|
Nämen! Här har man suttit och varit singel i onödan, när det faktiskt erbjuds GRATIS FÖRHÅLLANDE på internätet! Helt galet. Någon annan som är singel där ute? I så fall kan jag ju tipsa om det här ”Facebook” där fröken Diana tydligen hittade mig. Har ni inte det så kanske jag kan fråga Diana om jag kan ta lite förhållande till er också.
Här kommer den fullständigt rafflande fortsättningen på historien om mitt kärleksliv genom åren. Jag vet inte hur många som kan känna intresse av att läsa om det, eller huruvida jag sårar berörda parter, men allt jag kan säga är att det inte är menat så. Det är bara en liten text om hur jag upplev år 2005. Känner någon att de vill ge sin sida av storyn så gör för all del det. Ta bara inte med eventuella detaljer som penisstorlekar och då oslipade sexuella tekniker. Alright. Här kommer det. *THX-ljudet, introt till SF, och alla andra melodier ni känner skulle kunna passa in, spelas upp* Året var 2005. Jag hade blivit singel igen, och allt jag hade tagit med mig från mitt förra (och enda) förhållande var en känsla av hur mycket ömhet man missar som singel. Visserligen hade mitt förhållande med C innehållit en hel del utöver ömhet, men det fokuserade inte jag på just då. Jag befann mig i ett stort svart hål av självömkan, där alla kvinnor var hemska och planterade av staten enkom för att ge mig om möjligt ännu lägre självkänsla. Jag skulle aldrig få uppleva kärlek igen, det var jag helt övertygad om. Jag skrev i dagboken:
 Pojkrumsdatorn Mitt i detta kaos hade en ung kvinna vid namn Malin börjat prata med mig. Jag minns faktiskt inte ens var vi träffade varann, eller vad vi hade sagt; kanske var det Lunarstorm eller kanske var det någon annan obskyr community någonstans i nätets allra mörkaste hörn. Hursomhelst hade hon tröstat mig under denna svåra period. Berättat att jag visst var nån att ha. Hon hade visat intresse av mig. Bara sådär. Så det blev inte annorlunda än att jag fick känslor. Som i viss mån verkade vara besvarade. Vi bestämde oss för att gå på en dejt som var illa maskerad som att jag skulle göra henne sällskap när hon skulle ha projektutställning i hennes skola. Jag skulle bara ”stå bredvid henne och se söt ut” var det överenskommet. Och det lät ju som en rätt sweet deal, tyckte jag, eftersom jag inbillade mig att vi efteråt skulle åka hem till henne och idka älskog i alla möjliga färger och former. Så blev det inte. Jag kom dit, vi kramade om varann, och sen gick vi runt och spanade på elevernas olika arbeten. Det var allt från tändstickstavlor föreställande Bodens fästning till street-dansande på ett podium. ”Nu är jag hemma” tänkte jag, och flinade finurligt medan jag försökte ignorera den långsamt stigande nervositeten. När dagen var över gjorde jag och Malin sällskap på roslagsbanan hem. Det blev ganska stelt, och när vi var framme eskalerade plötsligt nervositeten till enorma proportioner. Vad skulle hända nu? Hur skulle vi säga farväl? Skulle vi kramas? Pussas? Köpa villa i Enskede och skaffa två barn och hund? Medan jag tänkte på det så stod vi bara där. ”Ge mig en kram nu” sa hon, varpå jag – i nervositetssviterna – gav henne en sån där kram som man annars bara ger en mycket avlägsen släkting av ren artighet. Sen försvann hon. När jag kom hem så pratade vi på MSN. Magin hade försvunnit totalt, och hon var kyligare än den kyligaste fjälltopp. Hon förklarade att hon hade velat träffa mig för att avgöra om det fanns någon kemi mellan oss, men att hon inte alls känt något. Nu hade hon redan en annan kille på G. Och vips så var det över med Malin.
