måndag 29 oktober 2012 kl 12:52 Jag råkade se en lite tråkig sak idag, när jag planlöst surfade omkring på Ansiktsboken. I gruppen ”Vita kränkta män” hade följande urklipp publicerats, tillsammans med den sarkastiska kommentaren ”varför är tjejer så krävande?  ”
Jag vet, jag är kanske inte helt opartisk när det gäller sånt här. Jag har själv varit där; när man skrivit till någon som verkat jätteintressant och fått nobben på ett mer eller mindre brutalt vis. Eller när det hänt för tionde gången på rad. Då känner man att man vill lägga ner alltihopa. Jag känner igen känslan precis.
Hemskt ledsen, men jag kan inte se vad signaturen ”Less Singel” har gjort för fel här. Han har beklagat sig offentligt, än sen då? Det enda som kan tolkas negativt är att han anser att tjejer är kräsna. Men kanske är det så? Varken jag eller han säger ju att det inte gäller killar också. Folk har blivit väldigt kräsna vad gäller dejting. Det är inte som på 40-talet då man träffades på logdans, delade en sockerdricka, och sen höll ihop hela livet.
Men tydligen väcker den här klagosången fruktansvärda känslor hos folk, främst då tjejer. Det finns vissa vettiga människor som faktiskt inser att det här inte torde gå under kategorin vita kränkta män, men de allra flesta kommentarer är av det hånfulla slaget, och försöker få det till att killen i fråga tycker att det är tjejernas skyldighet att dejta honom. Var har han påstått nånting sådant? Det kan åtminstone inte jag läsa i texten.
”Åh hjälp” säger en person. ”Hihi! Bittra vita män.” säger en annan. En tredje menar att ”det kanske är dags att ta sitt ansvar som kvinna och ställa upp på den dejt med ”less”, då.” varpå det bara fortsätter med ”Fan, insåg inte att jag hade skyldighet att dejta alla som vill dejta mig” och slutligen ”Jag skiter i hur synd det är om honom. Idén att det är kvinnors fel att män går ensamma är så jävla vidrig, så den åsikten ska hängas ut, pekas på och pissas på.”
Sedan orkade jag inte läsa mer. Det är ju skrämmande.
Ni kallar er feminister och jämställda (för vad jag förstår är ”Vita kränkta män” skapat under feminismens baner, som en pik mot traditionella medelålders män med lite halvsunkiga värderingar) men ändå är det just NI som är de värsta douchebagsen där ute.
Ni okränkta kvinnor föregår ju inte direkt med gott exempel när ni kommenterar som ni gör. Jag förstår att ni inte är vana vid hur det är att vara kille på dejtingsajter, men lite empati har ni väl? En kille får helt enkelt inte lika mycket mail som en tjej får. Baserat på vad jag läst och hört av bekanta så får de flesta tjejer en hel del. De flesta killar får det garanterat inte. De flesta killar har en mycket lägre svarsratio än de flesta tjejer, så är det bara.
Skärp er för fan, och försök sätta er in i hur det kan kännas för en person som i stundens hetta kände sig lite extra ratad, och ville få utlopp för detta. Det var förmodligen inte värre än så. Man måste inte tolka in patriarkatets förtryck och kvinnohat i precis allting. Kudos till er tjejer och killar som faktiskt försvarade insändaren, men er andra kan jag inte kalla annat än vita kränkta kvinnor.
Nyckelord: facebook, feminism, jämställdhet, killar, kvinnor, män, tjejer, Vita kränkta män
söndag 1 juli 2012 kl 20:50 Ibland tror jag att jag har någon slags sjukdom. En sjukdom som gör att jag måste finnas på varenda community som överhuvudtaget existerar på internet. Eftersom jag har ett sånt begränsat umgänge ”IRL” (är det ens försvarbart att skriva så?) så måste jag ha ett desto större ånn-lajn.
Problemet är att det inte finns några mötesplatser längre. Facebook har tagit över allting, och där kan man ju knappast varken ragga eller träffa nya bekantskaper av icke-sexuell karaktär. Liksom, hur ska man presentera sig? ”Åh, jag ser att vi har en gemensam vän, därför torde vi också kunna bli extremt bra vänner. Jag ser absolut ingenting av din profil, mer än att du gillar banan och Richard Gere. Ska vi älska med varandra?”
