|
Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag vill bara berätta att JAG FORTFARANDE LEVER! Ha! Vad sa ni nu då? Jag har inte gråtit i det tysta. Jag har låtit bli att spy ur mig bitterheter på Twitter. Inte heller har jag gått in i städskrubben och hängt mig i lampkroken. Nej. I say no! Jag har klarat detta! I’m a strong independent woman! Mmmm-hm! *gör en stereotypt afroamerikansk handrörelse* Jag skrev ett inlägg på en av de dejtingsajter jag – trots att det ger mig om möjligt ännu sämre självkänsla – hänger på. Ett ganska fyndigt inlägg, om jag nu får säga det själv. De goda nyheterna: Jag fick ett svar. Det stod ”Bra, härligt, rakt! Kul! Mer tack!!!”. Någon ville ha lite mer Daniel-lovin’, minsann. De dåliga nyheterna: Svaret kom från en 61-årig man från Skövde. Ikväll blev jag dumpad, av en flicka jag träffat i ett par månader nu. Jag måste erkänna att jag tycker att anledningen var fruktansvärt larvig, och i stort sett baserad på en enda helg som blev lite misslyckad. Men jag tänker inte vara någon bitter liten farbror som sitter här och beklagar mig. Känner hon såhär så är det så det får bli. No hard feelings. Nu är bara problemet – vad gör jag med hennes awesomely awesome julklapp som jag redan köpt? Hon älskade Doctor Who, så jag agerade underbar pojkvän/dejt/nånting, och köpte en gyllene Dalek-modell (trots att jag själv knappt vet vad en Dalek är för något; det låter som en dammsugare). Jag googlade t.o.m en massa bilder, bara för att hitta rätt. Så, läsare… Vad bjuder ni? Ett sällsynt samlarföremål, med en historia bakom! Bli en stolt ägare av en äkta J.T.E.F.S.D.D.M.S.H.G.S.I.Ö*! Jag kan signera den! *Julklapp Till En Flicka Som Daniel Dejtade Men Som Hann Göra Slut Innan Överlämningen
Jag är ledsen. Jag svor på att inte skriva fler genusperspektivifierade inlägg, men nu är jag rädd att jag måste skriva nånting kontroversiellt igen. Jag bara måste. Idag såg jag följande på Twitter:
Och jag ska inte på något sätt säga att alla tjejer beter sig såhär, eller att personen som skrev det är en manifestation av ren ondska. Men detta tweet visar exempel på en mentalitet som MÅNGA – enligt min erfarenhet – tjejer har. En mentalitet som säger att alla som raggar på en, om de inte passar i galoscherna på ett eller annat sätt, automatiskt är äckliga och värda spott och spe. De är liksom bara jobbiga människor som är ”i vägen”. Här var det någon som hade följt efter tjejen i tio minuter, på en offentlig plats. Sen hade han gått fram, sagt att han tycker att hon är snygg, och bjudit på dejt. Absolut, ett väldigt märkligt och lite obehagligt beteende. Men vadå? Sen när har folk börjat bete sig logiskt när de ser någon de är intresserade av? Han gjorde ju ingenting annat som fick henne att känna sig otrygg. Han tog inte på henne. Han trakasserade henne inte. Jag kan förstå att det är störande att bli raggad på när man vill vara ifred. Men ni allmänt snygga tjejer som ofta har det här problemet: Det ger er ingen rätt att behandla de som raggar som skit! Kränker en kille er på något sätt, då får ni göra vad ni vill. Men att vara elak och förnedra någon bara för att han raggar på er på ett lite taffligt sätt, det är bara vidrigt beteende. Jag har aldrig vågat gå fram till någon och säga att jag tycker hen är snygg. Om jag en dag skulle ta mod till mig, och jag fick en sådan kommentar tillbaka, då skulle jag nog aldrig våga igen. Jag VET att jag är partisk när det gäller det här ämnet, men det är tjejer som det här som gör mig rädd att ens försöka. Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå. Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig. Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.
Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på. Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig. Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden. Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:
Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%. Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så. De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet. Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.
Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen. Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna. För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor. Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte. Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke. Det går väl lite… sådär med kärleksbiten just nu. Jag vet inte om jag bara har oflyt, eller om jag slungats ner i nån slags negativ spiral av dålig utstrålning. Kontakt med olika folk har jag haft, men av någon anledning har livet alltid kommit emellan. Potentiell dejt 1: Vi träffades en gång, som kompisar. Det gick sådär. Vi klickade en hel del, tyckte åtminstone jag, och det kändes mer rätt än det gjort på säkert ett år. Hon hade dock pojkvän och visste inte vad hon ville. Jag höll mig i bakgrunden. Sen gjorde hon slut med pojkvännen och kom i samma veva på att hon behövde vara singel ett tag. Potentiell dejt 2: Vi träffades en gång. Hon hade Aspergers syndrom. Efter dejten SMSade jag skämtsamt ”Ligga?” varpå hon lackade ur. Potentiell dejt 3: Vi skulle gå på dejt, hon och jag. Samma vecka blev hon plötsligt sjuk och hade 39 graders feber. Vi skulle ses veckan efter istället, bestämde vi. Några dagar senare fick jag via SMS veta att hon åkt in på akuten och blivit diagnostiserad med en hjärntumör. Akut operation och hela alltet. Jag försökte stötta henne så gott det gick från en person hon knappt kände. Sen slutade hon att svara på SMS, men jag såg att hon loggat in på nätet och skrivit att hon varit i stan och shoppat som om ingenting hade hänt. Jag kan ju inte svära på att allt var fejk, men det verkar onekligen så. Potentiell dejt 4: Vi skulle gå på dejt. Sen läste hon mitt inlägg om feminism, meddelade att hon själv var feminist, och tappade lusten att träffa mig. Jag tror inte hon förstod vad mitt inlägg handlade om. Men precis som att en annan ”feminist” slutade följa mig på twitter enbart för att jag skrev att jag föraktar folk som använder ordet ”hen”, så kanske hon trots allt tillhörde den gruppen ”feminister” som inte jag tycker om. Normala människor som är för jämställdhet hade förstått. Potentiell dejt 5: Vi skulle gå på dejt. Vi pratade lite löst om lördag. Lördagen går. Ingenting. På måndagen får jag veta att hon träffat en annan. Och jag vet; nu låter det här som att jag har extremt många tjejer på gång hela tiden. Men detta är under loppet av flera månader. Och det är bara nya bekantskaper som haft potential, det är inte som att jag fått idka samlag eller något. Som ni alla vet så har inte jag något liv. Än mindre ett sexliv. Och allra minst ett kärleksliv. Således har jag sen länge varit med i den här dejtingsajt-svängen, och testat ett gäng olika sidor. Detta i någon slags tro att det ska öka mina chanser att kanske, kanske få hålla lite hand igen. Efter att ha insett vilka fuffensmetoder Match.com använder sig av, så började jag istället att testa Mötesplatsen.se. Och de verkade ju vara lite småroliga sådär. En fräsch sajt med många medlemmar, varav inte alla är 50+ och korpulenta. Det bådade gott!
Ganska snart började jag att ana så kallade ugglor i mossen. Begravna hundar och hela köret. Det var nämligen så att jag inte fick några besök. Det var tamejfan som att jag inte existerade. Jag kunde metodiskt sitta och klicka igenom våg efter våg av unga kvinnor, utan att få ett enda besök tillbaka. Hallå? Syntes jag? Var jag i The Matrix? Fanns det någon sked? Jag betalade 248 kr i månaden i åtminstone ett halvårs tid innan jag tröttnade. Det var väl något år sedan nu. Först för några veckor sen började jag ta en titt på det hela igen, och bestämde mig för att dubbelkolla med Mötesplatsens kundtjänst. Hade de gjort någon ändring i besöksfunktionen på sidan? Efter en stund fick jag svar.
Min profil var mycket riktigt osynlig. Jag hade betalat för något jag inte kunnat använda fullt ut, och jag hade ingen aning. Rent krasst kan jag ju faktiskt ha missat mitt livs kärlek, eller åtminstone ett helt gäng turer i halmen, på grund av detta. Varför var då min profil osynlig? Det hade kundtjänsten först inget svar på. De försökte med att jag själv begärt att få mitt konto osynligt, men det hade jag då rakt inte. Snart kom de på varför, och det hade med mitt användarnamn att göra. Jag hade döpt mig själv till danielwerner. Det fick man inte göra, eftersom det är mitt riktiga namn. Man får inte ha några som helst kopplingar till användaruppgifter utanför sidan, eftersom man då kan låta folk träffa en utan att betala dessa enorma summor för ett medlemskap. Logiskt. Och absolut, jag hade struntat i dessa regler. Det är dock inget unikt. 80% av medlemmarna på sidan har en diskret eller mindre diskret hint om deras mailadress eller facebook-konto. Det gör de minsann inget åt, men min personliga teori är att de struntar i att sätta dit kvinnliga medlemmar eftersom de är de stora dragplåstren (majoriteten av alla betalande medlemmar är och kommer att förbli desperata män). Nåja, det var ett litet sidospår. Det väsentliga var att jag hade fått ett gäng mail av kundtjänsten, just gällande att mitt användarnamn är emot reglerna. Varje gång hade de frågat vad jag vill byta till, vilket jag naturligtvis inte svarat på eftersom jag inte är hur korkad som helst. Ingen skada skedd, trodde jag. Men nu visade det sig alltså att de hade gjort min profil osynlig på grund av detta. Ingen sådan information fanns i något mail från kundtjänsten. Inte heller står det något i reglerna om att de kommer att göra medlemmar osynliga om de bryter mot reglerna.
Radera mitt konto, ja. Inte göra mig osynlig utan min vetskap, så jag kan fortsätta att betala medlemsavgiften utan att veta att jag inte ens syns på sidan! Det är rent bedrägeri. Just det här skickade jag som svar till kundtjänsten, och efter en del bollande (och slutligen tvång på att byta användarnamn) så lade de på 12 + 20 VIP-dagar på mitt medlemskap. Jag är inte nöjd. Det är som att hitta en avsågad penis i filmjölkspaketet, och få ett presentkort på filmjölk som plåster på såren. Lika lite som en filmjölkspenishittare är sugen på mer filmjölk, är jag sugen på mer Mötesplatsen.se. |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.
Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.
Kommenterat