Svaret på någon av de frågorna orkade jag nog inte lyssna på, för bara efter någon vecka hände en sak som gjorde att jag fick upp ögonen för någon ny. Nu skulle man lätt kunna tro att jag var en riktig casanova som på bara några månader hade flirtat järnet med flera olika personer av det täcka könet. Men glöm inte att allt det här förmodligen bara var ett sätt för mig att att sysselsätta mig. Jag var tvungen att ha någon, och om jag inte hade någon så var jag åtminstone tvungen att ha siktet inställt på någon ny. Allt för att slippa vara ensam med mig själv och mina tankar. Den nya tjejen hette Hanna och gick på min engelska. Jag pluggade nämligen engelska C i gymnasiet, och det var en kurs där man mest satt och diskuterade världsliga ting med varandra, på vad som i en perfekt värld skulle vara högskoleengelska. Jag hade visserligen sett Hanna på varenda lektion, men det var först nu jag börjat tro att jag hade en chans. Det hela utspelade sig en dag då det var lärarkonferenser i skolan, och de flesta lektioner var inställda. Dock inte dagens engelska C. Det var dagens sista lektion, och det var bara hon och jag som var där. Slå upp ordet ”Guldläge” i en ordbok så kommer där förmodligen att finnas en referens till just den stunden. Så det blev en rätt trevlig lektion, där vi pratade om ditt och datt. Efteråt sa vi hejdå till varandra, och eftersom jag hade med mig mina skolböcker men inte hon så gick jag för att låsa in dem medan hon gick direkt hemåt. Men inte hindrade det mig, inte. Som om jag inte gjort annat än att sitta i träd utanför folks lägenheter med kikare och kamera så sprang jag ikapp den stackars oskyldiga flickan, och vi började prata. ”Vilken stalker jag är” sa jag, följt av ett nervöst skratt. ”Ja…” svarade hon, och tittade bort. Jag svävade förmodligen hela vägen hem. Sen började jag genast att planera mitt nästa dag.
Såhär med facit i hand så kan jag bara glädjas enormt åt att jag inte sa nånting i stil med ovanstående citat. Herregud, människa! Vem var jag när jag var 18 år egentligen? Snart fick jag i alla fall min chans. Jag stod och väntade på henne vid utgången, sådär lagom diskret. Sen när hon gick förbi så bara råkade jag gå hem även jag. Wow. Vilket sammanträffande. Så det kan bli. Tokigt. Hihi. Så ja, det hela gick väl bra. Hon hade ännu inte – vad jag visste – fått några misstankar om den obehagliga personlighet jag faktiskt hade. Hon visste inte ens att jag gick hem med henne trots att jag själv skulle tillbaka till skolan efteråt. Jag funderade på att säga det till henne, men precis som ovan så var det nog bäst att jag aldrig gjorde det. Det var inte förrän vid nästa sammanfallande sällskap hem som hon började ana ugglor i både det ena och det andra. Hon bestämde sig för att åka buss hem, och jag stod snopet kvar vid busshållplatsen och kände mig utstött. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå hem. ”Jo” svarade jag, och gick. Sedan gick livet sin gilla gång. Månaderna gick. Ingen kärlek. Lika bra det. Råkade se att Engelska-Hanna hade pojkvän. Jag ville tro att det enbart var därför hon dissade mig; hade hon inte varit upptagen hade hon kastat sig i min famn och ropat att hon älskar när killar förföljer henne. Jo, så var det säkert. En annan gång hade jag – i ett svagt ögonblick – gått in på Malins blogg och sett att hennes totala omdöme om mig var ”the stupid kid says he’s in love with me.” ”Nu får det vara”, tänkte jag. ”Ingen mer kärlek för Daniel”. ”Jag ska bli eremit; bo högt uppe i bergen och förlusta mig på getter”. ”Jag skiter i både Hanna och Malin nu” fnös jag medan jag funderade på vilka bergskedjor som hade de djupaste och mest ogästvänliga grottorna. Föga anade jag att jag inom kort skulle träffa på båda tjejerna på en och samma kväll.  Daniel Werner, anno 2005. Det var den 6:e Augusti 2005. Jag och min dåvarande vän Robert hade bestämt oss för att gå på krogen. De gånger jag varit på krogen kan man förmodligen räkna på handens fem fingrar, och det här var alltså ett sånt finger. Det här var en period av mitt liv då jag, tro det eller ej, tränade med jämna mellanrum. Så det var inte helt sällsynt att jag gick omkring i alldeles för stora linnen med ständigt samma söndertvättade skjorta ovanpå. Idag var en sån dag. Vi gick till ett ställe som hette Club Clara. Ingen aning om det finns kvar, men det kan jag – även om jag inte är någon krogkännare – ärligt säga är det vidrigaste och äckligaste ställe jag varit på. Dunka dunka-musik till förbannelse, och hela stället är alldeles dimmigt av urinångor. Men där satt vi, jag och Robert. Och då såg jag det. Malin och en väninna, sittandes i ett bås en bit bort. De hade inte sett oss. Tillfälligt modig av päroncider skickade jag först ett SMS där jag skrev ”Skål!”. Vi satt snett bakom dem, och jag såg hur hon plockade upp mobilen och betraktade meddelandet. Inget svar. Efter några minuter gick vi fram och hälsade. Det visade sig att Malin inte haft sina glasögon på, så om vi så hade dansat flamenco vid deras bord så hade hon inte känt igen mig. Hursomhelst erbjöds vi att slå oss ner, och satt sen och pratade en stund med damerna. Efter en sisådär tjugo minuter skulle de upp och dansa. Jag och Robert följde inte med; hur Robert dansar vet jag inte men själv påminner mitt dansande om en en skadeskjuten, kraftigt mongoloid gorilla som försöker kasta sig utför ett stup. Och detta ville jag inte utsätta mina medmänniskor för. Därför satt vi kvar och väntade. Mycket ödesdigert. När tjejerna kom tillbaka från dansgolvet hade de träffat två andra killar som de satte sig vid ett annat bord med. Inte ett ord sades till oss. Jag svalde hårt, och tittade ut genom fönstret. Sen tittade vi på dem. Och sen på varandra. ”Jahapp… Ska vi dra?” frågade Robert. ”En sekund bara” svarade jag, och gick med bestämda steg mot deras bord. Och det var då jag, ganska överförfriskad, yttrade orden som skulle komma att bli ökända. Orden som jag är väl medveten om skulle kunna vara världshistoriens sämsta raggningsreplik. En replik så förödande att man skulle kunna tro att jag hittat den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess uselhet hade blivit tvunget att låsas in för all framtid. ”Jaha… Vi tänkte gå nu… Har man nån chans på dig eller?” Hon tittade knappt på mig när hon svarade. ”Nja… Om fem år kanske”. Tillbaka sluddrade jag fram ”Fem år?! Det är ju aslång tid!”. ”Vi hörs” svarade hon, och vinkade iväg mig. Spelet var slut. Game over, man, it’s just game over. Jag satt på tåget hem, och mumlade berusat för mig själv. På tågstationen träffade jag på Hanna. Hon skulle också hem, men tog snabbt en omväg för att slippa mig. Innan vi skildes åt släppte jag dock kvällens andra dråpslag. Jag frågade om hon hört att jag var kär i henne. Hon låtsades att hon inte förstod vad jag menade. Det var sista gången vi pratade med varandra. Här har vi en person som, istället för att leta efter en väldigt specifik människa med specifika intressen, har valt att nå ut till en lite bredare målgrupp. Vem han är? Spelar ingen roll. Vem hon är? Spelar ingen roll. Det bara måste vara en norrlänning.
