Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.
Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.
Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.
Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.
Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.
Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.
Just ja! Jag kom att tänka på en grej gällande min studentskiva som jag berättade om för några dagar sen.
Jag hånglade ju med en estettjej på skivan. Det roliga var att en klasskompis fotade hela spektaklet, och visade mig bilden dagen efter. Där satt jag i ett hörn, och såg ut som att jag försökte äta upp det lilla livet. Alla skrattade gott.
Jag försökte köpa bilden av honom, men han totalvägrade. Vet inte vad för slags perversa ändamål han ville behålla bilden för, men så blev det i alla fall. Hursomhelst var de väl bättre än mina egna; jag ville nämligen köpa bilden för att kunna ha som påminnelse om den där kvällen då jag fick hångla. Hur patetiskt är inte det, liksom? Det var nog lika bra att jag inte fick den.
Om några år kommer den väl auktioneras ut. ”Ung man slickar okänd kvinnas gom – budgivningen startar vid 300 000 pund.”
När jag skrev om 2005 års kärleksliv så hittade jag en hel del roliga saker i min gamla privata blogg. Däribland ett litet inlägg från den 26:e Maj 2005. Då hade jag nämligen min studentskiva, och av den enorma godhet i mitt hjärta ska jag nu dela med mig av detta. Varsågoda.
Jag, Oscar och Linda hade kommit överens om att mötas vid tågstationen 18.20. Tåget skulle gå 18.32. Oscar kom 18.31. Nåväl, vi hann med och Oscar tog en hamburgare på vägen då han var så hungrig. Det borde nog jag också gjort, för jag var nära att krevera i väntan på maten. Maten som visade sig vara långt ifrån en höjdare. Det var nån sunkig biff med nån sunkig potatis som någon hade lagt ett par sunkiga grässtrån över. 350 spänn kostade det, fan vad underbart.
Men det var en trevlig middag faktiskt. Sådan gemenskap i klassen har jag inte känt förut tror jag. Även om det var töntigt med alla snapsvisor. Orka leka vuxen, jag känner mig fortfarande som jag går ut dagis, i stort sett. Men som sagt, trevligt var det. Jimmy höll tal om alla i klassen, vilket var väldigt tänkvärt. Trodde inte att folk såg mig på det viset. Det delades ut medaljer och några fula diplom där det kändes som lärarna valt motiveringar på måfå. Ska jag bli belönad för min ”Finurlighet och fiffighet”? Pfff. På medaljen jag fick stod det dessutom ”klassens cooling”. Jag menar; vad sjutton? Vissa i klassen hade helt klart inte varit med i den juryn, då hade det varit ”klassens kille-som-står-och-ser-allmänt-osäker-ut”.
Efter middagen så började själva skivan. Min kompis Simon kom ganska snabbt dit, och vi gick runt och minglade lite. Han hälsade på folk till höger och vänster medan jag hade ett sånt där klassiskt det-är-min-skiva-men-han-känner-fler-ansiktsuttryck. Efter ett tag kom även Mattias, också det en kompis. Han hade varit på förfest och hängde mest med en tjej som jag brukar vinka till i skolan. Kompis med en i klassen. Så även jag började prata med dem, och det blev att vi dansade och kramades och grejade. Hon är väldigt kramig av sig, sådant är trevligt.
Tja, allt eftersom ciderna (drack väl en 4-5 st, så var inga enorma fylleslag från min sida) och pengarna gick åt, blåsan fylldes och jag fick vänta i sju svåra år på att muggen skulle bli ledig (har ALDRIG varit så pissnödig förut, var redo att gallskrika att de skulle skynda sig ut) så blev man mer berusad och sådär. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt satt jag och hånglade med ovanstående tjej. Kändes kanske som fem minuter, men fick i efterhand veta att jag hade hållit på i en timme. Och ALLA hade sett det, och stått och tagit tid.
Hon fick mitt nummer, men jag tror inte att hon kommer ringa. Och ärligt talat så gör det inte så jättemycket. Hon är jäkligt söt, men tyvärr inte min typ (och vice versa). Jag är tråkig och hon är estet. Behöver jag säga mer?
Sedan, trots att minst tre pers ville slå ihjäl mig för att jag inte följde med henne hem, åkte jag hemåt med Oscar och Linda i en taxi. Det sista jag gjorde var att öppna taxidörren och skrika hej då till alla. Två gånger också. Oscar var berusad och sjöng högljutt på hela hemresan. Det var Oscars greatest hits tror jag, med godbitar som ”Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram”, Sovjets nationalsång eller varför inte ”Summer of ’69 (kan-30%-av-texten version)”.
Summa summarum så var det en trevlig kväll. Fler sådana i mitt liv och jag skulle bli en glad pojke!
Jag fattar fortfarande inte det där med klassens cooling. Jag var mycket när jag var 16-18 år, men INTE cool. Hur som helst, här kommer en liten bild från skolfotot några månader innan skivan. Haha! Jag hade dålig klädsmak redan då. Såg ut som den beigea mannen liksom.
Visserligen kan jag inte påstå att jag nånsin var någon regelrätt fjortis. Jag drack aldrig folköl. Jag hade aldrig nån moppe. Jag ägde varken Fila-byxor eller Buffalo-skor.
Däremot minns jag en liten episod, från när jag var en sådär 13-14 år. Jag var på besök hos min jämnåriga kusin i Motala, och i enlighet med hur det brukade gå till så blev jag satt att roa mig med honom. Så jag och han gick iväg för att träffa hans klasskompisar, och jag kände mig ungefär som stadspöjken som aldrig sett landet. Vi satt runt ett bord; jag, min kusin, och fyra av hans kompisar. De diskuterade kvällens fest med tillhörande fylla, och jag lyssnade. Extremt stelt var det.
”Jaha… Är det kul att bo i Stockholm?” frågade en blond tjej. Hade jag varit norrlänning hade jag utan tvekan svarat ”jo” i en inandning. Men nu var (och är) jag ju alltså Stockholmare, så jag svarade väl ett lite mer uttömmande ”jorå, det är väl kul”. Blygheten gick att se på mils avsstånd. ”Happ” sa tjejen. Sen sa vi nog inget mer.
Efter en stund gick alla ut för att röka. Själv rökte jag inget, utan stod mest bredvid och såg vilsen ut. Den blonda tjejen tog ett rejält bloss, och sen tog hon upp ett gammalt kaffefilter som hon andades ut genom. Filtret blev helt gulbrunt. ”Fyfan… Och det här får vi i oss!” sa hon äcklat till de andra. Sen tog hon ett bloss till.
En gång när jag gick i lågstadiet kom det en vikarierande lärare som sa att han kände en då ganska stor hockeyspelare. Jag minns tyvärr inte vem, men han hade med sig en bunt papperslappar med personens autograf, som han delade ut till dem som bad snällt. Alla var lyriska; aldrig tidigare hade man fått något så värdefullt. Jag minns att jag tänkte rama in lappen när jag kom hem. Så blev det dock inte; om jag minns rätt slutade det med att det blev pappersmassa av alltsammans när mamma tvättade mina byxor.
Men ibland tänker jag på det där, och undrar hur det egentligen stod till. Vem sjutton går runt med ett tiotal autografer i väskan? Hade han med sig dem bara för att locka oss barn att hångla upp honom i brygga? Blev han ledsen när ingen av oss gjorde det? Var autograferna så fejk de bara kan bli? Är hela min ungdom byggd på en lögn?
Nu blir det snusk igen, för jag kom precis att tänka på en liten anekdot.
Året var någon gång under sent 90-tal, och jag och mina två vänner Oscar och Mattias gjorde ett arbete om svarta hål på NO:n (till er som tillhör den yngre generationen kan jag berätta att NO var vad man förr i världen kallade naturkunskap). Just den här dagen var det extra spännande, eftersom vi skulle få använda oss av Internet, och jobba i Datasalen. Det var fina grejer.
Så vi satte oss ned och sökte i den gamla trotjänaren Altavista (det var 90-talets google, barn). ”Svarta hål” skrev vi in, och fick såklart fram pornografi.
