Dissningar vi minns, del 7.

Av Daniel, 9 september 2009 kl 15:49

Del 7: Hem och röka vattenpipa.
Offer: Elisabeth
Plats: Mitt hem här i Huddinge
Tidpunkt: Tidigt i September 2009

En sen höstkväll i September hade jag bestämt en spontan-dejt med en tjej jag pratat litegrann med över nätet. Elisabeth hette hon. Inget speciellt planerat, utan bara prata lite i soffan. Så jag mötte henne vid stationen för att sedan eskortera henne hem till undertecknad.

Direkt när hon kommit utanför spärrarna såg jag att nånting inte stämde. Hon såg sur och väldigt nonchalant ut. ”Nåväl, det var väl en jobbig resa”, tänkte jag, sade hej, och gav henne en kram. ”Gick resan bra?” frågade jag. ”Gjorde den väl”, svarade hon och ryckte på axlarna. Det var något väldigt nonchalant med hennes kroppsspråk hela tiden. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan det var frågan om, men fortsatte färden hemåt.

Väl hemma visade jag henne min lägenhet, komplett med cribz-aktiga beskrivningar av de olika rummen. Sen satte vi oss i soffan. Det var mest jag som pratade, ställde frågor och var som jag brukar vara. Ganska normal alltså, åtminstone enligt mig själv. Hon svarade på det jag frågade, och var sedan tyst. Efter ett tag var det slut på frågor i mitt huvud, och då uppstod en obehaglig tystnad. ”Det här känns jättejobbigt” sa hon. ”För att det är tyst?” frågade jag. Hon sa ja. ”Blir det bättre om jag sätter på ljudet till tvn?” undrade jag, och visade upp fjärrkontrollen för att signalera att jag hade makten över tv-apparaten. ”Ja, det borde det väl bli” svarade hon, med samma attityd som tidigare. Så jag satte på ljudet, men det blev inte bättre. Efter en stunds tystnad tog hon sin väska och sa att hon nog skulle gå hem nu.

-Öh, jaha?
-Mm.
-Så du ska bara gå nu?
-Ja.
-Vad var det som… inte stämde?
-Nej jag pallar inte bara. Jag ska hem och röka vattenpipa.
-Eller så gör vi något bra av situationen?
-Nej jag pallar inte.
-Men du har ju inte direkt bjudit till själv.
-Nej jag vet. Hejdå.
-Jahapp. Det var trevligt att nästan träffa dig.

Sen försvann hon ut genom dörren, och jag insåg att jag precis varit med om en dissning som skulle bli riktigt svårslagen. Fast det positiva var att jag efter bara några sekunder insåg att det inte direkt var någon förlust.

Nyckelord: , , , ,

7 kommentarer   Dissningar vi minns, Kärlek   , , , ,  

Early bloomer?

Av Daniel, 10 juni 2009 kl 09:51

Minns ni Dissningar vi minns del 1? Min första riktiga kärlek, eller något. Jag facebook-stalkade henne lite nyligen, och fick veta att hon är gravid. Hon är lika gammal som jag. Och hon är inte den första, det finns flertalet gamla skol”kamrater” som nu har både en och två ungar. Läskigt.

Är det jag som börjar bli gammal eller är det folk som är tidiga?

Nyckelord: , ,

7 kommentarer   Tankar   , ,  

Dissningar vi minns, check it out!

Av Daniel, 10 mars 2009 kl 20:49

Jag tänkte ta tillfället i akt och lobba lite för mina gamla texter ”Dissningar vi minns”. Läs dem vettja, det kanske kan vara kul att höra om några fler av mina kärleksmässiga fadäser.

Ni behöver inte tacka mig. Jag är här för att underhålla. Jag kräver ingenting i gengäld. Ingen avsugning eller nånting, nej nej. Tänk inte på mig.

Nyckelord: , ,

Kommentera   Blogg, Kärlek   , ,  

Intermezzot med Ahlgrens Bilar.

Av Daniel, 27 november 2008 kl 23:04

Idag var jag med om, eller snarare skaparen av, det mest patetiska försök till smalltalk som någonsin gjorts. I have disgraced my family.

Daniel: *håller upp en nyinköpt och extremt uppblåst påse Ahlgrens bilar* Tur att det finns sånt här.
Tös: Ja, verkligen.
Daniel: … Ska det se ut såhär? *visar upp den uppblåsta påsen*
Tös: Haha, oj! Beror det på att de är kalla eller?
Daniel: Njae jag vet inte. Läskigt.
Tös: Du får vara försiktig när du öppnar den, tänk om den exploderar! Du får öppna den i väskan eller nåt.
Daniel: Haha, ska göra det. Jag hör av mig om den exploderade, så du inte köper samma sak.
Tös: Haha, ja gör det.
Daniel: Vi ses!
Tös: Japp!

När jag gått därifrån, öppnat dörren med mitt passérkort, och konstaterat att jag var utom synhåll satte jag händerna för ansiktet och log för mig själv. Nej, konversationen var definitivt inte vacker. Men den var mitt bästa just då.

När jag var på plats igen öppnade jag påsen med bilar, och i en stunds total sinnesförvirring tyckte jag att det vore en bra idé att öppna den genom att trycka på den. PANG! lät det tokhögt, alla kollegors huvuden dök upp bakom skärmarna, och några chefer visade sitt missnöje med att ge mig en arg blick och mumla något ohörbart. Alla bilar utom en var dock kvar i påsen, och den som flög fångade jag snabbt upp med hjälp av mina Superhuman Powers of Biluppfångande™.

Då kom nästa geniala idé. Jag skickade ett mail till tösen i fråga, och berättade ovan nämnd historia. Vi pratade lite, det visade sig att hon skulle upp till vår avdelning lite senare. Då gjorde jag naturligtvis det som varje svärmorsdröm skulle ha gjort. Jag bjöd in henne på lite Ahlgrens bilar om hon hade vägarna förbi.

Inget svar.

Nyckelord: ,

2 kommentarer   Jobb, Kärlek   ,