I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka. Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen. Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar? Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är? Som ni har väntat. Och längtat. Och trånat. Här kommer den rafflande och fullständigt episka fortsättningen på 2004, del 1 och 2004, del 2. Eller som man också kan kalla det hela; Sagan om min första flickvän. Låt er väl smaka. 2005 var året, och Januari var månaden. Ett nytt år hade påbörjats, och jag och min första flickvän – och numer mitt första ex – hade bestämt oss för att fortsätta att vara vänner. Nydumpad som jag var befann jag mig i något slags tillstånd av fullständigt kaos. Jag var den förste människa i historien att bli dumpad, och hela världen borde tycka synd om mig. Jag beklagade mig i min dåvarande Lunarstorm-dagbok:
När man är på det humöret går det inte så jättebra att vara vän med sitt ex. Det tog nog inte många dagar, sedan hade jag bestämt mig för att blockera henne på MSN. ”MSN?” undrar ni, och då vill jag poängtera att den här historien ägde rum i en tid då möten ansikte-mot-ansikte fortfarande var ganska osedvanligt. Så när man inte tyckte om någon längre, ja, då blockerade man helt sonika den personen på MSN. Den Stora MSN-Blockeringen™, som den senare skulle bli känd som, höll i två dagar. Sedan var det kört, och jag var där och bad om ursäkt. Hela faderullanlej. Jag skrev att jag verkligen ville att vi skulle kunna vara vänner, och att det var det enda som betydde något. Vi började prata igen. Och detta ledde självfallet till att jag började att få hopp igen. Hopp om att det kanske, kanske skulle bli vi igen. Men dessa tankar tog hon snabbt kål på.
Så snart hoppet var släckt tog det bara några dagar innan jag var fly förbannad över ett ordval eller en situation igen.
Melodramatiskt och bra. ”För all framtid” visade sig vara ganska kort tid. Exakt sex dagar senare tog jag bort blockeringen, och bad patetiskt nog om ytterligare en pardon. Sen skickade jag ett mail till henne. Jag skrev att jag inte kan gå runt och känna såhär längre. Jag var tvungen att ha tillbaka henne! Att det inte spelade någon roll vad hon gjort, eller vad jag gjort. Att jag bara ville vara med henne. Detta gjorde jag trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få något annat svar än ”Daniel… Du vet hur jag känner. Det kommer inte att hända.” Ändå gjorde jag det. Kanske av ren masochism. Och självklart fick jag det svar jag förväntade mig. Att loppet var helt kört, och att det inte finns något i denna värld som skulle kunna få henne att ändra sig. Således inleddes försök nummer två att vara vänner, och vi träffades en kväll. Lite casual sådär. Vi såg en film. Åt middag. Och… hånglade. Var det min manliga dragningskraft som gjorde det omöjligt för henne att motstå mig? Eller var kvinnosläktet helt enkelt något som män omöjligt kunde förstå oss på? Snarare det sistnämnda. Hur som helst, jag förstod ingenting. Var vi ihop nu? Älskade hon mig? Skulle vi skaffa två ungar, en golden retriever, och radhus i Enskede? Vi skulle ses samma torsdag den veckan, och det var då jag tänkte ta upp allt det här. Men… det blev inte så.
Två dagar gick, sen fick jag ett telefonsamtal. Det var hon. Hon sa att hon hade en dum fråga, och frågade sedan om jag ville vara hennes pojkvän. Trots allt detta velande fram och tillbaka, och dessa uttalat icke-existerande känslor för mig, så gjorde jag glädjeskutt där hemma i pojkrummet. Datumet var 28 Februari, och jag och C var tillsammans igen. Men säg den lycka som varar för evigt. Snart var det åter igen trubbel i paradiset.
Då, mina vänner, började Daniel Werner att dra i trådar han inte skulle dra i. Trycka på knappar han inte skulle trycka på. Jag ville göra vårt så kallade förhållande till något större än det var, och det ville inte hon. Så nästa dag möttes jag av ett SMS där hon skrev att vi inte borde ses på tag. Det accepterade dock inte jag. På sedvanligt manér började jag att tjata om hur gärna jag ville träffas. Vi sågs redan nästa dag.
Sedan hände något oerhört märkligt. Något som fick mig att inse att det här förhållandet verkligen var slut på riktigt. Vi låg i hennes säng och myste, sådär som par i allmänhet gör. Hon låg till vänster i sängen, och jag låg med ryggen mot elementet och skedade henne. Allt var tyst och mörkt, förutom… tårar. Hon började plötsligt att gråta. Jag förstod direkt var skon klämde. ”Saknar du honom?” frågade jag försiktigt, och hon nickade. Jag bara tog allting. Svalde det, utan någon som helst självrespekt. Jag höll om henne, och tröstade henne medan hon tänkte på en annan kille. Men inom mig kände jag hur fel allting var. På morgonen åkte jag hem, och satt tyst hela vägen. Jag tittade ut genom tunnelbanefönstret, och bara visste att det var över. När jag kom hem svarade jag inte telefonen. När vi väl pratades vid så kom vi överens om att vi inte kan vara tillsammans något mer. Jag insåg att jag bara ödslade min tid, och gick så sakteliga vidare med mitt liv. Här kommer fortsättningen på det första kapitlet i den spännande berättelsen om Daniel Werners otroligt händelserika kärleksliv. Jag hade precis blivit skaffat mig min allra första flickvän (borträknat Johanna på dagis, som jag av ren nyfikenhet pussade bakom en skjul), allmänt känd som ”C”. Livet lekte, och det var inte utan att undertecknad kände att det kanske fanns lite hopp om ett drägligt liv ändå. Jag var inte bara en tystlåten nörd, trots allt. Jag menar, jag hade fixat en tjej, det kunde inga hopplösa fall göra. Dagen efter vi ”officiellt” blev tillsammans så njöt vi av varandras sällskap i en regelrätt shoppingrunda i stan, för att köpa presenter inför den stundande julen. Detta var i November, men utspelade sig på den tiden då jag inte inhandlade alla mina julklappar i sista sekund. Hon var extremt… sexuell av sig. Något jag inte direkt var van vid. Kommentarer som ”men helst skulle jag vilja göra något HELT annat med dig”, ”helst av allt skulle jag vilja ha dig i ett mörkt rum” och ”jag skulle vilja knuffa ner dig i en säng här och nu” kastades mot den oerfarne gosse som nu med gapande mun stod i affären. Det var av naturliga skäl ganska lätt att börja ana att man inte skulle vara oskuld länge till. Jag skrev i dagboken:
Sen gjorde jag en märklig sak. I en av affärerna vi besökte kunde man köpa små genomskinliga plasthjärtan, att ha som dekoration ovanför jorden i blomkrukor. Jag köpte en sådan, den kostade en krona, betalade, och gav den till min flickvän. Hon rodnade. Det är till dags datum det gulligaste och tramsigaste jag någonsin gjort. Sexpratet fortsatte. Samtidigt började vi, både jag och hon, få problem med hennes ex-pojkvän. Han var engelsman, ett par år äldre, och hennes stora kärlek. Hon hade flera gånger berättat om honom för mig, och jag hade bara suttit och tagit alltihop. Det var här åratal av ex-hatande började. Hennes ex var överviktig, vilket hon uppskattade eftersom hon själv – som så många 18-åriga tjejer – ansåg sig vara tjock. Han hade dessutom stora A:n i varenda ämne, var omtyckt av hela hennes akademikerfamilj, och tyckte om samma saker som hon gjorde. Och där kom då jag, med i stort sett G i varenda ämne från grundskolan, med mina rungande 45 kg i matchvikt, och trodde att jag kunde ta hans plats. Detta var saker jag funderade mycket på. Nu hade detta ex börjat terrorisera med att vilja ha tillbaka henne. Han ringde och grät i luren, och jag blev räddare än jag någonsin varit förut. Varför skulle hon välja mig framför honom? Den stackars Lunarstorm-dagboken blev åter igen min klagomur.
