VARNING: Dejta inte mig!

osundrelation VARNING: Dejta inte mig!

Hörni! I fall nån mot förmodan är intresserad av mig så måste jag härmed utfärda en varning. Jag har tydligen en osund relation till sex och relationer.

Det måste väl handla om att jag gillar att ritualslakta mina partners i badkaret efter att vi älskat. Men jag trodde att alla gjorde så. Jag vet inget annat!

Nyckelord: , ,

Dagens dejtingsajt

Gud, jag kräks på dessa klyschor på dejtingsajter. Nu såg jag en tjej som faktiskt uppfyllde de flesta av dessa:

Skriva att man pluggar till civilingenjör trots att man inte vet vad en sån gör – Check!
Ha en bild på sig själv i träningskläder – Check!
Ha en bild på sig själv där man hoppar fallskärm – Check!
Skriva att man har skinn på näsan och båda fötterna på jorden – Check!

Far och flyg (utan fallskärm) känner jag spontant då. Men det är bra att hon har skinn på näsan, visserligen. Det ser så äckligt ut annars.

Nyckelord: , , ,

iPad Air – istället för lycka

Sen jag skrev mitt inlägg om Facebook och gulligullande mellan partners så har det om möjligt blivit ännu värre. Bara de senaste dagarna har folk publicerat saker som får mig att kräkas. Eller gråta. Eller gråtkräkas. Gråta kräks, helt enkelt. Sluta vara så lyckliga, hörni! Tänk lite på mig också.

Så för att stilla läppdarrandet så har jag beställt en iPad Air. Meningen var att jag skulle få den idag, men givetvis blev det trubbel i Köpenhamn och allt blev försenat till imorrn. Säkert tulltjänstemännen som var för upptagna med att SMSa sina partners.

ipad air 640x426 iPad Air   istället för lycka

Nyckelord: , ,

Eh… Ja, det var kul.

singeldeppig Eh... Ja, det var kul.

Ja, jag vet att det var menat som ett skämt, men… jag fattar bara inte.

Personen i fråga är en barndomsvän till mig. Han gifte sig för några år sen; nånting som alltid är garanterat att göra mig deppig när jag tänker på det. Absolut ingen missunnsamhet, men… Jag vill också ha det där. Jag skulle kunna ge upp det mesta i mitt liv mot att få stadga mig med en själsfrände på det där viset. Jag tror inte att han, eller folk i allmänhet, fattar hur enormt tungt jag tycker att avsaknaden av tvåsamhet är.

Så nu var inte bara Facebook snälla och gnuggade singelskapet i mitt ansikte (kan man ens direktöversätta så?), utan jag blev även hånad för det. Av honom – en person som har sitt på det torra kärleksmässigt. Fyyyyyyy fan! Det är som att en miljardär går ner till rännstenen och pekar och skrattar åt en uteliggare. Fyyyyyyyy fan, I tell you!

Var en god vinnare. Snälla.

Nyckelord: , , , ,

Apropå dejtingsajter…

… så fick jag det här mailet igår. Det är inte så många som skriver, men det gör ju ingenting när man får såna här godbitar!

dejtingsajtdiss Apropå dejtingsajter...

Jamen oj så det värmer! Tack, goa direktörn! *bockar och bugar*

Och nu kan man ju argumentera att hon faktiskt skrev att min presentation var intressant, men ”du var ju inte det snyggaste jag sett i ett par skor”? VEM INLEDER SÅ PÅ EN DEJTINGSAJT?! Nu kanske det är sant, men… hur tänker man när man skriver så?

Det är mycket frestande att svara, men naaaaaaah. Jag tror att jag vill ha en tjej som tycker att jag är det snyggaste hon sett i ett par skor, faktiskt.

Nyckelord: ,

Hade jag fel?

harnal 150x150 Hade jag fel?Singel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.

Tårarna kommer fortfarande då och då. Det kan vara en struntsak som utlöser alltihopa, som att se ett kvarglömt hårspänne. Eller en strumpa. Varenda liten sak jag ser är från en tid då det fortfarande fanns hopp för vårt förhållande. Jag finner mig själv med att önska att någon eller något ville trolla tillbaka mig till dagen då jag senast såg eller kände saken i fråga.

”Ta mig bara tillbaka till när jag jag hörde den här låten sist. Då fanns det fortfarande hopp. Då var det inte för sent.”

Det som känns allra jobbigast nu är känslan av att jag sumpade det hela. Att Micaela var min väg till ett mer socialt och aktivt liv, men att jag inte tog chansen eftersom jag ville sitta inne och glo på TV. Tänk om det var jag som hade fel hela tiden? Att jag nu har valt vägen till ett betydligt tråkigare liv? Att hon var unik som verkligen trodde på mig, och inte gav upp i sin strävan att dra med mig ut på äventyr, och att jag borde ha tagit vara på den möjligheten.

Jag har bara så svårt att se hur någon skulle orka ta sig an mig igen.

Nyckelord: , ,

Singel igen

brokenheart 150x150 Singel igenI tisdags kväll blev jag singel igen, efter lite mer än ett halvår med Micaela.

Vi är helt enkelt för olika. Hon är aktiv, social och vill göra saker hela tiden. Jag är däremot både bekväm och föredrar den mysiga hemmakvällen. Jag vill på sin höjd göra sociala saker ett par gånger i månaden. Får hon bestämma så vill hon vara hemma ett par gånger i månaden. Jag har ju någon slags social fobi också, som såklart spelar in. Det är inte så lätt alla gånger, men jag har försökt. Jag har verkligen gjort mitt bästa, och följde med upp till Dalarna för att träffa hennes familj trots att hela kroppen skrek ”NEJ!”. Jag träffade hennes vänner, gick på krogen, och trotsade till och med min kräkfobi genom att äta nachos på Gröna Lund. Men hon fick vara ensam ganska mycket också, och förklarade att hon hade blivit olycklig till slut. Jag förstår det.

Så det fungerade inte längre. Vi hade varit i samma situation flera gånger, men stoppat huvudet i sanden. Förra gången vi gjorde slut ringde jag bara ett dygn efteråt och förklarade att jag inte kunde leva utan henne och så fortsatte vi som om ingenting hade hänt, men den här gången vet jag att det är på riktigt.

Just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har aldrig någonsin känt sådan psykisk smärta förut. Idag började jag nästan att gråta på pendeltåget hem. Sen gick jag till affären och köpte en fryspizza till middag. Där, i Coops frysdisk, stod jag och grinade en liten stund. När jag samlat mig gick jag hem. Och nu sitter jag här och gråter medan jag äter.

Det är det här som kommer att bli min vardag ett bra tag framöver, och det känns så fruktansvärt dystert.

Micaela var den enda som verkligen kände mig. Den som alltid lyssnade och som alltid fanns där. En trygghet som jag definitivt aldrig upplevt förut. Hon fick mig verkligen att känna mig som en bättre människa, även om jag aldrig sa det till henne. Jag har i flera år fastnat i en negativ spiral av ensamhet, olust att göra nånting, och att ständigt vara väldigt hård mot mig själv. Hon fick mig att i stundom bryta det mönstret. Jag har extremt långt kvar till att ha något som kan jämföras med självkänsla, men det kändes som att jag var på rätt väg.

Nu är jag så ofantligt rädd att jag ska falla tillbaka i detta. Fastna i min ensamhet igen. Jag ska göra allt för att det inte ska hända.

Jag har absolut inga hard feelings gentemot Micaela, och jag ångrar inte en sekund av det halvår som har varit. Tack för de fina dagarna, och den bästa sommaren i mitt liv.

Nyckelord: , , ,