Av Daniel, 3 januari 2010 kl 21:34
Spännande. Jag skrev att det (dvs rubriken) är en låt av Eurythmics. Men för att inte ljuga för mina läsare letade jag upp låten på Spotify för att försäkra mig om att det VAR dem som gjort den. Där stod det att den framförs av någon som heter Stephen Lipson. Då skrev jag det istället. Men sen blev jag fundersam över vem tusan det är egentligen, så då kollade jag upp det på Wikipedia. Där fick jag lära mig att denne Stephen bara är producent, och låten sjungs av ingen mindre än Annie Lennox, sångerska i… just det, Eurythmics.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är med mig. Och det är helt okej faktiskt, tro det eller ej. Snart fyra dagar efter nyår och ännu inte deprimerad. So far so good. Kanske intalar jag mig bara att jag inte är ledsen, men i slutändan är det just detta det handlar om. Depressionen sitter i huvudet.
Jag märker att det som gör mig mest nedstämd är när jag kollar på exempelvis Facebook, och då ser någon från förr, typ mellanstadiet. Så ser jag då att denne person skaffat flickvän, varit tillsammans med henne i många år nu, och kanske t.o.m förlovat sig. Jag börjar närma mig den där åldern där folk runt omkring en faktiskt börjar göra sånt. Snart kommer babyboom:en. Självklart är det inte så att jag inte unnar dem denna kärlek, det måste jag understryka. Jag unnar ALLA den lycka kärlek kan ge. Men det är klart jag är avundsjuk. Jag vill också.
Men! Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att år 2010 tänker jag inte låta det slå ner mig.
Nyckelord: 2010, depression, Eurythmics, Kärlek, spotify
Av Daniel, 30 december 2009 kl 20:05
I morgon är det nyårsafton.
Det här året har varit vad jag ärligt kan säga mitt livs värsta. Jag har förlorat två flickvänner och en bästa vän, mitt jobb, massor med internetvänner och bekanta, och en stor del av mig själv. Jag kan inte påstå att det är första året som jag mår såhär, dessa känslor har kommit smygande under säkert fem år nu. Men nu får det vara nog. Den senaste tiden har jag varit paranoid, blivit arg och brutit kontakten med många som mer eller mindre – oftast mindre – förtjänat det. Ingenting har varit roligt, det enda jag gjort utanför dörren är handlat mat och hämtat Lego på posten. Jag har inte känt igen mig själv, och har på allvar börjat känna mig som att jag håller på att förlora mitt förstånd. Jag har alltid sagt att den här ständiga ensamheten håller på att ta kol på mig, och det är ganska nära sanningen nu.
Nu ska jag spendera Nyårsafton ensam. Inte för att tycka synd om mig själv, utan för att det får markera slutet (hoppas jag) på den här depressionen. Det är dags för nya tag. Jag ÄR en bra kille som förtjänar att må bra, det gäller bara att försöka inse det själv. Det får jag göra 2010. 2010 ska bli ett jäkla bra år. Det bästa någonsin, helst.
Jag ritade en liten graf på hur året har varit. Igen, inte för att folk ska tycka synd om mig, utan kanske för att förklara lite mer målande hur det har känts. Visst har det hänt några bra saker också, men det är svårt att se dem i sitt rätta ljus just nu.
Nyckelord: 2009, depression, ensamhet, nyår
Av Daniel, 12 augusti 2009 kl 03:15
Usch. Ikväll har jag läst nåt så fruktansvärt tragiskt och vackert på samma gång. En 19-årig tjej, Fanny, som varit djupt deprimerad sedan flera år, och som inte vill leva längre. Hennes dagbok har jag läst.
Lördag: Pappa kommer. Han vet inte heller vad vi ska göra. Förstås. Jag känner mer och mer att döden är den enda utvägen, jag kan faktiskt inte se någon annan lösning, och jag säger till slut att han kan gå och så kommer jag om en liten stund, att jag nog orkar om jag får sitta här ett tag lugna ner mig lite. Han vill inte gå. Någonstans vill inte jag det heller, för det känns inte bra, det känns verkligen inte bra att han ska gå i tron att jag snart kommer medan jag i själva verket ska ta livet av mig.
Det är nånting med hennes tankar som biter mig. Jag känner igen den där tomheten hon säger att hon har. Jag kan berätta mer om den en annan gång. Missförstå mig rätt nu, jag mår väldigt bra. Men jag har mått sämre (om än aldrig så dåligt att jag försökt ta livet av mig).
Märkligt. Jag känner inte ens henne, och ändå har jag en sån otroligt stark känsla i kroppen. Fanny får inte dö. Hon får inte. Jag vill hjälpa, men jag vet inte hur. Jag vet inte om det är några hittills dolda faderskänslor som blommat upp, om det är en ovanligt stark empati med tanke på mina egna känslor, eller om jag bara är väldigt väldigt trött just nu.
Såhär har jag aldrig känt förut. Hm. Det förbryllar mig lite. Det kanske är tröttheten, som sagt.
Nyckelord: dagbok, depression, Fanny, självmord
Av Daniel, 22 december 2008 kl 20:08
Buhuu, Alexander Bard ville inte bli vän med mig på facebook. 
Nyckelord: Alexander Bard, depression, facebook
Av Daniel, 16 oktober 2008 kl 15:27
Det är hopplöst just nu.
Nyckelord: depression
Av Daniel, 8 oktober 2008 kl 15:07
Det är tungt just nu. Vet inte riktigt vad jag ska säga… Det är väl den där känslan av att man i hela sitt liv stoppat huvudet i sanden, tills man kommer till en punkt där man inte kan göra det längre. Och då inser man att man har större problem än man trodde. Den punkten har jag nått nu, och det tar kol på mig.
Det har varit jobbigt en längre tid, fram till att bägaren rann över igår. Rätt rejält. Det känns lite bättre idag, men jag har en del att jobba med. Jag måste ta reda på varför jag inte tycker att jag förtjänar att må bra. Och varför jag innerst inne inte tycker om mig själv.
Well… En dag i taget.
Nyckelord: depression, svacka
|
Om Daniel Werner är 23 år och har bloggat många av dessa. Han jobbar som tekniker, tycker om katter, och äter mer än gärna tacos.
På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små.
|
Kommenterat