Nyckelord: bitter, bitterfitta, facebook, fitta
|
I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka. Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen. Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar? Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är? HAH! Vilka skatter man hittar när man backtrackar bland ens Facebookhistorik. Jag är väl inte den ende som känner till det internationellt erkända begreppet ”Legotryckartummar”?
Urk. Ibland känner jag mig som en bitter pensionär som spenderar dagarna med att kika fram bakom en gardin, och i tysthet förakta alla lyckliga människor. Det fanns en tid då även denne pensionär var som de. Men sedan dess har han långsamt fallit i resten av världens glömska. Facebook gör mig sådan. Nyfikenheten får mig att leta upp gamla vänner, men det slutar alltid med att jag tycker att deras liv har utvecklats till en förtjusande fjäril, och mitt eget till en skål med bajs. Kan inte hela alltet bara läggas ner? Jag har inte viljestyrka nog att stänga ner mitt konto för egen maskin, så det vore enklast så.
För er som levt i en förseglad skokartong den senaste veckan, samt för er internetarkeologer som 500 år in i framtiden hittar den här bloggen och inte riktigt minns vad som hänt, så kan jag berätta att det har sprungit runt en galning och mejat ner folk på ett norskt ungdomsläger. Jag har inte riktigt satt mig in i varför, men jag antar att han tycker att han gjort mänskligheten en tjänst. Ovanstående status publicerade jag samma natt, när jag mitt i World of Warcraft-töcknet såg att det smällt en bomb i centrala Oslo. Hela Facebook var fyllt med folk som beklagade det hela och grät å vårt grannlands vägnar. Jag tycker inte om att vara politiskt korrekt, så själv kommenterade jag min WOW-mantel som jag precis köpt. Hihi. Lite senare såg jag att det inte bara var en detonerad bomb det var tal om, utan över 60 mördade ungdomar. Då fastnade fnisset lite i halsen. Men jag är ju inte den som tar bort mina egna statusuppdateringar. Det gör man bara inte. Så här är den, min förklaring på varför jag skrev som jag gjorde. Men jag tänker för den delen inte börja skriva samma saker som alla andra gör när sånt här händer. Jag menar, det är väl ingen som tycker det hela är roligt eller positivt. Det säger sig självt, och är underförstått utan att jag behöver meddela resten av min bekantskapskrets att även jag tycker att det är hemskt. Men okej, för den här gången. Nu vet ni. Jag tycker inte att det var kul, det som hände. Trots att det är underförstått. ”Chaba Lunla-Lunla vill lägga till dig som vän. Född 1989. Har studerat vid มหาวิทยาลัยเทคโนโลยีราชมงคลอีสาน.” Jaså มหาวิทยาลัยเทคโนโลยีราชมงคลอีสาน! Det sägs att det är vilda fester där. Ibland har man kanske tråkigt. Då kanske man sitter på Facebook och planlöst surfar igenom folks vänner, kanske för att se om man hittar någon att äta glass med i sommar. Då, ibland, kanske man hittar någon som verkar intressant. Då kanske man tittar på de gemensamma vänner men har med den personen, ser vilken sorts människor det är. De som alltid satt längst bak i klassrummet i högstadiet t.ex. Då loggar man ut. Jag har hört att jag snackar skit, men det här är ju löjligt.
Daniel, jag tycker du är så jävla cool och jag vill jättegärna stödja dig och din blogg. Hur gör jag? Kul att höra! Du kan antingen prenumerera på den på Bloglovin’. Använder du inte det så kan du gå med i min grupp på det gamla hederliga Facebook. Redan gjort, you sexy manboy you! Om jag vill ta det ett steg längre då? Då kan du dela med dig av bloggen på Facebook, genom att t.ex klicka HÄR. … Och om jag vill ta det ÄNNU längre? Då kan du inom kort köpa bland annat Daniels Signerade Toalettsitsvärmare™, Daniels Egengjutna Clone-a-willy™ och Daniels Patenterade Ankpress™. Bara ett litet urval ur den exklusiva Daniel-serien™. Ibland borde man leva i en bubbla utan kontakt med omvärlden. Man skulle slippa vissa psykiska smärtor då tror jag. Idag var jag med om klassikern. Jag såg på Facebook att ett ex har skaffat ny pojkvän. Och då utan att själv stalka sönder henne, jag är faktiskt en sån som inte vill veta. Jag tänker inte plåga mig själv. Däremot såg jag det hela genom en gammal kommentar på en ännu äldre bild. Exet är en av ”the big three”, och som jag mådde väldigt bra med… ett tag. Varför gör detta mig så nedstämd? En snabb analys av mina egna känslor säger mig att det inte är har med henne att göra, utan bara mig själv. Jag vill inte ha tillbaka något av mina ex; ett ex är ett ex är ett ex är alltid ett ex. Men det sårar mig att hon inte ville göra nånting offentligt, inte skylta med vårt förhållande på nåt sätt, när vi var ihop. Och nu är det första jag ser en stor pussbild. Då får jag mindervärdeskomplex. Nåja. Den här känslan skulle jag behöva ligga bort nu. Fyll i blankett 5-B och lämna in i receptionen vid intresse. |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat