Jag heter Daniel, och jag vill bara poängtera att i afton ser jag Bridget Jones Dagbok för – tro det eller ej – fjärde gången i mitt liv.
Daniel Werner – ensam med en tjejfilm igen.
|
Jag heter Daniel, och jag vill bara poängtera att i afton ser jag Bridget Jones Dagbok för – tro det eller ej – fjärde gången i mitt liv. Daniel Werner – ensam med en tjejfilm igen. Det är först när man är långledig och har vänt på dygnet som man inte längre uppskattar att det bara går pornografi på filmkanalerna om nätterna. Porren fyller ju ofta sin funktion, men ibland vill man bara se Steven Seagal spöa hundra tågrånare i en B-rulle från -84. Alltså, är det nån som sett Old Dogs eller? Den går på TV1000 nu. Med John Travolta och Robin Williams i huvudrollerna. Handlar om två män med medelålderskris, och… eh… ja, inte så mycket mer faktiskt. Jag såg visserligen bara första hälften innan jag började få sura uppstötningar, men det räckte. Jag trodde seriöst att det var en parodi. En parodi på en film värd att se. Varning för spoilers, gott folk. 5. Paul Sarone från Anaconda (1997) Anaconda är en riktig B-film, men den har faktiskt en ganska obehaglig scen. Det är när Paul Sarone, prisjägaren med sikte på en anakonda, får träffa sin kära orm. Ormen griper tag om honom, och kramar tills hans käke går ur led. Den går ur led med ett härligt knakplopp, och man känner lite obehag hemma i soffan.
4. Walter Donovan från Indiana Jones and the Last Crusade (1989) Walter Donovan arbetar för nazisterna. Bara en sån sak. Tillsammans letar de efter den heliga graal, bägaren som Jesus drack ur på den sista nattvarden. Dricker man ur den får man evigt liv, sägs det. Det vill Walter ha, så efter mycket om och men får han välja bland ett gäng av bägare, väljer fel, och åldras på några sekunder. Sen förvandlas han till damm.
3. Milton Krest från License to Kill (1989) Milton vill lura den klassiska Bond-skurken på pengar. Det brukar aldrig vara en bra grej. Den klassiska Bond-skurken, Mr Sanchez, puttar in Milton i en tryckkammare och stänger dörren. Han ökar långsamt trycket, medan vår vän där inne verkar ha lite ont i huvudet. När trycket är på max kapar han slangen med en yxa, vilket får trycket att falla extremt snabbt. Miltons huvud blåses upp som en ballong, och exploderar. Detta har blivit framröstat som den mest grafiska scenen i en Bond-film, någonsin.
2. Arnold Toht från Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark (1981) Arnold Toht är en ond nazist (dessa nazister, de har alltid en benägenhet att vara onda) som vill åt Arken, den behållare där de tio budorden ska finnas. När de väl hittar Arken och öppnar den, inser de sitt misstag. Arken tycker inte om onda människor, och dödar dem med heliga blixtar. Arnolds ansikte smälter.
1. Emil Antonowsky från Robocop (1987) Den ohotade vinnaren på listan! Vår vän Emil är en krigstokig gängmedlem och hejduk till skurken i Robocop, som bland annat hjälper till att ge Pre-Robocop så mycket stryk att han tvingas bli Post-Robocop. Detta tycker inte Robocop om, så han vill hämnas. I lagens namn, givetvis. Under en biljakt jagas Emil av robotsnuten, tappar kontrollen över bilen, och kör rakt in i en tank med ”giftigt avfall”. Vilket sorts giftigt avfall det handlar om framgår inte riktigt (ett tydligt hål i handlingen!), men det är troligen inget man skulle dricka till maten. Emil stapplar ut, med skinnet hängande från kroppen, och underläppen någonstans vid bröstet. ”Heeeelp meeeee” väser han. Han lyckas ta sig till vägen, där hans forne skurkchef råkar köra på honom, vilket får honom att explodera över framrutan i en kavalkad av blod och äckel. Huvudet studsar iväg lite också. Mums!
… Det var extrapris, okej? … Jag gillar bara musiken… Den var en present från en avlägsen bekant… Eh… Jag tryckte fel när jag skulle beställa? … Fan.
Ännu en strålande filmproduktion av yours truly. Hollywood, när ringer ni? För några år sedan var jag på firmafest på mitt förra jobb. Där bjöds det på en aldrig sinande ström av lakritsshots, vilka jag glupskt inmundigade en efter en. Efter ett tag spelade det inte så stor roll vad jag drack längre, så en kompis lurade i mig ren vodka och sa att det var en lakritsshot. Jag märkte ingen skillnad. Då var jag i det stadiet där jag säkert hade kunnat dricka bensin och tyckt det smakade lakrits. Nåväl, jag tänkte ge er som ännu inte äcklas av mig en ärlig chans att börja göra det, så här kommer den alltså igen. Daniel Werner presenterar: Berusad i Stan. Ikväll såg jag Inglorious Basterds, och… Ja, tyvärr måste jag fortsätta den här sågningsvågen jag börjat med. Quentin Tarantino är en väldigt skicklig regissör. Han har talang, verkligen. Men den här filmen är bara en Kill Bill med andra karaktärer. Inget fel med det kanske, Kill Bill var bra. Problemet är väl snarare att han valt ett rätt känsligt ämne den här gången. Jag är så oerhört trött på det amerikanska överpatriotiska synsättet när det kommer till andra världskriget. Hela den här grejen med att de allierade och varenda man under dess fana var goda, och axelmakterna och varenda liten soldat med järnkors på uniformen var onda rakt igenom. Det var inte så. Det var inte bara svart eller vitt. I filmen så är det så äckligt uppenbart hur Brad Pitt, USAs stolthet, vill mörda varenda tysk och lemlästa kropparna, medan alla applåderar. Hurra, ge de onda nazisterna på moppo! … Men ingen tänker efter. Det var bara soldater liksom. De lydde order. Visst, de var troligen lika mycket nazister som Hitler själv, men det var det många som var på 30- och 40-talet. Även i Sverige. Och ja, även i USA. Det var vanliga åsikter på den tiden, hur sjuka vi än må tycka de är idag. Men kom ihåg att USA inte gick med i kriget förrän efter två år. Inte ens för dem var det självklart att gå med bara för att det som tyskarna gjorde var fel. De tyska soldaterna var inte alla genomonda. De lydde order från ondare (och en del troligen psykiskt sjuka) höga officerare och politiker. Även en tysk soldat förtjänar en ärofylld död t.ex, inte att bli ihjälslagen med baseballträ medan folk omkring skrattar. Det är fortfarande en människa. Inte för att jag satt och grät och tyckte det var hemskt direkt, värre saker har jag väl sett. Men det är en skev syn på saken, och det är trist att ingen vågar göra en film där man får höra om den enskilde tyskens syn på saken. … Men det klart, man kan ju se filmen som ren action utan att tänka också. Men då är den troligen ännu sämre. |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Kommenterat