Antar att vi har olika prioriteringar i livet

Jag har lunch på jobbet, och passar därför på att surfa på obskyra wikipediaämnen.

Kollega: … Vad tittar du på?
Jag: Sjukdomar. Just nu kollar jag på olika sätt man kan amputera saker på.
Kollega 2: Det var en jävligt märklig sak att titta på.
Jag: Ja… Meneh… Visste ni att man kan amputera hela underkroppen?
Kollega 3: Vad tråkigt! Det finns ju massa roliga saker där som man vill ha kvar.
Jag: Ja, eller hur! Vad deppig man skulle bli.
Kollega 4: Det hade varit hemskt. Då kan man ju aldrig mer ha s… kor.
Jag: … Ja, det var ju inte det jag tänkte på.

Nyckelord: , , ,

Sommarfest på jobbet – dagen efter

Om man ivrigt har följt min blogg den senaste, eh, dagen så vet man att jag var på mitt jobbs årliga sommarfest igår. Jag har gått varje år, men brukar inte stanna så länge. Jag tar två-tre Smirnoff Ice (som de enligt min chefs chef köper in enbart för mig – jag vet inte sanningshalten i det men väljer att känna mig smickrad) och socialiserar lite med kollegorna. Sen brukar det sluta med att jag går på toaletten för att sedan omärkligt pipa iväg hem utan att nån märker det. Anledningen är väl att jag tycker att det är så jobbigt att berätta att man ska hem. Inte för att jag har något slags Gud-komplex och tror att jag förstör allas kväll, men det brukar ändå bli ett gäng ”Neeeeeej inte ska du hem redan!”, ”Var inte så tråkig nu, Werner!” och ibland tillochmed lite fylle-fasthållningar och rivande och slitande. Då känner jag mig som en väldigt trist pensionär som ska vara i säng innan halv nio, och det är jobbigt.

Men! Igår var jag faktiskt där till de stängde. Riktigt trevligt. Här är några av kvällens highlights.

– Jag drack nog… Sex Smirnoff Ice á 4%. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Känns inte som att jag har förmågan att bli sådär riktigt drängfull. Visserligen kanske det är svårt att bli det på nåt annat än starksprit; jag kommer fortfarande ihåg den där gången när jag drack lakritsshots på mitt förra jobb. Helvete vad det tog! Jag satt och pratade för mig själv på pendeln hem, och kvällen slutade med att jag kräktes i munnen och sluddrade nåt om att jag aldrig varit så full förut. Det finns på youtube!

sommarfest Sommarfest på jobbet   dagen efter

-Daniel… Drick inte mer nu. Du vet hur du blir. -”Du vet hur du blir”… Nä! Hur blir jag? -Larvig! Och ser dubbelt!

– Jag och tre kollegor satt i ett hörn och diskuterade samlag. Det är spännande hur diskussionerna alltid ter sig åt den riktningen när jag är med. Jag berättade vissa saker jag inte ens skulle skriva på den här bloggen, och då är det illa.

– Hela TRE olika personer kom fram och berättade att de läser min blogg. Och att den är bra. Dock ingen av kvinnligt kön, och det är väl också lite det som är grejen. Jag har hört att bloggen har spridits lite på jobbet (och på min arbetsplats sitter det runt 400 pers), så nu vet jag ganska säkert att jag inte kommer att hitta kärleken på jobbet. Jag menar, come on. Min blogg är mycket, men inte en brudmagnet. Om man nu inte råkar tända på sjuk, självutlämnande humor förstås.

Men all in all en skoj kväll. Sen åkte jag hem och fylleåt den obligatoriska kebabtallriken. Och somnade som en stock. Och vaknade helt uttorkad. Och gick ner och handlade middag. Och åt middagen, vilken bestod av 14 skal tacos. Och fick helt sjukt mycket paltkoma. Och sov middag i någon timme. Och vaknade, kraftigt förvirrad. Och skrev detta.

Nyckelord: , ,

Inget hopplöst fall trots allt

Igår var jag på evenemang tillsammans med jobbet. Jag har ju inte hängt med på såna saker de senaste åren, eftersom jag ibland fått ångest av sociala saker, främst ätande bland folk. Men igår var vi på Gröna Lund och körde femkamp (som blev sjukamp). Jag placerade mig väl ungefär i medel på de flesta grenar, förutom i en där man skulle banka på en knapp för att skjuta bollar i ett stort hål. Jag fokuserade på hålet (that’s what he said) och märkte att ingenting hände. Det visade sig att jag stod och bankade på bara bordet.

Hur som helst gick det hela förvånansvärt bra. Tillochmed middagen. Jag hade varit lite orolig, men det hela gick som smort. Jag käkade två portioner grillbuffé helt utan problem. Jag kände inte ens den där bekanta femsekunderspanikångesten! En stor seger för mig själv, måste jag säga.

Förresten: Ikväll blir det, enligt traditionen, live-bloggande till Eurovision Song Contest! För den som nu är intresserad av sånt. Jag kan väl inte påstå att jag lever för det där, men det kanske kan bli lite småkul.

Nyckelord: , ,

Jag är den snuskigaste person jag känner

Kollega 1: Visst är Werner den snuskigaste person du känner?
Kollega 2: Njaaa… Det finns värre.
Jag: Gör det? Jisses! Ge mig hens namn!
Kollega 1: Ja, vem då?
Kollega 2: Alltså det är ju ingen jag kan komma på just nu, men…

JAG VISSTE DET!

Nyckelord: , ,

Hur man gör sig impopulär på jobbet

Min kollega har skaffat en ny skärm. Den vill inte riktigt visa rätt färger.

Kollega: Nu har jag bytt ut Philips mot Lenovo här.
Jag: Jaha? Vilken skärm har Philip haft då?
Kollega:

Kollega: Alltså, det funkar när jag testar Philips men inte med Lenovo.
Jag: Kan du inte bara fråga Philip vad han har för inställningar?
Kollega:
Kollega 2: … Det går utför, Daniel.
Jag: Ja. Jag tänker mig att jag snart kommer att bli utröstad i något slags öråd.

För övrigt: I flera dagar har jag pillat och dragit på och i den här pennan, för att lossa på själva spets-delen. Så visade det sig att den tas isär på mitten. Jag kände mig dum i huvudet. Bara en liten ointressant parentes sådär.

pennan Hur man gör sig impopulär på jobbet

Nyckelord: , ,

Dagens usla humor

Idag lärde jag mig, den hårda vägen, att om man ska dra ett dåligt skämt så bör man åtminstone säkerställa att man hört rätt.

Kollega: Jag köpte en frukostmacka förut.
Jag: Jaså? Haha! One in the pink and one in the stink?
Kollega: Va?
Jag: Ja? One in the pink? One in the stink?
Kollega: Frukostmacka!
Jag: Jahaaaa! Jag tyckte du sa dubbelmacka.

Nyckelord: , ,

Skitdag

shellshock SkitdagUuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.

Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.

På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.

Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.

Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.

Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.

Nyckelord: , ,