Jag gör ett nytt försök. Kanske är det patetiskt. Kanske är det förgäves. Men jag gör det ändå, i hopp om en ljusare framtid. Sprid gärna sidan, det skulle göra mig jätteglad. :’)
|
Det finns säkert fler än jag som längtar. Klicka på bilden och lägg upp er annons, så hjälps vi åt att göra sidan stor.
OUCH, den kommentaren sved. Och ja, jag har syndat och läst flashback-åsikter igen. Och jag vet inte om det är någon generell ensamhet ikväll som får mig nedstämd eller vad det är, men det känns lite träffande ändå. Är det jag gör helt lönlöst? Det vägrar jag tro. Jag förstår inte mentaliteten om jag ska vara ärlig. Om jag går med i spraydate, är inte det precis lika desperat som det jag har gjort? Man skapar en profil, skriver att man är singel och sökande, och att man hoppas på svar. Jag har skapat en egen sida, skrivit att jag är singel och sökande, och att jag hoppas på svar. Jag var med på ”Hallå P3″ förra veckan. Ja, vad säger man? HAH! Okej… Här kommer mitt projekt jag pratat om. Och till er nu, som inte tycker den här idén är så bra, ber jag i all välmening hålla er mun. Jag tycker om er alla, men många av er förstår inte mig när det kommer till detta. Jag har själv grubblat i flera dagars tid på huruvida jag ska lansera sidan eller inte, eftersom det kan anses som så sjukt desperat om man inte läser och reflekterar ordentligt. Men till slut har jag kommit fram till att det gör mig lyckligast att lansera sidan, eftersom det då ger mig nåt slags hopp om att någon fin tjej ska svara en dag. Kära vänner… I morgon ska jag på dejt. Och nervositeten börjar nu komma ganska så enormt mycket. Alla tecken är där. Plötsliga kräkningar. Stark svettning över hela kroppen. Okontrollerad urinering. Urgh. Önska mig lycka till. Det här är ett plojprojekt som jag hoppas ska kunna bli relativt stort, om folk engagerar sig. Och vad är mer engagerande än kärlek? Tanken är att folk laddar upp sina kontaktannonser, och ju mer trafik sidan drar in desto högre chans kommer det att bli att någon hittar dig, och hör av sig. Så… hjälp! Känner ni nån som är singel och inte vill vara det, eller söker fler vänner? Be dem skicka in sin kontaktannons. Sidan är liten än så länge, men man måste ju börja nånstans. Hittade en kul artikel.
/Marie Hagberg
/Daniel Werner Haha. Jag raggade på receptionisten på jobbet för några dagar sedan. Det är något speciellt med dem. Det gick ungefär lika bra som Intermezzot med Ahlgrens bilar. Nu har det iaf börjat en ny, lång, blond, och söt tös i receptionen på plan 2, så jag var ju givetvis genast tvungen att göra det omöjligt för oss att se varann i ögonen igen. Detta utspelade sig bara någon dag efter jag hämtat mitt nya passerkort hos henne. Jag åkte ner, gick och köpte mig ett paket tuggummin, och ställde mig sedan vid hennes disk och bara hängde. Mycket coolt var det. Receptionist: Hej. Sen gick hon och började lyfta stolarna. Och kvar stod jag och såg dum ut. Började läsa en broschyr som handlade om våra fälttekniker, för att se ut som att jag var upptagen. Efter ett tag började två fikande gubbar att hjälpa receptionisten med att bära stolar, och det var då jag började inse att jag kanske var dum som inte hade erbjudit mig att hjälpa till. Sen stod jag bara där, vid disken, ett tag. Ensam. Till slut gick jag, osedd. ”Fan” sa jag för mig själv när jag åkte upp med hissen igen. Jag läser Schulman och gängets bloggar på 1000 apor. Bland annat Praktikant-Amandas. Hon har iaf en kompis som heter Anna, och en dag bestämde de sig för att lotta ut en dejt med denna Anna. Notera att detta utspelade sig för några månader sedan, så därför bestämde jag mig för att ge det ett försök. Eftersom jag gör allt för er, kära läsare, så tänkte jag denna afton ta och publicera mitt mail till Amanda. Ocensurerat och allt! Läs hur jag helt ogenerat ber om att få dejta en flicka jag aldrig träffat förut, med hjälp av vad som mycket väl skulle kunna vara världens finaste beundrarbrev. Tjejer – jag förstår att det rinner till en hel del av nedanstående text, men jag vet inte om jag är upplagd för frierier just nu. Ni får lägga in en ansökan så får vi se hur det blir i framtiden. Jag lovar inget. Och killar? Tror ni att jag kan lära er ett och annat om hur man skriver beundrarbrev så tror ni helt rätt. Hör av er, så skickar jag en offert. Men jag är inte billig, det ska gudarna veta.
Jag fick dock aldrig något svar. Någon vecka senare såg jag att dejten hade gått till nån annan nisse. Jag känner mig fortfarande bitter över detta, och jag har inte läst Amandas blogg sen dess. Jag vet egentligen inte själv varför. Kanske har det med mitt dåliga självförtroende att göra. Kanske tappade jag lusten. Eller kanske blev jag FÖRBANNAD ÖVER ATT ANNA JÄVLA INTE FATTADE ATT JAG ÄR VÄRLDENS SATANS BÄSTA POJKVÄN!!! Kanske något av det. Men jag önskar henne all lycka i framtiden. |
Daniel Werner är 23 år och har bloggat många av dessa. Han jobbar som tekniker, tycker om katter, och äter mer än gärna tacos.
På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. 
|
|
Copyright © 2010 Daniel Werner (och hans tankar) - All Rights Reserved |
|
Kommenterat