Att leva med en psyksjuk

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Nyckelord: , , , , , , , , ,

Inte så lätt att vara jag alla gånger

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Nyckelord: , , , , , ,

Den unge Werners njutning

Jag tänkte bara ta tillfället i akt och berätta att… livet känns ganska så bra just nu. Jag är sådär allmänt glad och välmående nästan hela tiden. Jag mår illa om jag så äter en ynka fralla, men humörmässigt känns det rätt bra ändå. Jag vågar inte påstå att det är nån gyllene tid för mig, eftersom det kan ändras väldigt fort. Men en gyllene nånting är det i alla fall. En gyllene dusch kanske?

Nyckelord: , , , ,

Var tog egentligen glädjen vägen?

Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.

Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.

Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.

Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.

Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.

Nyckelord: , , , ,

Det blir en kall vinter

Plötsligt känns allting så oerhört tungt. Det gör det visserligen ofta på kvällarna, men nu känns det som en stor klump av ångest.

Som läget ser ut just nu så ser jag ingen ände på mitt singelskap. Inget ljus i tunneln. Jag gör måhända inte mycket åt det själv, eftersom jag trots allt avskyr att socialisera på krogen, inte har någon lust att skaffa mig en hobby, och dessutom är ganska blyg och awkward vid nya kontakter. Men jag bara känner att jag vill ha någon att få tycka om nu. Och som kanske, kanske tycker om mig tillbaka. Det vore nåt, det.

Det kan gå långa perioder då jag tycker att livet går sin gilla gång i sin egen takt, utan en tanke på något vad kärlek heter. Men vissa saker påminner mig om tvåsamheten, som jag trivs så mycket bättre i. Att ha någon att få längta efter. Att spendera fredagkvällen med film och handhållning, istället för att somna till Idol vid tioblecket.

Men ibland tror jag inte att jag nånsin kommer att hitta någon. Jag vet inte varför.

Nyckelord: , , ,

10 saker du inte visste om mig

Ibland tycker jag att den här bloggen är alldeles för oseriös. Det är visserligen ganska underhållande, men folk verkar tro att jag inte har känslor, utan bara skrattar bort allting. Och så är det ju inte! Dessutom gillar jag listor. Så without further ado…

10 mer eller mindre intima hemligheter du (förmodligen) inte visste om mig!

1. Min mamma klarade Super Mario Bros (ettan till NES) när jag sov. Det var i början av min tv-spelskarriär; jag var väl en sex-sju år sådär, och mamma fick alltid ta över när det blev för svåra banor i spelet. Alla slott var sådana banor, och vi hade inte kommit längre än några banor in i sista världen. Spännande men sjukt svårt, tyckte jag. När jag vaknade en morgon berättade mamma skamset att hon hade klarat spelet medan jag snuttade kudde. Och vips försvann både min och mammas lust att spela spelet igen. Jag har således aldrig sett slutet av Super Mario Bros, förutom på bild.

2. Jag kramar alltid om kudden när jag ska sova. Det har jag gjort så länge jag kan minnas faktiskt; det har blivit som en snuttefilt för mig. Oerhört sexigt, men ändå. Det har gått så långt att jag fortfarande i vuxen ålder ibland har svårt att sova om jag varken har en extra kudde eller en annan person att krama om. Då måste jag knöla ihop en bit av täcket och krama om det istället.

3. Det tidigaste barndomsminne av traumatisk natur som jag har är när jag och en kompis gick in i förrådet på dagis. Vi stängde dörren, varpå han kläckte den briljanta idén att vi skulle låsa dörren inifrån och leka, citat, ”instängda bebisar”. Det gjorde vi, och fick självklart inte upp låset igen. Min kompis började skrika som en gris medan jag mest fick panik i det tysta. Sen kom en fröken och låste upp utifrån.

4. Jag är emetofob. Emetofobi betyder kräkfobi (det är faktiskt en av våra vanligaste fobier), och för mig är det stora problem med det just nu. Jag vet inte om allting har utlösts av att jag var ensam och deppig för länge för några år sedan, eller om det är något annat, men det har kommit smygande de senaste åren. Så fort jag känner mig utsatt eller att jag har alla blickar på mig, så sätts det igång. ”Tänk om jag mår illa nu”, ”tänk om jag mår så illa att jag kräks”, ”tänk om jag skulle kräkas”. Sen kommer ångesten, och jag måste därifrån.

Speciellt jävligt är det när jag ska äta mat bland mycket folk. På grund av detta tar jag alltid så kort lunch som möjligt på jobbet, eftersom känslorna i regel kommer framåt slutet av måltiden. Då måste jag springa tillbaka till jobbet, aktivera mig, röra på mig, för att inte sitta där och bara må dåligt. Nu har jag tagit tag i det hela och går hos en terapeut. Jag är pessimistisk när det gäller att bli av med detta, men jag tänker jobba på det.

Som en liten fotnot så har jag aldrig nånsin kräkts offentligt.

5. Jag drömmer ofta, åtminstone en gång i veckan och senast nu i natt, om min (före detta) kompis Patrick. Nej, inget sexuellt. Däremot om att vi träffas och har roligt som vi hade förr. Vi slutade prata med varann efter att jag besökte honom i Irland, blev magsjuk och mådde dåligt 90% av resan. Hans flickvän skällde ut mig efter noter för att jag tyckt så synd om mig själv och således förstört resan för de andra. Sen skrev Patrick att han tyckte jag förändrats, att han mognat men inte jag, och att jag bara sitter hemma och vältrar mig i självömkan om dagarna. Jag å andra sidan tyckte att han svikit mig när jag varit deprimerad, och att hans flickvän manipulerar honom.

Jag kan inte svara på vem som har rätt. Han har onekligen stuckit när jag mått dåligt, men jag har säkert inte varit så rolig att umgås med heller. Hur som helst är känslan av att ha förlorat den närmaste vän jag haft nånting som gör mig sjukt ledsen.

6. Jag dricker inte sprit. Jag är inte absolutist direkt, men jag dricker kanske några gånger om året på sin höjd. Och då i ganska små mängder. I skrivande stund har jag nog inte druckit en droppe alkohol på minst ett halvår. Varför? Jag tycker inte det är gott. Jag tycker inte det är roligt att vara full. Jag tycker inte det är roligt när andra är fulla. Det känns som rätt bra anledningar. Så nej, jag dricker inte sprit.

7. Jag är fruktansvärt självkritisk. Den här bloggen t.ex. Många tycker den är bra; vissa t.o.m riktigt bra, men själv tycker jag att allt jag skriver är i klass med det man hittar i kattlådan ungefär. Ett annat exempel är när jag spelar Rock Band. Får jag fem stjärnor, vilket jag i ärlighetens namn får ganska ofta (på Hard åtminstone) så är jag ”helt okej” på spelet. När det går dåligt i spelet så är jag plötsligt ”en helt sjukt jävla cp-dålig och usel människa som borde slås ihjäl med en spade på stadens torg”.

8. När jag var som mest deprimerad, för en tre-fyra år sen, så kunde jag gå ut mitt i natten, plocka upp fallfrukt från äppelträden i närheten, och slå iväg dem med baseballträ. Rätt komiskt såhär i efterhand, men då behövde jag bara få ur mig all frustration över min situation.

9. En gång dejtade jag en tjej, och senare läste jag på hennes blogg att hon aldrig träffat nån förut som är en sån cunning linguist. Det var Stolthetens Ögonblick Nummer Ett.

10. Jag skolkade på i stort sett varenda simträning i både grundskolan och gymnasiet. Förutom en, som jag var tvungen att vara med på för att få något betyg. Det slutade med 500 meter, en astrött Daniel som helt borta i huvudet försökte klättra upp för startpallen istället för att simma till sidan, och två hela klassers applåder och skratt. Jag HATAR att simma.

Nyckelord: , ,

Bedragaren

Ibland känns det som att man är en bedragare, som bara väntar på att bli avslöjad.

Nyckelord: ,