… Det var extrapris, okej? … Jag gillar bara musiken… Den var en present från en avlägsen bekant… Eh… Jag tryckte fel när jag skulle beställa?
… Fan.
|
Ännu en strålande filmproduktion av yours truly. Hollywood, när ringer ni? För några år sedan var jag på firmafest på mitt förra jobb. Där bjöds det på en aldrig sinande ström av lakritsshots, vilka jag glupskt inmundigade en efter en. Efter ett tag spelade det inte så stor roll vad jag drack längre, så en kompis lurade i mig ren vodka och sa att det var en lakritsshot. Jag märkte ingen skillnad. Då var jag i det stadiet där jag säkert hade kunnat dricka bensin och tyckt det smakade lakrits. Nåväl, jag tänkte ge er som ännu inte äcklas av mig en ärlig chans att börja göra det, så här kommer den alltså igen. Daniel Werner presenterar: Berusad i Stan. Ikväll såg jag Inglorious Basterds, och… Ja, tyvärr måste jag fortsätta den här sågningsvågen jag börjat med. Quentin Tarantino är en väldigt skicklig regissör. Han har talang, verkligen. Men den här filmen är bara en Kill Bill med andra karaktärer. Inget fel med det kanske, Kill Bill var bra. Problemet är väl snarare att han valt ett rätt känsligt ämne den här gången. Jag är så oerhört trött på det amerikanska överpatriotiska synsättet när det kommer till andra världskriget. Hela den här grejen med att de allierade och varenda man under dess fana var goda, och axelmakterna och varenda liten soldat med järnkors på uniformen var onda rakt igenom. Det var inte så. Det var inte bara svart eller vitt. I filmen så är det så äckligt uppenbart hur Brad Pitt, USAs stolthet, vill mörda varenda tysk och lemlästa kropparna, medan alla applåderar. Hurra, ge de onda nazisterna på moppo! … Men ingen tänker efter. Det var bara soldater liksom. De lydde order. Visst, de var troligen lika mycket nazister som Hitler själv, men det var det många som var på 30- och 40-talet. Även i Sverige. Och ja, även i USA. Det var vanliga åsikter på den tiden, hur sjuka vi än må tycka de är idag. Men kom ihåg att USA inte gick med i kriget förrän efter två år. Inte ens för dem var det självklart att gå med bara för att det som tyskarna gjorde var fel. De tyska soldaterna var inte alla genomonda. De lydde order från ondare (och en del troligen psykiskt sjuka) höga officerare och politiker. Även en tysk soldat förtjänar en ärofylld död t.ex, inte att bli ihjälslagen med baseballträ medan folk omkring skrattar. Det är fortfarande en människa. Inte för att jag satt och grät och tyckte det var hemskt direkt, värre saker har jag väl sett. Men det är en skev syn på saken, och det är trist att ingen vågar göra en film där man får höra om den enskilde tyskens syn på saken. … Men det klart, man kan ju se filmen som ren action utan att tänka också. Men då är den troligen ännu sämre. Jag har precis sett 500 Days of Summer. En romantisk dramakomedi om obesvarad kärlek. Och… alltså… jag finner inte riktigt ord för hur mycket den filmen handlar om mig. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit hela historien, från början till slut. I filmen så vill inte tjejen ha något förhållande, utan bara umgås. Det här accepterar killen, trots att han egentligen vill mer. Trots att han egentligen, innerst inne, är en hopplös romantiker som är övertygad om att hon är den rätta. Det här fick mig att börja tänka lite på Mimmi, och huruvida jag kastade bort hela mitt s k förhållande med henne. Hade det kunnat bli något om jag tagit det för var det var? Hon ville också bara träffas, och jag ville mer. Om jag kvävde henne eller ej vet jag inte, förmodligen gjorde jag det, men det slutade med att jag märkte att hon på ett uppenbart sätt hade tagit avstånd från mig. ”Nyhetens behag” hade lagt sig, sa hon. Jag förklarade