Häromdagen fick jag dock tipset att gå med i en sida som heter Emocore.se. Haha! EMOCORE! Det låter hemskt redan där. Men emokid-Daniel kunde givetvis inte hålla sig från att testa, och snart var medlemskapet ett faktum. Efter några timmar såg min besöksstatistik ut såhär.
Och det var ungefär där jag insåg att stället nog inte är något för mig. Det finns ingen plats för mig på internet längre. Jag är för gammal. Dags att ta ner skylten. Det är över.
Nyckelord: Community, Emocore, facebook, helgon, Internet, mötesplats
onsdag 18 april 2012 kl 23:33 M: Hej 
Jag: Halloj!
M: Läget?
Jag: Jorå, asbra! Själv?
M: Hmm, jag tror jag vet vad du gör. Försöker göra i alla fall.
Jag: Oh really?
M: Ja.
Jag: Which is?
M: Försöker verka glad och positiv när du kanske egentligen inte är det, för att människor klagat på dig när du inte är på topp?
Jag: Haha! Jag trodde att du skulle säga ”runkar”.
Nyckelord: chat, facebook, Onani, Snusk
lördag 7 april 2012 kl 22:22  För någon månad sen så blev det nationellt ramaskri i Sverige, eftersom en tant med hårig armhåla hade råkat synas mitt i sändning under melodifestivalen. ”Usch vad äckligt” tyckte många, och vips hade en motståndsrörelse skapats. Kvinnor höjde feminismens fana, och marscherade stolt medan de visade upp sina ludna kroppar.
En av de som instinktivt kände ”upp till kamp!” var en ung tjej, som skaffade sig en rejäl raggarsträng och lade upp den till allmän beskådan. En raggarsträng är alltså det hår som naturligt växer under naveln och nedåt. Nu har jag inte kollat copyright och dylikt på bilden, men så som den slungats runt på Facebook så kan det väl knappast finnas nån sådan kvar. Säkert fem-sex gånger såg jag den som någon slags nyhet där.
Efter ett tag blev jag grinig, och skrev att jag sett den där bilden tillräckligt nu. Ett ganska lågmält men irriterat meddelande till alla som kände sig träffade. Svaret lät inte vänta på sig. Inom några sekunder hade en kvinnlig bekant svarat att jag kunde logga ut från Facebook och aldrig mer komma tillbaka, och att jag inte skulle bli saknad. Jag trodde först att hon skämtade, men sen drog jag mig till minnes att hon tillhör de lite mer radikala feministerna. Detta var inte på skoj.
Varför är feminister alltid är så arga? Det finns några saker man inte får göra i det här landet, och det är att säga att man inte tänder på tjocka människor, på något sätt påtala att det finns problem med hur invandringen sköts, och att inte vara feminist. Själv skulle jag aldrig i livet kalla mig feminist, och detta beror bara på att feminister har skaffat sig ett så dåligt rykte – åtminstone hos mig. SJÄLVKLART är jag för jämställdhet, det säger ju sig självt. Vi lever på 2010-talet, jag tror inte att det finns någon under 40 år som på fullaste allvar tycker att kvinnor är sämre eller förtjänar sämre villkor. Come on, vad är det för trams?
Men jag kallar mig inte feminist, eftersom alla feminister jag träffat har betett sig som min arga Facebookbekanta. Samtliga har varit sura, cyniska, och bittra på världen. Män har alltid varit svin i deras ögon, och har de inte uttryckligen svurit deras skruvade kvinnochauvinist-ed så har man automatiskt varit skräp. Sånt äcklar mig.
Och samma sak känner jag om det här med att ha håriga armar eller raggarsträng. Det äcklar mig på två plan. Dels gällande mina personliga preferenser; jag tycker att det är fruktansvärt fult med överdriven hårväxt på kvinnor. Och det säger jag inte för att jag är en vidrig människa som tycker att kvinnor ska underkasta sig mig, utan för att jag helt enkelt inte tycker att det är snyggt. Jag kan raka mig under armarna om jag nu träffar en kvinna som inte tolererar att jag har hår där, det är inga problem. Jag tänker inte totalvägra av principskäl. Jag förstår inte varför det ska bli ett sånt liv om allting. Varför får inte jag tycka att det är fult utan att någon ska komma och säga att jag är en mansgris för det?
”Jamen, varför får då inte dessa kvinnor ha hår var de vill utan att DU ska komma och säga att det är fult?” undrar ni. Och det för mig till varför jag äcklas på ett ideologiskt plan också. Män och kvinnor får ha hår precis var de vill för mig. De får ha vilka åsikter de vill. De får bli kära i vilka människor de vill. Och så vidare. Men problemet är att de har sitt kontroversiella hår just för att provocera. Skulle de inte vilja provocera så skulle de inte heller lägga upp raggarsträngsbilder på Facebook. Det är det jag äcklas åt.
Inget ont mot dem som faktiskt inte har som syfte att provocera, dock. De som har hår var de vill för att de trivs så, och sedan står emot frestelsen att låta hela världen veta. Visst, det var omoget att folk överhuvudtaget reagerade över melodifestivaltantens lurviga hålor, men feminister: Om ni nu är så vettiga som ni vill få oss att tro så borde ni stå över sånt där. Låt det bara vara. Annars påvisar ni bara åter igen just varför jag inte vill kalla mig feminist.
Nyckelord: facebook, feminism, feminist, kvinnor, raggarsträng
måndag 30 januari 2012 kl 20:59
torsdag 3 november 2011 kl 23:06 I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka.
Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen.
Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar?
Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är?
Nyckelord: Dejting, facebook, flirta, ragga, span
onsdag 14 september 2011 kl 21:03 HAH! Vilka skatter man hittar när man backtrackar bland ens Facebookhistorik. Jag är väl inte den ende som känner till det internationellt erkända begreppet ”Legotryckartummar”?
Nyckelord: facebook, gammalt, lego, tumme
torsdag 25 augusti 2011 kl 19:56 Urk. Ibland känner jag mig som en bitter pensionär som spenderar dagarna med att kika fram bakom en gardin, och i tysthet förakta alla lyckliga människor. Det fanns en tid då även denne pensionär var som de. Men sedan dess har han långsamt fallit i resten av världens glömska.
Facebook gör mig sådan. Nyfikenheten får mig att leta upp gamla vänner, men det slutar alltid med att jag tycker att deras liv har utvecklats till en förtjusande fjäril, och mitt eget till en skål med bajs. Kan inte hela alltet bara läggas ner? Jag har inte viljestyrka nog att stänga ner mitt konto för egen maskin, så det vore enklast så.
Nyckelord: 25-årskris, facebook, pensionär
onsdag 27 juli 2011 kl 21:30 
För er som levt i en förseglad skokartong den senaste veckan, samt för er internetarkeologer som 500 år in i framtiden hittar den här bloggen och inte riktigt minns vad som hänt, så kan jag berätta att det har sprungit runt en galning och mejat ner folk på ett norskt ungdomsläger. Jag har inte riktigt satt mig in i varför, men jag antar att han tycker att han gjort mänskligheten en tjänst.
Ovanstående status publicerade jag samma natt, när jag mitt i World of Warcraft-töcknet såg att det smällt en bomb i centrala Oslo. Hela Facebook var fyllt med folk som beklagade det hela och grät å vårt grannlands vägnar. Jag tycker inte om att vara politiskt korrekt, så själv kommenterade jag min WOW-mantel som jag precis köpt. Hihi. Lite senare såg jag att det inte bara var en detonerad bomb det var tal om, utan över 60 mördade ungdomar. Då fastnade fnisset lite i halsen. Men jag är ju inte den som tar bort mina egna statusuppdateringar. Det gör man bara inte.
Så här är den, min förklaring på varför jag skrev som jag gjorde. Men jag tänker för den delen inte börja skriva samma saker som alla andra gör när sånt här händer. Jag menar, det är väl ingen som tycker det hela är roligt eller positivt. Det säger sig självt, och är underförstått utan att jag behöver meddela resten av min bekantskapskrets att även jag tycker att det är hemskt.
Men okej, för den här gången. Nu vet ni. Jag tycker inte att det var kul, det som hände. Trots att det är underförstått.
Nyckelord: facebook, mord, Norge, tragedi
tisdag 26 april 2011 kl 10:47 ”Chaba Lunla-Lunla vill lägga till dig som vän. Född 1989. Har studerat vid มหาวิทยาลัยเทคโนโลยีราชมงคลอีสาน.”
Jaså มหาวิทยาลัยเทคโนโลยีราชมงคลอีสาน! Det sägs att det är vilda fester där.
Nyckelord: facebook, vänförfrågning
|
|
Kommenterat