Jag är den snuskigaste person jag känner

Kollega 1: Visst är Werner den snuskigaste person du känner?
Kollega 2: Njaaa… Det finns värre.
Jag: Gör det? Jisses! Ge mig hens namn!
Kollega 1: Ja, vem då?
Kollega 2: Alltså det är ju ingen jag kan komma på just nu, men…

JAG VISSTE DET!

Nyckelord: , ,

Hur man gör sig impopulär på jobbet

Min kollega har skaffat en ny skärm. Den vill inte riktigt visa rätt färger.

Kollega: Nu har jag bytt ut Philips mot Lenovo här.
Jag: Jaha? Vilken skärm har Philip haft då?
Kollega:

Kollega: Alltså, det funkar när jag testar Philips men inte med Lenovo.
Jag: Kan du inte bara fråga Philip vad han har för inställningar?
Kollega:
Kollega 2: … Det går utför, Daniel.
Jag: Ja. Jag tänker mig att jag snart kommer att bli utröstad i något slags öråd.

För övrigt: I flera dagar har jag pillat och dragit på och i den här pennan, för att lossa på själva spets-delen. Så visade det sig att den tas isär på mitten. Jag kände mig dum i huvudet. Bara en liten ointressant parentes sådär.

pennan Hur man gör sig impopulär på jobbet

Nyckelord: , ,

Dagens usla humor

Idag lärde jag mig, den hårda vägen, att om man ska dra ett dåligt skämt så bör man åtminstone säkerställa att man hört rätt.

Kollega: Jag köpte en frukostmacka förut.
Jag: Jaså? Haha! One in the pink and one in the stink?
Kollega: Va?
Jag: Ja? One in the pink? One in the stink?
Kollega: Frukostmacka!
Jag: Jahaaaa! Jag tyckte du sa dubbelmacka.

Nyckelord: , ,

Skitdag

shellshock SkitdagUuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.

Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.

På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.

Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.

Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.

Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.

Nyckelord: , ,

Jag gjorde det!

danielfirmafest 208x277 Jag gjorde det!

Det här var jag ikväll.

En väldigt klyschig rubrik, måhända, men kvällen känns ändå som en väldigt stor personlig seger.

Fråga mig inte hur allting startade, men för ganska exakt tre år sedan så kunde jag inte ens åka pendeltåg till jobbet utan att hyperventilera av total social fobi. Det där är helt borta idag. Jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre, och idag är det bara i vissa situationer som det känns jobbigt. Som t.ex när jag ska äta mat bland folk.

Ikväll hade då alltså företaget jag jobbar på sin årliga firmafest, och jag har bävat för i flera månader. Jag har ju en hemskt rolig förmåga att måla fan på väggen, vilket rätt ofta blir en självuppfyllande profetia rent ångestmässigt. Förväntar jag mig att det kommer att bli jobbigt så finner jag mig väldigt ofta med att faktiskt känna så också. Så därför funderade jag på att bara skita i allting. Bara ge upp och säga ”jag klarar inte detta just nu, det blir för mycket” – men icke. Jag gick på festen ändå!

Och ja, det var helt sinnessjukt mycket folk. Och ja, det var långbord med tillhörande trerättersmiddag. Och ja, jag satt mitt i fucking smeten. Verkligen en mardröm, faktiskt. När jag gick nedför trapporna in till själva markplätten i mitten av arenan kände jag instinktivt att jag bara ville smita därifrån. Liksom, försvinna i massorna och ta tåget hem. Men jag lät bli! Jag satt med hela kvällen, var åtminstone så pass social som man kan förvänta sig av en person, och åt t.o.m lite av maten. Absolut inga mängder, men att ta tio tuggor bland flera tusen personer, det är tamejfan stort för att vara jag. Och helt ärligt överraskade jag mig själv genom att knappt tycka det var jobbigt. Mäkta stolt över mig själv ikväll.

Och för övrigt så innehöll kvällen sånt som en firmafest måste innehålla för att officiellt få kallas firmafest, nämligen:

  • Ett evigt egorunkande av företaget; tänk överentusiastiska säljchefer på speed.
  • Minst en kollega som spydde i en papperskorg innan klockan nio på kvällen.
  • Kollegor som fullständigt borta klev upp på scenen och stod och juckade i luften.
  • Kollegor som spillde ut vin, cider, öl och kaffe över bordet. En av dem lyckades spilla ut sin dricka sju gånger under samma kväll.
  • Smått pinsamma chefer som inte visste om de skulle prata svenska eller engelska, så det blev varannan mening.

En mycket trefvlig afton!

Nyckelord: , ,

Håll tummarna för mig

forever alone party Håll tummarna för mig

Det här lär vara jag imorgon. :’)

I morgon så kommer jag att vara med om något slags eldprov, efter flera år med TYP social fobi. Jag säger ”typ”, eftersom det bara kommit i vissa situationer. Vissa dagar har varit bra, andra inte.

Det är stor firmafest med jobbet. ”Äh, en jävla firmafest, det klarar du väl?” tänker ni. Men till saken hör att företaget jag jobbar på är en multinationell koncern, så det kommer att vara tusentals anställda där. En av Stockholms största arenor är hyrd. Så… ja. Det finns potential att bli jobbigt, men också väldigt kul. Hoppas på det senare.

Kan inte ens minnas när jag var på en rejäl fest senast. Har liksom glömt bort hur man gör! Jag var inne i en klädesbutik och köpte en skjorta. ”Kan man ens ha den här på en sån tillställning?” frågade jag expediten, och lät väl ungefär som att jag precis anlänt från månen. Hon tyckte att den nog skulle bli bra. Hon gav sitt ord! Så om jag inte får ligga i morgon så tänker jag komma tillbaka och kasta en tomahawk i huvudet på henne. Haha! Nu skojar jag. Jag äger ingen tomahawk.

Nyckelord: , ,

Jobbet, 15.39

Två av mina kollegor bråkar om vem som inkräktar på den andres jobb-space.

Kollega 1: Nu tar du på min sladd!
Kollega 2: Din sladd? Det där är min sladd!
Jag: Alltså, det där låter som världens sämsta gruppsex.

Nyckelord: , ,