onsdag 4 januari 2012 kl 19:47 Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.
Termometern alltså.
I munnen alltså.
Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.
Nyckelord: blodtryck, feber, hypokondri, sjuk
måndag 5 december 2011 kl 18:18 Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.
Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.
Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.
Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.
Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.
Nyckelord: allvar, Ångest, hypokondri, illamående
onsdag 2 mars 2011 kl 08:45 Min senaste stridsåtgärd i kampen mot hypokondrin: Nu har jag en termometer i bröstfickan, ständigt redo att motbevisa mina feberföreställningar. På pendeln, på jobbet, i mataffären. Inga problem!
Och nej, det är ingen stjärttermometer.
Nyckelord: hypokondri, termometer
torsdag 24 februari 2011 kl 09:44 08:23 – Äter en smörgås med rostbiff av outforskad karaktär.
08:27 – Upptäcker, till stor förskräckelse, att rostbiffen är rosa. Den är ROSA. Detta upptäcks tyvärr efter att halva mackan är uppäten. Funderar någon minut på huruvida rostbiff ska vara rosa eller ej.
08:28 – Frågar runt på kontoret. Ska rostbiff verkligen vara rosa? Får i stort sett jakande svar, men någon antyder att köttet inte bör vara fullt så rosa som mitt är. Kraftig oro uppstår.
08:31 – Googlar på rostbiff + rosa, får där veta av köttkännare att rostbiff ska vara brun utanpå och rosa inuti. Beslutar mig för att inte lita på dessa quislingar, utan att jag troligen kommer att bli kraftigt magsjuk och lägga en sprutspya över både bord och bänkar.
09:01 – Äter upp hela smörgåsen för att testa mig själv. Klöks ett par gånger.
09:24 – Ännu ingen magsjuka. Homans tecken negativt. Det har visserligen med blodproppar att göra, men bäst att vara på den säkra sidan. Hur som helst är det negativt vilket alltid är positivt.
09:39 – Allt OK. Jag kan äntligen andas ut. Jag har kla
Nyckelord: hypokondri, Rosa, Rostbiff
måndag 6 april 2009 kl 11:10 Det är vid såna här tillfällen jag önskar att jag drack. Då skulle jag ha något att skylla på, istället för att sitta och vara hypokondrisk.
Annars då? Idag är det måndag och jag har helt tokigt mycket att göra på jobbet. Men jag måste ägna en stund åt att berätta något historiskt. Är ni med? I morse… Ni är fortfarande med va? Bra. I morse tog jag, för första gången någonsin, med mig hemmagjord frukost för att äta på jobbet! Två mackor med ost, och en festis till det.
Som alla framgångsrika bloggare brukar skriva för att få kommentarer: Vad ska ni göra idag?
Nyckelord: huvudvärk, hypokondri
måndag 9 februari 2009 kl 20:19 Urk. Ingen bra Lindy hop-dag. För det första hade jag ingen lust. Och för det andra gick det inte så jättebra idag. Jag var ju inte där förra gången, och eftersom jag i vetenskapliga kretsar är känd som Daniel ”Alzheimers” Werner så hade jag givetvis glömt det mesta. Vad gör man? Jag dansade grundstegen. ”Du kanske ska dansa mer än grundstegen”, tyckte en tjej, och jag fick instinktivt lust att kräkas över henne. Men det gjorde jag inte.
På hemvägen märkte jag att min vänstra bröstvårta ömmade. Och det gör den fortfarande. Den liksom svider. Och så har den en något rödare färg än den högra. Jag anar att det är ett förstadie till Lupus. Eller möjligtvis Rabies.
Nyckelord: bröst, Dans, danskurs, hypokondri, lindy hop, Tuttar
tisdag 2 december 2008 kl 23:33 … It’s never Lupus.
Ikväll genomlider jag en extra hypokondrisk afton. Men det ordnar sig.
Nyckelord: house, hypokondri, Lupus
måndag 25 augusti 2008 kl 23:19 Ja, vad ska man säga? Det är slut mellan Hanna och mig nu. Exakt vad som hände är väl något mellan henne och mig egentligen, men jag kan säga att vi var ganska olika. Hon är den finaste tjej jag träffat, men jag kan helt enkelt inte vara med nån som inte vill träffa mig mer än på helgerna. Eller kan sätta mig framför allt annat åtminstone nån gång ibland. Jag behöver en überromantiker, som jag själv. Och jag är trots allt ganska stolt över att jag för första gången i livet var ärlig mot mig själv och insåg vad JAG behöver.
Jag tror jag skulle behöva en bisexuell tjej. Inte en butch dårå, utan nån som egentligen vill vara med en annan kvinna (fast inte så pass mycket att det är en manshatare). För jag är klart mer känslosam än genomsnittskillen.
Sen ska jag förmodligen köpa mig en lägenhet. Jag och mor min var på visning idag, och det verkar inte som det är så många andra spekulanta. En tvåa på 65kvm en minut från Huddinge centrum är det iaf. Med 100mbit fiber (det viktigaste). 900 000 kr fattigare blir jag dock, och det är mindre roligt.
Ännu ett glädjeämne just nu är för övrigt att jag äntligen lyckats komma på varför jag mått så dåligt den senaste tiden. Det kanske låter lite larvigt i och med min ständiga hypokondri, ungefär som att tro att man har aids, lepra och cancer i ögat när man egentligen bara är förkyld. Men det är troligtvis magkatarr jag har. En obehagskänsla i magen, smått illamående, uppblåsthet, mättnadskänsla väldigt fort. Allt stämmer (och Breki, kom nu inte och säg att jag har tvådelad magsäck, för då får jag bara onödigt mycket ångest  ). Har känt så väldigt länge, så det känns väldigt skönt att äntligen veta vad det är. Och att det inte är nåt allvarligt. Så i morgon ska jag bege mig och köpa nån mysig medicin så ordnar det sig nog det där.
Nyckelord: bostadsrätt, dumpad, hypokondri, lägenhet
tisdag 12 augusti 2008 kl 09:34 KAN jag inte få slippa oroa mig för att jag är sjuk hela tiden? Först var det problem att svälja, sen var det problem att andas, sen var det problem med njurarna, sen var det problem med ryggen, och nu känner jag knappt mitt hjärta slå längre.
Det tär på en att oroa sig så mycket.
Nyckelord: hypokondri
lördag 12 juli 2008 kl 23:29 Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.
Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”
Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.
Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.
Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.
Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…
Nyckelord: Ångest, hypokondri, sjuk
|
|
Kommenterat