syntes utanpå jackan. Det var ett chicken race utan dess like; skulle jag låta henne kliva på tåget bara sådär? Snart började jag höra det välbekanta dunkandet av tunnelbanevagnar som passerade tunnlarna. När jag stod där och tänkte på hur jag skulle göra kände jag plötsligt hennes läppar mot mina. Jag fick en puss! Visserligen en sån där med stängd mun, men det spelade ingen roll.  Jag hade aldrig tidigare varit med om tillstymmelsen.

Sen åkte hon. På kvällen skrev jag i dagboken.

Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.

Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.

Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.

Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.

Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.

Vi sågs flera gånger. På dejt nummer två var jag väldigt märklig. Uppfinningsrik som jag är så hade jag bestämt att vi skulle gå på bio igen. Denna gång se ”Dodgeball”, en djup och känslosam film om män som spelar spökboll. Innan bion började så tog vi en promenad, bort till Adolf Fredriks kyrka med tillhörande kyrkogård. Allt var tyst som i… ja, tyst som i graven faktiskt. Som upplagt för mord. Men istället fick jag… värsta kyssen. Med öppen mun, tunga, hela alltet.

Jag visste inte hur man gjorde, utan stod mest och gapade som ett fån. Och när kyssarna tog slut så slutade inte jag. Jag stod och tittade på henne, med tallriksögon och ett perverst leende på läpparna. Hela min kropp ville skrika hur mycket jag tyckte om henne. Hela jag ville krama om henne, och fortsätta mysandet. Men all kontakt med hjärnan hade upphört. Istället stod jag där och klämde på hennes ena axel, och frustade för mig själv.

På vägen hem från den dejten fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så konstig. Hon trodde inte att jag tyckte om henne, eftersom jag blev så otroligt distanserad. Hon skulle bara ha vetat!

Som tur är ville hon fortsätta ses, trots att jag i allmänhet betedde mig som Stig-Helmer. Efter ytterligare två träffar, varje med mindre och mindre märkligt beteende, så lät jag världen veta.

Jag har inte en blekaste aning om hur det har gått till,
men jag har skaffat mig en tjej nu. icon smile 2004, del 1

Fortsättning följer…

Nyckelord: , , , , , ,

En dejttabbe

En gång för många år sedan så låg jag i sängen och myspratade med Mimmi, tösen jag dejtade en period. Vi hade nog bara träffats ett par gånger, och jag började så smått att inse att jag gillade henne. ”Du… Får jag chans på dig” frågade jag. Det var ett skämt men med allvarlig ton; jag gillar sån humor. Hon började förklara att vi precis har träffats och att hon inte känner så för mig. Genast förbyttes myset till en olustig känsla.

Det var inget konstigt att hon inte ville bli ihop med mig på ett sådant lågstadiemässigt vis, men jag fick så mycket mer information på köpet. Information jag inte ville ha.

Jag hatar när man ställer en fråga på skoj, och får ett svar på allvar.

Nyckelord: , , ,

Det känns som 2004

Temat till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Underbar film; den har en unik blandning av mysig framför-brasan-romantik och en melankolisk ensamhet. Den filmen förkroppsligar just den abstrakta känsla av ensamhet jag alltid känner. Det är något jag inte kan förklara. Kanske är känslan bara en kemisk obalans i hjärnan, men jag vill hoppas på mer än så. Att den är ett tecken på att jag ännu inte uppfyllt min dröm, men att bättre tider kommer.

Musiken, och filmen, får mig att tänka tillbaka på Nådens år 2004. 23:e Oktober, dagen innan min födelsedag. Då var jag på min första dejt med vad som skulle bli min första flickvän, och vi såg just Eternal Sunshine of the Spotless Mind på bio. Det var ett speciellt väder ute; solen sken men kylan skapade kondens när man andades. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tänka på detta just ikväll, men det var väl en blandning av musiken och att hösten är på väg.

Såhär skrev jag i min dåvarande dagbok, efter att ha kommit hem samma kväll:

Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.

Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.

Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.

Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.

Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.

Det verkar som att jag inte tyckte filmen var så bra när det begav sig, men jag anar att det beror på det faktum att jag var supernervös och kunde ta in ungefär 10% av vad som hände på duken. Efter att hon tog min hand sjönk det till ungefär 2%.

Tre månader senare gjorde flickvännen i fråga slut, men den där höstkänslan har alltid förföljt mig. Jag tänker ofta på 23:e Oktober 2004.

Nyckelord: , , ,

Utan toa i Sundsvall

Tragikomisk korrespondens mellan mig och min mor, när jag skulle åka upp till Umeå och träffa Hanna.

3EE1AF37 CA13 419D BDBD DEF35A27CA061 Utan toa i Sundsvall

Nyckelord: , , ,