|
Att försöka ta en bild på pillret visade sig för övrigt bli en mycket svår historia. Kameran ville ständigt överexponera pillret, varav jag kom med ett klassiskt Daniel Werner-citat på jobbet nyss. ”Men! Det går inte! Jag vill ju liksom se själva skåran! … Som flickan sa. Hahaha!” Jag är aldrig så attraktiv som när jag skrattar åt mina egna skämt. Jaha. Då kan vi slå fast att det är fullständigt omöjligt att ta en snygg bild på sig själv iförd endast handduk, med hår som är efter torkning men före kamning, med en min som hämtad från svensk högadel, och med en större mängd nytvättade kalsonger i bakgrunden. Och sedan allt detta med iPhone, vars designers suttit i TIMTAL och funderat ut hur man skapar en telefon som är omöjlig att ta egobilder med. Man måste liksom strajka en pose, hålla upp telefonen med ens svaga ursäkt till hand, för att sedan på något sätt lyckas få runt ett finger och trycka på ta-bild-nu-innan-jag-tappar-telefonen-i-toaletten-knappen. Resultatet blir som synes sådär. Men jag kan åtminstone bjussa på en nipple slip.
Alltså… Det KAN vara så att jag inte har något som helst socialt liv. Men jag vet inte.
En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta. Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret. Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?
Såhär ser man ut ikväll. Skäggig likt en vilde, men med en personlighet som endast kan tillhöra en äkta svärmorsdröm. Eller något i den stilen. För övrigt borde jag skapa något slags kollage av alla misslyckade iPhone-bilder jag tagit genom åren. Ni förstår, när jag ska ta en bild på mig själv med min iPhone händer nästan alltid något av följande två scenarion:
Och ja, jag vet att framsidekameran finns av just den anledningen, att man lättare ska kunna ta kort på sig själv. Men Apple, de svinen, har ju medvetet gjort framsidekameran i typ VGA-kvalitet = 0,3 megapixlar = Stenålder. Hur som helst, detta hände även idag. Kvällen till ära blev det en video av mig själv (i tre sekunder där jag besviket inser att jag filmat istället för tagit kort) och tre felvinklade bilder. Starkt jobbat, PG! Innan kommentarerna av mina andra appar börjar hagla in: Nej, den där Sleep Cycle Alarm-grejen fungerar inte. Man stoppar ner telefonen under madrassen, och så är meningen att den ska registrera ens sömnrörelser. Sen vaknar jag ändå av mitt vanliga alarm, eftersom jag tydligen är helt unik i det faktum att jag inte har några sömnrörelser alls när jag sover. Tjock som i metaforiskt tjock alltså. Inte tjock på riktigt. Jag har en guds fysik. Däremot, det jag har gjort… Jag har installerat McDonalds app. Det känns lite som att ha pizzabagaren på speed dial.
Wow, Instagram gör verkligen ALLA bilder sexiga!
Idag betedde jag mig som ett riktigt praktmongo på pendeltåget. Jag har för övrigt märkt att en stor del av allt jag bloggar om handlar om saker som händer på tåget. Man skulle kunna tro att jag är en nomad; men det är nog mest så att tågresan är dagens mest spännande händelse för mig. Hur som helst. Jag satt och lyssnade på min nya upptäckt och glädjeämne i livet – Filip och Fredriks podcast (som visserligen funnits i två år, men je suis en retard). De pratade om att det går ett rykte om att Gösta Ekman skickade ett julkort där hans fru gav honom oralsex, och sen spann de vidare på vad de skulle vilja se på ett julkort. Jag fann mig själv med att sitta och skratta rakt ut, och att alla resenärer inom några sittplatsers radie vände sig om och tittade på mig. Blickarna sa inte direkt ”han lyssnar nog på Filip och Fredriks podcast”, utan snarare ”ringer man 112 eller 11414 för att prata med akutpsykvården”. Så ja, det var ju succé som vanligt. Jag satt på toaletten på jobbet idag. När jag hade uträttat det jag behövde uträtta, samt pysslat lite med iPhonen (typ spelat Tiny Tower, surfat på obskyra saker, samt tagit poserbilder i olika vinklar), så lade jag den ifrån mig för att använda toalettpapper. Notera hur jag säger ”använda toalettpapper” istället för att ”torka mig”. Det låter lite mindre grafiskt på det viset. Sen reste jag mig och drog upp byxorna. Och telefonen var borta. Jaha. Jag tittade mig omkring. Ingenting. Kände i fickorna. Icke. Det visade sig att jag i min frånvaro av normala tankegångar hade placerat telefonen i mina byxor, vilandes någonstans vid skrevet (dock utanför kalsongerna) för att den inte skulle slitas mot stengolvet. Mycket riktigt hittades min kära iPhone efter lite grävande vid sömmen mellan mina ben. |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Tänk er följande scenario:
Kommenterat