|
Jag var på bio idag, med min fader konungen. Vi såg The Stig-Helmer Story, som faktiskt var riktigt bra. Det enda dåliga var att vi satt ganska långt fram, och längst ut på ena sidan. Så resultatet är nackspärr med ett visst inslag av åksjuka. Jag hade köpt mig ett paket nappar (godiset alltså, jag är ju för tusan en vuxen man) och en liten fanta utan is. Jag spillde ut en tredjedel av fantan när jag råkade slå till den innan bion. När vi gått och satt oss i salongen slog jag ut en tredjedel till eftersom bägaren var för liten för hållaren på stolen. Nåväl, den sista tredjedelen var god. Sen funderade jag över ett märkligt fenomen. Folk som går på bio, och så skrattar de åt diverse reklamer som går innan filmen börjar. Samma jävla reklamer som går hemma! Varför skrattar de? Jag vägrar att tro på att ingen av dem har en egen TV hemma. Det är märkligt. Vill de imponera på andra? Berätta att de minsann också har humor? Vill de försöka passa in genom att förenas under humorns baner? Vad handlar det om? Nu tänkte jag berätta en rolig historia. Är ni beredda? Okej? Okej! Här kommer det… Jag är tjugofem år gammal, och är hemma och ser på Sommarpratarna på SVT. Sen om det är jag själv eller historien jag berättar som är skämtet, det låter jag vara osagt. Sitter på jobbet. Klockan är 15.40. Förbi min plats går det en kille som pratar i mobilen. ”Är du inne än?” frågar han personen i andra änden. ”That’s what she said” säger jag. Ingen hör mig. Halloj! HALLOJ! Det här är en vagel! Vagel! Vagel! Vagel! Vagel, vagel, vagel, vagel! Vagel! Du har en vagel här! Kom ut! Kom titta, kom titta! Du har en vagel här! Ja jo! Kom in! Kom ut! Vi går! Nej nej, vänta vänta vänligen! Du har en vagel! Du dödar vagel! Vagel! Nej kör inte på! Du har en vagel! Det spelar roll! Han tänker inte på vagel! Du har en vagel på dig! Vagel… Ja det är farligt! Du dödar vagel! Kom ut! Kom ut och titta! Du har en vagel! När jag var ute och spankulerade i Stockholms stad igår råkade jag av en händelse hitta jättemannens ena träsko, i säkert förvar bakom ett skyltfönster. Träffar jag honom igen ska jag berätta var han kan hitta den. Butiken lär bli åtalad för olaga skostöld, vållande till annans barfotagång, samt grovt ostplacerande i sko. God have mercy on their soles… of their shoes (ja, jag kom på det bara sådär!)
I morse, på pendeln, såg jag en tvättäkta jätte. En rese! En titan! En riktig mastodont bland oss vanliga dödliga! Han var så stor att han inte kunde gå upprätt i tågvagnen. Faktum är att han var så stor att han inte bor i ett hus, utan i ett hangar. Så stor så att när han tog sitt första steg så bildades medelhavet.
Jag kan inte sluta skratta pga sanningen i den här bilden. Man kan riktigt känna hur ägaren till armen vill mörda någon just nu. PRECIS så är det. Och ja, jag vet att klockan är halv sju. Och nej, jag kan inte sova. Och ja, vi kan ligga med varann. Och nej, jag tänker inte bitas. Och ja, jag lovar. |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat