Idag gick hela internet ner. Men jag fixade det.
|
Idag gick hela internet ner. Men jag fixade det.
Ibland tror jag att jag har någon slags sjukdom. En sjukdom som gör att jag måste finnas på varenda community som överhuvudtaget existerar på internet. Eftersom jag har ett sånt begränsat umgänge ”IRL” (är det ens försvarbart att skriva så?) så måste jag ha ett desto större ånn-lajn. Problemet är att det inte finns några mötesplatser längre. Facebook har tagit över allting, och där kan man ju knappast varken ragga eller träffa nya bekantskaper av icke-sexuell karaktär. Liksom, hur ska man presentera sig? ”Åh, jag ser att vi har en gemensam vän, därför torde vi också kunna bli extremt bra vänner. Jag ser absolut ingenting av din profil, mer än att du gillar banan och Richard Gere. Ska vi älska med varandra?” Häromdagen fick jag dock tipset att gå med i en sida som heter Emocore.se. Haha! EMOCORE! Det låter hemskt redan där. Men emokid-Daniel kunde givetvis inte hålla sig från att testa, och snart var medlemskapet ett faktum. Efter några timmar såg min besöksstatistik ut såhär.
Och det var ungefär där jag insåg att stället nog inte är något för mig. Det finns ingen plats för mig på internet längre. Jag är för gammal. Dags att ta ner skylten. Det är över.
För några månader sen laddade jag ner ett program som skulle kolla ens externa hårddisk efter fel och saker som kan indikera att den håller på att gå sönder. Eftersom jag har halva mitt virtuella liv på ett gäng sådana hårddiskar så tänkte jag att det vore en bra grej. Så efter att ha sett tips på något forum laddade jag ner S.M.A.R.T HDD, ett program som skulle göra detta. Jag diagnostiserade, allt var okej och jag var i princip glad som en speleman. I förrgår kom payloaden av det hela. Plötsligt dök det upp varningar till höger och vänster om att min hårddisk höll på att balla ur. Skärmen fullständigt fylldes av felmeddelanden, och alla filer var försvunna. Lite ångest uppstod här hemma, innan jag började googla runt. Det visade sig att S.M.A.R.T-programmet var ett virus som dolde ens filer och gjorde datorn långsam, för att endast återställa allt om man betalade pengar för ”fullversionen” av programmet. Fy satan. Under några sekunder övervägde jag faktiskt att betala för att få bort helvetet, men nej. Icke. Efter en hel del googlande, några svordomar, en mus slagen i bordet, och stora mängder svett, löste jag faktiskt problemet. I en guide tipsades det om ett annat program, för att ta bort ovan nämnt virus. Och tro faan att även detta var ett virus! Jag ska inte ha någon dator. Jag har upptäckt att jag har wifi-täckning från min router ända till mitt lokala kebabställe. Livet kommer aldrig att vara detsamma igen. För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång såg jag följande: Logg nummer ett: ”Kund ringer in och säger upp sitt bredband till den 27:e mars, eftersom kund inte vill att hennes söner ska sitta inne för mycket med internet.” Logg nummer två, senare samma dag: ”Kunds son ringer in och vill häva uppsägningen. Informerar att endast abonnemangsinnehavaren kan göra detta.” Jag kan bara gissa mig till de efterföljande tidningsrubrikerna. ”46-årig kvinna brutalt ihjälslagen av två internetberoende ungdomar”. Det här var sista gången jag sålde saker på Tradera. Köpa saker går bra, men att sälja… Nej. Idiot nummer ett: Köper en begagnad mp3-spelare av mig. För över pengarna och efter bara några timmar mailar han och frågar var hans mp3 är och vad jag väntar på. Jag biter stoiskt ihop, och mailar att jag skickat iväg mp3-spelaren idag. Efter det är det lugnt ett par dagar. Sen får jag ett mail. ”Du har fått ett negativt omdöme på Tradera!” är vad jag möts av. Och redan då vet jag vem som är den skyldige. Som anledning till det negativa omdömet står det att han var missnöjd med kvaliteten på spelaren eftersom jag skrivit att den var i kanonskick, men att han tyckte den var för repig. Jag kan berätta att den var i helt normalt skick efter 6 mån användning. Han bjöd på ett begagnat föremål, då kan han inte förvänta sig nyskick. Den var i kanonskick för att vara begagnad. Jag blockerar köparen från att bjuda på några fler auktioner hos mig, ger negativt omdöme tillbaka där jag påtalade ovanstående och hans otrevliga attityd per mail. ”He he”, tänker jag, ”där fick han”. Jag smuttar lite på min cola, och får snart ett mail från samma människa. Han kräver nu 200 kr tillbaka (han köpte hela spelaren för 650 kr), då han inte är nöjd med skicket. Jag svarar vänligt men bestämt att detta är ett helt sjukt krav, och rent oförskämt eftersom han redan gett mig dåligt omdöme utan att först ha kontaktat mig för en diskussion om det hela. Jag erbjuder honom 100 kr. Han svarar att han kan köpa toalettpapper för 100 kr, att det är ett skambud från min sida, men att han ska återkomma med sitt kontonummer. Jag överväger i mitt stilla sinne att låta bli att betala något till honom, men räds lite att han ska gråta ut hos pappa Tradera. Idiot nummer två: Köper ett begagnat datorspel av mig, utgångspris 1 kr och han får det för 16 spänn. Vilken deal! Plötsligt kommer det ett mail där han skriver att han tänkte komma förbi och hämta spelet imorgon. ”Nej”, svarar jag, ”jag accepterar tyvärr inte avhämtning”. Gubbtjyven blir fly förbannad direkt och ifrågasätter det hela. Han tänker ”fan inte betala 50 kr i frakt”. Tydligen bor han nära mig. ”Jaha”, svarar jag, ”det står i annonsen att det är 50 kr frakt och att jag inte accepterar avhämtning”. Jag får då ett till mail tillbaka, i ungefär samma ton som det första och utan någon som helst substans. Jag svarar och undrar om han tänker betala mina 66 kr eller om vi ska behöva ta det vidare mot Tradera. Inget svar. Jag funderar på att loska i ett tomt spelfodral och skicka till honom. Kanske kan hävda att det är postens fel. Alltså, vad pysslar Facebook med? Nu föreslår den att jag ska bli vän med min kollegas 55-åriga farsa, som jag aldrig träffat. ”En gemensam vän”. Det var kul att skriva i fetstil, så mer sånt! Jag älskar… mitt 100mbit från bredbandsbolaget (varav jag får ut ca 88 av dem). Jag tankar just nu fina grejer i 8,3 mb/s. Jag hatar… att min dator inte pallar trycket, utan segar ner sig till obrukbarhet så fort det ska till att tankas i trevliga hastigheter. Jag önskar… att det vore min gamla dator jag skriver om, istället för den nya för 15 000 riksdaler. Men det är det inte. Tack, Spotify! Ni räddar min arbetsdag varje dag. Förr fick man endast sitta och lyssna på sina egna svordomar medan man jobbade, men nu har jag tillgång till både Rammstein och Anna Ternheim. Så tack! … men varför måste ni vara så sneaky? I början hade ni nästan ingen reklam alls. Tjugo sekunder per halvtimme kanske. Nu är det säkert en minut per tjugo minuter musik. Så nu kommer det reklam efter reklam i väntan på den där låten man vill höra. Man tvingas höra hur den fula och fete VDn försöker säga ”visit the spotify blog” på överdriven amerikansk accent. Man tvingas höra Linda Skugge berätta om hennes satans projekt på Vulkan.se minst fyrahundranittiosex gånger i timmen. Och värst av allt, man tvingas lyssna på andra Spotifyanvändare som på fullt allvar ringt in och lovordat tjänsten, som om de inte hade något bättre för sig. Hemskt, det är vad det är! Men jag fattar nog vad ni pysslar med! O ja! Ni kör ingen reklam tills man blivit beroende, då först är det reklam hela tiden! Jag fattar inte hur ni kan göra så mot oss stackars användare. Era svikare! Era utsugare! Era… dummingar! FY FAN FÖR ER! HÖR NI DET?! |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Det finns stunder då jag känner mig som en pensionär när det kommer till datorer och internet. Häromkvällen blev jag satt på pottan ganska rejält.
Kommenterat