Idag råkade jag se en lite rolig grej när jag kollade igenom mitt bloggarkiv. Det verkar som att singelskapet gör att jag bloggar mer… Inte konstigt att inga läsare raggar på mig.
|
Idag råkade jag se en lite rolig grej när jag kollade igenom mitt bloggarkiv. Det verkar som att singelskapet gör att jag bloggar mer… Inte konstigt att inga läsare raggar på mig.
Ni vet att jag inte tycker om att skryta. I don’t kiss and tell. Men nu måste jag bara få berätta. Jag har träffat någon. En kvinna. Hon är några år äldre än mig, har hur härliga kurvor som helst, och är världens snällaste. Det märks verkligen hur mycket hon högaktar mig, det lilla livet. Ärligt talat känns det lite konstigt att bli så dyrkad. Jag menar, jag är blott en simpel dödlig, men hon verkar tycka annorlunda. Varje gång vi möts så berättar hon hur fin jag är och hur söt jag är. I helgen sa hon att jag var välkommen till hennes födelsedagsfest, men tyvärr kunde jag inte komma. Men ändå, det känns rätt. Jag vet att allt har gått fort, men jag står fast vid det. Det här kan mycket väl vara kvinnan i mitt liv. Det finns bara ett litet, yttepytte, mikroskopiskt problem… Hon har 47 kromosomer, och bor i gruppboendet på våningen under. Igår upptäckte jag att det faktiskt är exakt en månad kvar till undertecknad fyller 25 år. Fattar ni? Tjugofem år! Det är stort. Således kommer här den stora önskelistan, eftersom det – precis som allt annat jag skriver på den här bloggen – ligger i allmänhetens intresse: 1. Ett anständigt liv, där jag kan gå ut och äta en bit mat på restaurang eller åka iväg någonstans utan gå fullständigt sönder av ångest. 2. En flickvän, eller kanske snarare en fin människa som uppenbarar sig, där ömsesidigt intresse uppstår. Människan måste vara av kvinnligt kön, vara söt, ha bra humor, och tycka om tacos. 3. Att den här bloggen blir större än vad den är, eftersom mitt skrivande och det faktum att relativt många trots allt verkar gilla den, i allmänhet är det enda jag är stolt över i mitt liv… Förutom en sexuell grej, men den behöver vi inte ta upp nu. 4. Att den där äckliga Oreo-reklamen, där en vidrig liten tysk (han ser tysk ut) unge slickar på kakor och blir ”skrämd” av sin pedofilpappa, plockas bort från televisionen för all framtid. När ni ändå håller på kan ni också plocka bort reklamen för Proviva, där unge nummer ett målar på unge nummer tvås mage, och ännu en pedofilpappa kommer fram och ler på ett obehagligt sätt. 5. Och sen en sån liten… En sån liten… Ni vet, en sån liten som man… Eller ja, vad fan skulle jag ha den här uppe för? Nej, det får bli nåt av det andra. Tacksam om ni kan ordna något av ovanstående. Men det är inget tvång. Haha, kom precis att tänka på en episod ur mitt liv. Vill ni höra? Det vill ni va? Bra. Och mamma, om du läser detta trots att jag sagt åt dig att inte besöka min blogg så är det dags att sluta göra det nu. Jag var tillsammans med min första flickvän. Detta var i Nådens år 2004. Vi hade precis slutfört lite morgon-älskog, och jag skulle till skolan och hon skulle hem. Allt kändes sådär bra som det kan göra ibland, och jag spatserade glad i hågen till första lektionen. Filmvetenskap tror jag att det var. När jag hade suttit där en stund, och tittat på filmen Clerks, så tyckte jag att det började kännas lite konstigt. En märklig känsla jag inte riktigt kunde placera. Efter lektionen gick jag på toaletten. Det visade sig att jag glömt kondomen på.
Åh, tack snälla Facebook! Om jag bara hade vetat att det var så enkelt! |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat