Julensamheten gör sig påmind

christmas suicide Julensamheten gör sig påmindBleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.

Sedan tänker jag en del på mitt ex. Inte att jag saknar henne – eller jo, det gör jag ju visserligen. Som person. Men jag saknar inte att vara tillsammans med henne. Däremot tänker jag ganska ofta på vår sommar tillsammans, och då blir jag nästan alltid ledsen. Ibland försöker jag slå bort känslorna direkt när de kommer, genom att skrika ett svärord. Men det går ju mest hemma.

Jag vet inte, jag romantiserar väl det hela lite eftersom det dessutom var sommar och varmt när det begav sig. Kontrasterna är så påtagliga när det är vinter och kallt nu.

Nyckelord: , ,

Eh… Ja, det var kul.

singeldeppig Eh... Ja, det var kul.

Ja, jag vet att det var menat som ett skämt, men… jag fattar bara inte.

Personen i fråga är en barndomsvän till mig. Han gifte sig för några år sen; nånting som alltid är garanterat att göra mig deppig när jag tänker på det. Absolut ingen missunnsamhet, men… Jag vill också ha det där. Jag skulle kunna ge upp det mesta i mitt liv mot att få stadga mig med en själsfrände på det där viset. Jag tror inte att han, eller folk i allmänhet, fattar hur enormt tungt jag tycker att avsaknaden av tvåsamhet är.

Så nu var inte bara Facebook snälla och gnuggade singelskapet i mitt ansikte (kan man ens direktöversätta så?), utan jag blev även hånad för det. Av honom – en person som har sitt på det torra kärleksmässigt. Fyyyyyyy fan! Det är som att en miljardär går ner till rännstenen och pekar och skrattar åt en uteliggare. Fyyyyyyyy fan, I tell you!

Var en god vinnare. Snälla.

Nyckelord: , , , ,

”Här kommer ångesten, som en gammal vän”

”Aaa-aaah, här kommer ångesten!”
Text: Daniel Werner
Musik: ”Här kommer sommaren” med Balsam Boys

Såatteh… Kanske gå och lägga sig kl 15.30? Det är ju ganska nära läggdags, ändå.

Nyckelord: , ,

Att leva med en psyksjuk

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Nyckelord: , , , , , , , , ,

Bitter på julafton

julaftonensam Bitter på julaftonJa, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Nyckelord: , , , , ,

Monday monday

lejon Monday mondayNu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Nyckelord: , , , , ,

Ajm ö littel deppish

Ikväll är det stor firmafest på jobbet. Globen är hyrd, och det är säkert tusen pers där.

Men inte jag. För jag har ingen lust. Jag skulle inte ha kul där, det har jag redan bestämt mig för. Jag intalar mig själv att fester inte är nånting för mig. Så nu ligger jag i soffan och känner mig allmänt oduglig till nånting som involverar socialt samspel.

Senaste gången jag var på fest, det var i femman. Hos Annika Schmidt. Man åt chips och lyssnade på Absolute Music. Efter det började jag bli impopulär, och sen har det bara hållit i sig. Det var mycket enklare när man var liten, antar jag. Nu måste man mingla, och visa sig intressant. Jag kan inte sådant. Jag vill bara bli omtyckt.

Usch vad jag känner mig ensam.

Nyckelord: , , , , ,