Det märks när Salahuddin är hungrig. Han blir så fruktansvärt snäll. Visst, han är aldrig en katt som är elak och bits eller liknande, utan han är mer… apatisk. Han bara äter (10% av tiden), går på lådan (5% av tiden) och sover (resten av tiden). Jag får klappa på honom, men han bryr sig heller inte nämnvärt.
Men när matskålen är tom, då blir det ett annat ljud i skällan. Plötsligt är jag världens bästa människa, eftersom jag har makten att skänka honom föda. I morse kom han tillochmed och lade sig på min mage, varpå jag knäppte denna vackra bild.
(Det är omöjligt att fånga min katt på bild utan att han ser arg ut. Jag vet inte vad det är.)
Tittar lite på en ny matskål till Salahuddin, och hittade följande. En labyrint där katten måste krafsa ner maten i tre nivåer innan den landar och kan ätas.
Alltså… Det här är ett sånt där köp som skulle få ens katt att i protest bajsa på ens huvudkudde. Titta bara på katten på bilden! Jag kan riktigt se hur den tänker: ”Ha-fucking-ha, vänta tills mina klor penetrerar din halspulsåder.”
Ja, eller nånting hemskt drömde han om i alla fall.
Precis när jag stängt av kameran klappade jag lite på honom, och då vaknade han och fräste. Salahuddin fräser ALDRIG (förutom åt dammsugaren). Men sekunden efter lade han sig på rygg och började kurra. Han var väl glad att det bara var en dröm. Vad vet jag, min arme dräng.
Skämt åsido. Ibland blir man något uppgiven. När jag kom hem idag låg en legosak i spillror på golvet. Det visade sig att Salahuddin hade försökt klättra upp i bokhyllan, och ta sig in bakom legot. Det hade inte gått så bra, och nu hittade jag det liggandes. Salahuddin själv hade gått och lagt sig nån annanstans, och bara gått från oredan som hunden från spyan.
Varför kan han åtminstone inte plocka upp efter sig?!
Kommenterat