Det höll inte särskilt länge. Efter ett par dagar började jag misstänka att de börjat prata igen. Jag frågade vad hon gjorde och hon svarade att hon skickade mail. Jag undrade till vem och hon svarade inte. Men jag kände att jag kunde se mellan fingrarna eftersom jag fått betydligt viktigare (ja, på den tiden var det så) saker att tänka på. Hon hade börjat insinuera att vi skulle träffas och idka samlag. Eller okej, kanske göra mer än insinuera. Hon hade börjat skicka SMS med detaljerade beskrivningar av själva akten.
Exet gjorde vad han kunde för att stoppa det hela. Han skickade SMS och mail i syfte att ge henne dåligt samvete över hennes framtida planer att plugga utomlands. Detta tog hon då upp med mig, men jag valde att stanna hos henne. För var dag som gick kom vi närmare datumet hon skulle sova över, och detta blev en större och större deal för mig. Jag såg framför mig hur det skulle bli att förlora oskulden. Hur änglakörer skulle lovsjunga det hela, och hur nya världar skulle öppnas. Men nej. En dag innan vi skulle ses fick jag ett mail. Jag blev väl kanske en aningens aning upprörd.
Trots besvikelsen träffades vi den 21:a December. Hon kom till mig, och vi satt och pratade vid mitt köksbord. Här hände nånting märkligt. Hon hade en kedja kring halsen, med en ring i. Jag frågade vad det var för något, och hon berättade att hennes ex hade friat. På distans. Han hade skickat ett paket med förlovningsringar. Hon hade inte svarat något, och inte heller tagit på sig ringen. Åtminstone inte enligt henne själv. Men lik förbaskat var det hon som satt i mitt kök, med en förlovningsring närmast hjärtat. Jag tyckte det kändes obehagligt, sån jag bad henne att ta av sig den. Det gjorde hon, och jag tänkte inte mer på saken. Den kvällen förlorade jag min oskuld. Det hela skedde ganska odramatiskt. Det är först nu, såhär sju år senare, som jag börjat fundera över varför jag valde att inleda min sexdebut med en tjej som hade sitt ex förlovningsring runt halsen. Jag ska inte säga att jag ångrar något, men hela scenariot var en smula märkligt ändå. Att jag inte anade ugglor i mossen. Men å andra sidan, jag var förmodligen både kärleksblind och manisk över att det äntligen skulle ske. Jag hade säkert ätit bajs, bara jag fick ligga med henne. Hur som helst. Det tog bara några dagar, sedan kunde jag betrakta mig som dumpad.
Det gick inte längre, hade hon berättat. Exet jag fruktat i flera månaders tid blev min baneman, och som jag grät i telefonluren när hon berättade det. Min vän Simon kom förbi ungefär samtidigt. Han visste inget, och väntade i ena änden av mitt rum medan jag satt i andra änden och pratade med tjejen som numera var mitt ex. Han märkte nog att jag grät, trots mina försök att vara manlig. Sedan lade vi på, och jag och Simon gick ner och åt varsin pommes frites på McDonalds. Jag minns att jag blev imponerad av hur han använde en vass pommes-bit för att plocka upp de andra. Så slutade min historia med C, min första tjej. Trodde jag. Fortsättning följer…
Det finns säkert fler än jag som längtar. Klicka på bilden och lägg upp er annons, så hjälps vi åt att göra sidan stor.
OUCH, den kommentaren sved. Och ja, jag har syndat och läst flashback-åsikter igen. Och jag vet inte om det är någon generell ensamhet ikväll som får mig nedstämd eller vad det är, men det känns lite träffande ändå. Är det jag gör helt lönlöst? Det vägrar jag tro. Jag förstår inte mentaliteten om jag ska vara ärlig. Om jag går med i spraydate, är inte det precis lika desperat som det jag har gjort? Man skapar en profil, skriver att man är singel och sökande, och att man hoppas på svar. Jag har skapat en egen sida, skrivit att jag är singel och sökande, och att jag hoppas på svar. Jag var med på ”Hallå P3″ förra veckan. Ja, vad säger man? HAH! |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat