O.M.F.G. Set nummer 10221. Släpps i Oktober. Dags att börja spara pengar.
|
O.M.F.G. Set nummer 10221. Släpps i Oktober. Dags att börja spara pengar.
Jag kan inte sluta skratta pga sanningen i den här bilden. Man kan riktigt känna hur ägaren till armen vill mörda någon just nu. PRECIS så är det. Och ja, jag vet att klockan är halv sju. Och nej, jag kan inte sova. Och ja, vi kan ligga med varann. Och nej, jag tänker inte bitas. Och ja, jag lovar. I morse gick jag och lade mig klockan sju, vaknade sedan klockan 16.10. Efter det har jag bara byggt Lego i kalsongerna hela dagen. Life sure is good. Mera videoblogg! Och, beroende på ert gensvar, kanske det blir många fler i framtiden. Förresten, säg till om klippet tar för lång tid att ladda, så får jag försöka göra filen mindre nästa gång. ÄNTLIGEN Star Destroyern på 3100 bitar klar, efter längre tid och fler svordomar än jag vill erkänna. 90 cm lång, 60 cm bred, och väger 7 kg. Om jag nånsin måste flytta på denna igen så hänger jag mig.
Undrar om det är dags att lägga av med Legobyggandet på ett tag nu. Mina tummar och pekfingrar är röda och ömma, och det bränns när jag tvättar händerna. För övrigt har jag en ny nördsida: Collectors Edition (Disclaimer: Är man ingen jättenörd så lär man inte uppskatta sidan, så t.ex töser som vill ligga med mig bör ej titta på sidan då detta aktivt kan förminska deras lust att göra detta) Att klockan ett på natten komma på att man vill raka sig, men bittert erfara att batteriet till rakapparaten är slut och dess sladd varken räcker till badkaret eller handfatet, och då tvingas stå i hallen böjd över en gammal Lego-kartong och raka sig.
Hej folk, Jag har nånting tråkigt att berätta. Innan jag börjar vill jag att ni sätter er ner. Sitter ni redan så ställ er upp, och sen sätter ni er. Sen bör ni nog ta ett djupt andetag och helst hålla en vän i handen, för jag tänker inte hålla tillbaka känslorna. Nej, inte den här gången. De senaste dagarna har jag utvecklat något som läkarna än så länge ställer sig förbryllade till. Det kallas Star Wars-dille (Starwarsium delirium brutalis vulgaris), och det finns ännu inget botemedel. Det började med, som ni alla vet, att jag upptäckte Star Wars-legots underbara värld för några månader sedan. ”En AT-AT i lego vore roligt att ha” tänkte jag, och beställde en sån. Jag fick den, packade upp den, byggde ihop den, och beundrade den där den sen stod på hyllan. Det gick några dagar, och jag började surfa runt på skoj, för att se vad det fanns mer för lego med Star Wars-tema. Det fanns… ganska mycket. Vips så var en X-wing beställd. Och en TIE Fighter. Och en AAT. Why hello there, det fanns ju samlarutgåvor i lego också. På något magiskt sätt, efter att jag fått veta detta, så TELEPORTERADES det in flera lego-samlarmodeller i min lägenhet, och pengar TELEPORTERADES ut från mitt konto. Mycket underligt. Detta blev som en drog; jag kunde inte sluta. I hyllan uppstod snart en Tantive IV, en B-Wing, en samlar-TIE Fighter, en samlar-Y wing, en samlar-AT-ST, och slutligen en samlar-Millennium Falcon (vars pris jag tidigare endast drömt om att förmå mig själv till att betala). Jag började sälja gamla spel på Tradera. Ingen dum idé alls faktiskt; tusenlapparna strömmade in och försvann i samma takt. Snart hade jag köpt varenda lego-samlarutgåva som fanns. Det existerade inte mer! Shit. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle jag göra med mitt liv? Jag var singel och arbetslös, nånting behövde jag hitta på att göra om dagarna. Så jag började köpa andra Star Wars-samlarprylar istället. Och här är vi nu. Så, mina vänner… Jag är ledsen, men det blir nog inga julklappar i år. Jag hoppas ni förstår. Med vördnadsfulla hälsningar, Ägaren av er definitiva favoritblogg PS. Detta har jag köpt idag:
Urk. Jag har köpt Star Wars-lego igen. Alldeles för dyrt, så jag har lite ångest. Nu ska jag inte köpa nåt mer på länge. Och då snackar vi inte lego utan överhuvudtaget. Jag ska leva på mitt eget ister. För övrigt har jag en liten kula i ena ögonlocket. Jag vet inte om det är ett brustet blodkärl eller vad det är. I vilket fall så försökte jag nypa bort den där kulan med bara naglarna. Resultatet? Det blödde en del, och kulan är kvar. Men jäklar vilken viking jag var.
Se vad jag kan skapa när jag är hemma och har tråkigt om kvällarna! |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Kommenterat