Jag tittar på Castaway och känner mig väldigt ensam. Och då handlar den filmen ändå om någon som är skeppsbruten. Hahaha… hehe… hrrm… Ja.
PS. Tom Hanks och en volleyboll – ändå en bättre kärlekshistoria än Twilight.

|
Jag tittar på Castaway och känner mig väldigt ensam. Och då handlar den filmen ändå om någon som är skeppsbruten. Hahaha… hehe… hrrm… Ja. PS. Tom Hanks och en volleyboll – ändå en bättre kärlekshistoria än Twilight. Ska hyra en video hos Hemmakväll ikväll, så jag tänkte ringa dem och höra om de tar kort eller ej. Gick sådär.
Och… det var faktiskt ingen höjdarfilm. En sjua på IMDB vittnade ju om samma sak, men jag trodde ändå att filmen skulle ha lite mer än hjärndöd och klyschig action att bjuda. Istället så var det just det jag blev serverad. Hårdkokt action med ganska larviga, stereotypa, karaktärer. Det är ju en superhjältefilm ála Marvel, och de brukar väl egentligen inte vara världsbäst vad gäller figurernas bakgrundsstory. Men nog brukar det vara bättre än såhär. Istället har de skamlöst snott fritt från ”vår” asatro, och skapat en stålmannen-saga av det hela. Komplett med trikåer, mantlar och främmande planeter. Och om jag kan min nordiska mytologi rätt så kunde ingen av asagudarna flyga. Storyn är rentav usel. Den lilla kärleksberättelsen som de forcerat in i filmen känns extremt krystad, och det är för mig obegripligt hur huvudpersonerna kan lova varann evig trohet när de bara känt varann ett par dagar. Men å andra sidan, jag är ju själv ingen rippad hunk-gud (för självklart måste hjältens tvättbräda visas upp i en scen som inte har så mycket med något att göra – men det stod säkert i skådespelarens kontrakt). Hur som helst. Ganska dålig. En skam för kåren, minsann. Det blir endast två Daniel av fem möjliga.
Jaha, det blir ingenting med The Notebook kan jag berätta. Jag såg den första minuten och insåg att jag redan sett filmen för nåt år sen. Det är jobbigt när man är i det där stadiet där man är tillräckligt senil för att inte minnas att man redan har sett en film, men inte tillräckligt senil för att se om den utan att känna igen något.
Igår gick jag utanför dörren för första gången på drygt en vecka. Det var ostadigt må jag säga. På sju dagar hade jag glömt hur man gick. Jag vinglade gatan fram, köpte en McDonalds-kycklingwrap, och vinglade hem. Det hade varit ironiskt om jag blivit matförgiftad av wrappen och blivit sjuk en vecka till, men så roligt blev det inte. Istället lär jag nog bli frisk i dagarna. Ikväll ska jag bättra på snuvan lite, och samtidigt fördärva lite macho-poäng, genom att se The Notebook. Jag googlade på filmer som folk gråter till, och den dök upp på första plats. Så den ska jag se, och eftersom jag grät till både ”Upp!” och ”Dumma mej” så lär det väl inte bli nåt snack om saken ikväll. Vad ska ni göra ikväll, o sexiga läsare och minst lika sexiga läsarinnor? Jag zappade runt lite bland mitt femtiotal kanaler (varav jag brukar se på typ tre av dem), och hamnade slutligen vid ”Hannah med H”. Det är väl nån slags ungdomsfilm vad jag förstår (där lät jag för övrigt som ”Daniel, 83 år”). Efter en stunds tittande så kom det som alltid kommer. De knullar i filmen. De knullar, och det ser så jävla mysigt ut. Sen fick jag ångest, precis som vanligt. Jag kan se skildringar av i stort sett vad som helst och ändå fatta att det bara är på film och inte behöver överensstämma med verkligheten. Mord, djurplågeri, män som borrar hål i asteroider. Men så fort det vankas lite filmsex så blir jag extremt avundsjuk och gråter i duschen. Här kommer en lektion i manligt beteende. När två män i samma flock vill visa att de uppskattar varandras sällskap så tar detta oftast fysisk form. Dock inte i form av kramar eller smekningar. Istället kämpar dessa två hanar, i en livlig men relativt ofarlig kamp. … Förutom för hanarnas glajjor. De kan ibland paja.
|
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Kommenterat