Jag har upptäckt att jag har wifi-täckning från min router ända till mitt lokala kebabställe. Livet kommer aldrig att vara detsamma igen.
|
Jag har upptäckt att jag har wifi-täckning från min router ända till mitt lokala kebabställe. Livet kommer aldrig att vara detsamma igen. Var på det lokala kebabstället idag. Jag: Hej! En kebabtallrik med pommes, och två Sprite tack. Jag brände mig på en minipizza idag. I munnen. Jag bet av en bit av pizzan, upptäckte att den var alldeles åt helvete för varm, fick panik och skrek med munnen full, och svalde av bara farten. Sen upptäckte jag att jag hade något konstigt kvar där inne. Det kändes som en bit paprikaskal som retfullt klistrat sig mot gommen. Jag satt en bra stund och försökte peta loss det hela med både fingrar och tunga. Sen lossnade det. Det visade sig vara en bit skinn från min munhåla. Varför får jag aldrig några såna där coola krigsskador som man kan skryta om inför tjejer? Ärr på bröstet från alligator-wrestling, jack i pannan från gräsklippar-rodeo… Men icke. Jag bränner mig i munnen av minipizzor och sträcker käkmuskeln när jag försöker ta en för stor tugga av en kebab (trodde jag hade bloggat om detta men tydligen inte – det hände för något år sedan iaf). Nä, det kan man inte skryta inför någon om. Möjligtvis pizzafarbrorn på hörnet. Men han är inte så snygg. 1. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat. Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.” Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den. Då blev jag trött. Jag gick fram till tanten, tog fram en hundralapp från min plåbok, och slängde den på henne. ”Här! Nu kan du gå hem och laga din egen jävla sandwich. Du får pengar av mig, bara du försvinner härifrån. Vi vill inte ha några otrevliga kärringar här!” Tanten blev helt paff. Jag hämtade min egen kebab som precis blivit klar, log för mig själv, och gick därifrån. 2. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat. Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.” Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den. Jag blev helt paff. Sen var min mat klar. Jag hämtade den, tittade åt tantens håll och funderade över hennes sinnessjukdom, och traskade hemåt. Gissa vilket jag önskar hade hänt, och vilket som faktiskt hände.
Idag var jag och några kollegor på Palmyra, Stockholms bästa kebabställe (enligt DN) på lunchen. Och ruskigt gott var det. Dock var det så enormt stora portioner. Det borde vanligtvis vara en bra grej, men det här var nåt helt annat. Det var ångeststora portioner. ”Äter jag upp allt så avlider jag”-ångest. ”Jag måste äta upp allt, annars är jag ingen man”-ångest. Själv är jag ingen man, jag åt upp kanske 1/3 av det där. Men men. Alla kan inte vara män heller.
Vi skulle ta buss 160 hem. Men buss 168 kom några minuter innan. Jag trodde mig ha sett den åka förbi Årstaberg (vilket är väldigt nära vårt jobb) förut, så vi hoppade på. Mina kollegor hävdar att jag sa att jag VISSTE att den skulle åka den vägen, men så var det icke. … Åkte den förbi tror ni? Nej. Åkte den ens i närheten av Årstaberg? Nej. Åkte den åt helt fel håll, ut på vischan? Ja.
Vi hamnade här. Östberga torg, vilket mycket väl skulle kunna vara jordens ände. Helt folktomt var det. Nästan kusligt.
I väntan på bussen tillbaka gick vi in i den här affären. Vi var troligen de första kunderna på många år. Chefen köpte två kepsar och en gummiboll, så dagen blev rätt lyckad för honom ändå.
Sen stod vi och funderade ett tag. Hur skulle vi ta oss hem? Gick den där bussen åt rätt håll? Skulle nästa buss göra det? Skulle vi få sätta upp ett vindskydd och övernatta i Östberga?
Till slut kom bussen, och vi begav oss mot jobbet igen. Cirka två timmar tog lunchen. Vilket äventyr! På stans kebabställe. Ett gäng killar i 15-årsåldern kommer in och ska beställa. Kille: Jag tar en kebabtallrik tack. Fast utan sånt där. *pekar på något bakom disken* Alltså, dagens ungdom… Jag ska inte påstå att jag är särskilt duktig på att laga mat, men var tusan är världen på väg när folk inte ens vet vad en lök är? Kebabsallad måste vara det mest motsägelsefulla som finns. |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved |
|
Kommenterat