att jag inte kan fungera så, och att jag ville att hon skulle höra av sig när ”nyhetens behag” hade kommit tillbaka. ”Jag hör av mig” var det sista jag hörde, och det var fem månader sen nu. Många har nätterna varit då jag legat vaken och funderat på att SMSa att jag saknar henne. Men så har jag övertygat mig själv om att hon måste få den tid hon behöver, och så har jag låtit bli. Hon hör nog av sig när hon är redo, har jag tänkt. Först för någon månad sen insåg jag att det inte kommer att bli så, och tog bort hennes nummer. Det känns tungt att inse att någon som betydde mycket för en inte riktigt kände samma sak tillbaka. Jag trodde faktiskt att det var den rätta tjejen för mig. Det har jag trott om andra också, men den här gången… Hon förstod mig. Jag kunde berätta för henne om mina rädslor över att bli lämnad, och hon förstod. Sen slutade det ändå på samma sätt, och jag blev lämnad. Men jag kan ju inte klandra henne för något, och det är väl just det man måste lära sig. Ibland känns det helt enkelt inte rätt, och då spelar det ingen roll vad man gör. När det är rätt så vet man bara. Det finns en miss right för mig, men hon är någon annanstans. Se 500 Days of Summer, och tänk på mig. Ikväll såg jag Twilight för första gången, efter att länge ha avskytt hela hysterin kring filmen (och filmerna, när det nu börjar pumpas ut mer och mer). Och… ja, okej, den är faktiskt lite småsöt. Men inte mer. En sjua i betyg kanske. Inget att skrika sig hes om, som alla småtjejer gör. Och för sista gången – Robert Pattinson är INTE snygg. Han har en ful käklinje, hög panna, unibrow och… Nä. Inte het. Hade han spelat något annat än en vampyr så skulle ingen märkt honom. Men det roliga är – och detta lär säkert låta extremt bittert från min sida – det extrema hyckleri som tjejer, och killar för den delen, som gillar filmen ägnar sig åt. Liksom, Edward smyger in genom Bellas fönster om nätterna för att titta på henne när hon sover? Bella skriker ”We can’t be apart! You can’t leave me!” i ren desperation? Edward tar med Bella för att träffa hans föräldrar efter bara några dagar (eller så är det mer, filmen förmedlar tidsaspekt ganska dåligt)? Och framför allt… Bella är villig att bli en vampyr och leva i evig plåga bara för att få vara med Edward, efter att ha spenderat högst några månader ihop med honom? Är det ingen som märker hur creepy det är? Tänk om jag skulle göra något av detta mot en tjej jag skulle dejta eller vara tillsammans med? Jag skulle ju skrämma iväg henne fortare än ögat! Det är just detta som roar mig. Är det i verkligheten så är det creepy. Är det i Twilight så är det romantiskt. Hyckleri är vad det är. Kära dagbok, Jag såg precis Juno. Troligen en av de sämsta filmer jag någonsin sett, med det absolut sämsta soundtracket jag någonsin hört. Bara massa indie-singer-songwriter-trams (och inte på det bra Anna Ternheim-sättet, utan på det dåliga Myspace-sättet). Urusel var den. Det blir bara 4 309 tandkrämstuber i betyg. Fy fan. Ikväll sitter jag och tittar på ”Sixten”. Minns ni den? Det gör jag. Den såg jag på bio någon gång på 90-talet, som del av ett kalas hos en klasskamrat som hette Calle. Tror jag. Samma kväll hittade jag en bild på Cindy Crawford i en tidning, som jag genast satte upp på väggen. Ja jisses… Idag lagade jag tacos förresten. Lite olivolja (denna jädra olivolja alltså; den förföljer mig!) skvätte, och jag brände mig som själva hin håle på ena handen. Tyck synd om mig! |
Daniel Werner är 23 år och har bloggat många av dessa. Han jobbar som tekniker, tycker om katter, och äter mer än gärna tacos.
På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. 
|
|
Copyright © 2010 Daniel Werner (och hans tankar) - All Rights Reserved |
|
Kommenterat