lördag 23 februari 2013 kl 02:26 
Okej. Här kommer det. Jag brukar inte blogga om saker som faktiskt går som jag vill, men det kanske jag borde göra. Så nu gör jag det, för att påtala att mitt liv faktiskt inte är helt tragiskt och utan glädjeämnen, trots allt.
Jag har träffat en tjej. En fullständigt awesome tjej, för att vara exakt. Vi har träffats i några veckor nu, och det hela känns väldigt bra.
När jag kom hem från jobbet ikväll låg det ett kuvert utan frankering på dörrmattan. ”Herr Werner” stod det på det, vilket genast fick mig att tänka på flickebarnet i fråga, eftersom hon har döpt mig till det romantiska ”Herr Werner” i sin telefonbok. Först blev jag väldigt förvånad, eftersom jag inte hade en aning om när tusan hon varit och lämnat det. Sedan började jag tänka på att det kanske inte alls var från henne, utan från någon stalker som försöker vara rolig. Men å andra sidan, nej. Det finns bara två personer som kallar mig ”Herr Werner”, och om inte min lärare från sexan plötsligt börjat sakna mig så kunde det bara vara hon.
Ivrigt öppnade jag brevet, generad redan innan. Jag riktigt visualiserade det parfymbesprutade pappret, och de av kärlek drypande raderna. Och inom några sekunder blev allt så tydligt. Jag förstod hur det hängde ihop.
Det var från Jehovas Vittnen, som ville tala med mig om Jesus.
Nyckelord: brev, Herr Werner, Jehovas, Kärlek, kärleksbrev
torsdag 14 februari 2013 kl 20:51 Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag vill bara berätta att JAG FORTFARANDE LEVER! Ha! Vad sa ni nu då? Jag har inte gråtit i det tysta. Jag har låtit bli att spy ur mig bitterheter på Twitter. Inte heller har jag gått in i städskrubben och hängt mig i lampkroken.
Nej. I say no! Jag har klarat detta! I’m a strong independent woman! Mmmm-hm! *gör en stereotypt afroamerikansk handrörelse*
Nyckelord: AHD, Alla hjärtans dag, Dejting, Kärlek, Romantik
tisdag 5 februari 2013 kl 15:44 De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.
Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.
Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.
Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.
Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.
Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.
Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.
Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.
Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.
Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?
Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.
Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.
(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)
Nyckelord: Ångest, depression, deprimerad, ensamhet, Känslor, Kärlek, kärleksberoende, singel, SSRI, terapi
torsdag 17 januari 2013 kl 19:51
torsdag 3 januari 2013 kl 19:36 Jag skrev ett inlägg på en av de dejtingsajter jag – trots att det ger mig om möjligt ännu sämre självkänsla – hänger på. Ett ganska fyndigt inlägg, om jag nu får säga det själv.
De goda nyheterna: Jag fick ett svar. Det stod ”Bra, härligt, rakt! Kul! Mer tack!!!”. Någon ville ha lite mer Daniel-lovin’, minsann.
De dåliga nyheterna: Svaret kom från en 61-årig man från Skövde.
Nyckelord: dating, Dejting, dejtingsajt, Kärlek
måndag 17 december 2012 kl 11:32 Det här uppbrottet har inte påverkat mig nämnvärt. Man vet ju aldrig om man är i nåt slags förnekelsestadium och inom kort kommer att bryta ihop på jobbet och kissa på sig offentligt. Men det känns inte så. Och det är ju alltid något.
Däremot börjar det kännas lite olustigt, det här med självkänslan. Jag började – helt utan några förväntningar – att prata med tjejen i fråga samma dag som jag skrev inlägget om att jag inte ska träffa någon på ett tag. Ironiskt. Spelreglerna var ändå glasklara; jag har stora problem med min självkänsla och jobbar på det hela. Och ändå var det självkänslan som allt föll på, som så många gånger förut.
Känslan av att man innehar egenskaper som är helt omöjliga att leva med, och rädslan att det alltid kommer att vara så.
Nyckelord: Ångest, dumpad, förhållande, Kärlek, singel, Självkänsla
torsdag 13 december 2012 kl 21:13 Ikväll blev jag dumpad, av en flicka jag träffat i ett par månader nu. Jag måste erkänna att jag tycker att anledningen var fruktansvärt larvig, och i stort sett baserad på en enda helg som blev lite misslyckad. Men jag tänker inte vara någon bitter liten farbror som sitter här och beklagar mig. Känner hon såhär så är det så det får bli. No hard feelings.
Nu är bara problemet – vad gör jag med hennes awesomely awesome julklapp som jag redan köpt? Hon älskade Doctor Who, så jag agerade underbar pojkvän/dejt/nånting, och köpte en gyllene Dalek-modell (trots att jag själv knappt vet vad en Dalek är för något; det låter som en dammsugare). Jag googlade t.o.m en massa bilder, bara för att hitta rätt.
Så, läsare… Vad bjuder ni? Ett sällsynt samlarföremål, med en historia bakom! Bli en stolt ägare av en äkta J.T.E.F.S.D.D.M.S.H.G.S.I.Ö*! Jag kan signera den!
*Julklapp Till En Flicka Som Daniel Dejtade Men Som Hann Göra Slut Innan Överlämningen
Nyckelord: Dalek, Dejting, Dr Who, dumpad, ex, flickvän, julklapp, Kärlek, Present
lördag 22 september 2012 kl 01:21 Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.
Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.
Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.
Nyckelord: bröst, Dejting, deppig, Kärlek, oskuld, relationer, Sex
onsdag 19 september 2012 kl 18:14 Eftersom det sällan spelar någon roll vad man skriver här, då folk
ändå bara bryr sig om ens utseende, längd och ibland presentation – så säger jag bara följande: BAJS!
Läget?
Tösen i fråga svarade inte. Vad sjutton, man måste ju prova något nytt, right? 
Nyckelord: date, internetdejting, Kärlek, nätdejting, Nätragga, ragga
lördag 7 juli 2012 kl 13:55  Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.
Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på.
Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig.
Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden.
Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:
- Jag snubblar över en intressant profil på valfri community eller dejtingsajt.
- Jag läser ovan nämnda profil.
- Jag skriver något till ägaren av ovan nämnda profil. Vad jag skriver varierar, mest beroende på vad det står på profilen (står det bara ”hej” där så förstår jag inte hur ni kan förvänta er djupare diskussioner än ett ”hej” tillbaka, eller möjligen ett ”hej, du är söt”).
- Profilägaren läser mitt meddelande.
- Profilägaren besöker min profil.
- Profilägaren låter bli att svara, eller svarar något väldigt kort för att markera sitt ointresse.
Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%.
Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så.
De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet.
Nyckelord: bitter, Bitterhet, bortskämd, Dejting, gnäll, Kärlek, killar, nätdejting, ragga, Sex, tjejer, whine
|
|
Kommenterat