Torsdag: Köper hem en massa frysmat som kan vara bra att ha, exempelvis ett storpack pasta carbonara, några paket kyckling i svampsås som jag tycker är så gott, och som extra lyx ett paket glassbåtar.
Fredag: Kommer hem och upptäcker att någon jävla idiot, troligen en gravt sinnesförvirrad ung man i 25-årsåldern, har glömt att stänga frysdörren sedan middagen kvällen innan. Resultatet blir att frysen stått halvöppen i ungefär ett dygn, och maten förstörd. Det som varit förpackat tillräckligt väl ser nu ut som påsar med någon slags avföring, och det som inte varit lika lyckligt ligger som en stor sörja på det nedersta hyllplanet.
Jag tycker att McDonalds är ett rätt bra företag. Visst, maten är inte direkt nyttig, men den smakar bra och jag vet att de anställda är väldigt måna om hygien osv.
… men vad i all världen har fyra erigerade penisar med det hela att göra?
Jag skulle fixa en minipizza i micron. Gick åt helvete. Jag glömde klippa ett hål i förpackningen, så den svällde och såg ut som ett vattenlik. Sen exploderade den.
Nu, mina vänner och tillika läsare, behöver jag er värdefulla input på en sak.
Ibland, dvs en eller två gånger i månaden, köper jag med mig mat från det lokala thaistället. Och det är inte så att jag kallar all asiatisk mat för thaimat, utan det står verkligen ”Pang’s thai”. Och det är inte så att jag kallar alla asiater för Pang, utan det står verkligen så. Bra. Då var det utrett.
När jag beställt min mat och betalat så brukar jag av naturliga skäl få vänta några minuter, och då står jag mest och tittar runt där inne. Då har jag märkt en lite egendomlig sak. Pang-filurerna har två små skålar bredvid kortautomaten. En med ett gäng mynt i; mestadels enkronor. Och sedan en skål med billigt godis (ni vet, sån där kola med fruktsmak, som i princip är det billigaste godis som någonsin går att framställa).
Det finns ingen lapp med pris någonstans, så då har jag flera gånger varit så fräck att jag, i väntan på maten, har nallat därifrån. Ganska indiskret dessutom; jag har helt enkelt stoppat ner mina långa fingrar, tagit en kola eller två, ivrigt slitit av pappret, och sedan ätit kolan framför de stackars människorna.
Dock slog det mig häromdagen; tänk om kolan är för dem som ger dricks? Eller tänk om kolan kostar något? Och då har jag kommit där och tagit. Tänk om de hatar mig i smyg? Tänk om de har kissat i den röda curryn som straff?
Vad tror ni? Står kolan till allmänhetens förfogande, eller har jag – som den vita mannen – bara stövlat in och käkat upp det de annars tar betalt för?
Nu är det dags att mumsa i sig lite av den starkaste ölkorven av de tre jag köpte. Jag åt en igår, och den tyckte jag var stark så det både räckte och blev över. Den hade ett diagram på paketet, som mätte styrkan. Trekvarts mätare hade den jag tyckte var tillräckligt stark.
Den här har en djävul istället för diagram. Fattar ni? EN DJÄVUL. Jag kanske dör.
Ikväll har det varit tacoafton i Casa del Werner. Det innebär följande ingredienser:
Mjuka tortillabröd, storlek medium. Large är för stort och small är för smått. Logiskt.
Hårda skal, närmare bestämt ”mini taco tubs”, vilka – som även en vän kunde bekräfta – genererar minst spillratio. De stora tubsen orsakar mest spill, men även de vanliga tacoskalen lämnar en hel del på tröjan (speciellt i form av tacosås, som med dessa skal får en perfekt ränna att forsa fram i, för att slutligen landa där den gör mest skada). Men å andra sidan kan inte jag äta någonting i matväg utan att behöva tvätta efteråt, så det är väl en fråga om relativitet.
Köttfärs. Jag kör alltid ekologisk sådan. Förväntar mig applåder för detta.
Tacokrydda.
Salsasås. Jag brukar köra mild sådan. Mest för att jag tycker mild är godast, men också för att jag är en sån jävla mes till man.
Creme fraiche. Många brukar ju köra med gräddfil, men det ger en smått sur bismak, så creme fraiche gör jobbet så mycket bättre. Testa själva nästa gång! Tro mig, jag är en tacokonnässör av vida mått.
Gurka. Svensk. Stor. Styv.
Paprika. Idag lyxade jag till det med både gul och röd (grön fungerar bara i grytor och sånt), men annars räcker det med en färg.
Majs.
Oerhört gott. Mäktigt. Underbart.
Efter två mjuka bröd och inte mindre än sju hårda skal låg jag mest och kippade efter andan i soffan. Det är så det ska vara.
När jag var i affären och letade efter ovan nämnda ingredienser fick jag syn på en tjej. Hon delade ut smakprover på något slags frukostbröd, och log när jag gick förbi. ”Hej” mumlade jag så tyst att någon omöjligt kunde ha hört det. Jag hämtade creme fraichen som jag var på väg till, och funderade sedan över nästa drag. Snart stod jag vid hennes bord och smakade på brödet. Smakade väl inget speciellt. Hon hade stått där sen 11 i morse, sa hon. Det hade jag inget svar på.
Sen blev det som det alltid blir. Då menar jag alltid. Min hjärna låser sig totalt när jag inte vet hur jag ska bete mig. Det kom en familj och började äta gratisprover de också. Själv blev jag stående ganska handfallen, och låtsades tänka över om jag skulle köpa brödet eller inte. Det kändes som jag stod där i en halvtimme, fast det var nog bara någon minut. Sen insåg jag hur tramsigt allt var, och gick därifrån. Jag var ju trots allt inte intresserad av brödtjejen, utan det var mest leendet jag ville utforska.
För övrigt vill jag bara berätta att jag upptäckt en tidigare outforskad kärlek till ölkorv. Det trodde man inte, men det är förvånansvärt gott. Dock helt utan öl för min del, eftersom jag tycker öl smakar havre och gammal fot. Till en iskall läskedryck (som inte är coca cola eftersom jag försöker trappa ner); ja tack!
Freddy Kreuger, släng dig i väggen.
(Och ja, jag har bara kalsonger på bilden. Jag råkar tycka att det är skönt att klä av mig när jag kommer hem, okej?!)
Nu, mina vänner och tillika läsare, behöver jag er värdefulla input på en sak.
Kommenterat