”Mörka djupa svarta manliga hål… Analsex! Knull i olika ställningar, bögträffar och mycket mera.”
Vi skrattade gott, och sökte vidare på annat håll. Själva frågeställningen är i det här fallet är dock följande: Varför har den här episoden påverkat mig så pass mycket att jag ORDAGRANT minns vad som stod? Det känns lite obehagligt (för att inte tala om att man kommer att hitta min blogg om man söker på ”analsex” från och med nu). Vem är jag egentligen?
Det är ju på modet att berätta om ens liv via små inblickar uppdelade efter årtal, och med tanke på den respons jag fått på mitt senaste inlägg om min första dejt, så tänkte jag skriva om resten av året. Åtminstone kärleksmässigt, eftersom det enligt mig bara är det som är intressant. Här kommer berättelsen som 2004, varvat med lite samtida dagboksinlägg.
År 2004 gick jag i Huddingegymnasiet, i andra ring (och jag fattade ingenting, jag borde lyssnat bättre men vad skulle jag ta mig till?). Jag hade aldrig haft en flickvän, aldrig blivit kysst, och som ni förstår således oskuld. Kärlek var för mig helt främmande; det var nånting man endast hört om i fabler och berättelser runt lägerelden. Sargade äventyrare som kom tillbaka efter långa resor inne i de mörkaste stockholmskrogar, och berättade historier om det som kallades för tungkyssar. Ja, i stort sett kändes det så i alla fall.
Jag hade alltså ingen som helst erfarenhet på det här planet, och inte heller funderade jag särskilt mycket på det. Jag visste helt enkelt inte vad jag missade, och ibland önskar jag att det fortfarande var så. Har man aldrig smakat tvåsamhetens ljuva nektar så gråter man inte heller när den tar slut. Ungefär som sex. Det är som vilket knark som helst.
Hur som helst! En dag i Augusti fick jag en idé som på den tiden var ganska okonventionell. För att inte säga radikal! Jag registrerade mig på en dejtingsida. Något som 2004 i princip var begränsat till medelålders ensamstående föräldrar, innan de olika sajterna fylldes med träningsfreaks och blonderade Stureplansprofiler på jakt efter bekräftelse. Inom några veckor fick jag ett svar, av en tjej utan profilbild. Hon bodde också i här i stan, och skrev att hon tyckte min presentation verkade intressant men att jag troligen inte längre är singel. Men jodå, det var jag, och jag var snabbt där och skrev ett svar.
Sedan pratade vi på MSN varenda dag de nästkommande månaderna. Jag har aldrig i mitt liv varit så paranoid. Jag var en liten 17-årig pojke som fått smak på hur det kunde vara att ha någon i sitt liv, som eventuellt var intresserad av honom som mer än kompis. Och som jag ängslades över att förlora det. Hela tiden höll jag en personlig monolog med mig själv i min dåvarande Lunarstorm-dagbok.
Och på kärleksfronten intet nytt.
Jag måste ta det lugnt. Chilla. Softa. Ta det piano.
Inte skicka sjutton SMS om dagen. Så funkar det inte, Danne.
Jag skrev en lång kavalkad av dagboksinlägg i samma stil under den här perioden. Inlägg som skulle få varenda människa att rygga tillbaka, och tro att det var ett riktigt psykfall som skrev.
Har avnjutit en webcam-konversation på MSN med henne idag.
Suck…
Jag förstår dock inte. Hon tyckte att hon såg sjuk ut. Jag sa att hon ser normal ut. Hon tyckte att det var världshistoriens sämsta komplimang.
Som en liten parentes så förstår jag idag vad det var jag gjorde för fel med att kalla en ung osäker flicka för ”normal”. Det finns hopp!
Det gick en dag…
Jag är typ… Helt sinnessjukt paranoid här.
Nu har jag fått för mig att hon typ blev assur för att jag kallade henne normal. Hon har inte svarat på mitt SMS, och så loggade hon in för ett tag sen, men gick offline typ direkt.
Nja, jag vete fan vad jag gjort om hon är sur av nån anledning.
Två dagar gick…
Ähh!
Nu är jag så jävla paranoid här så det är otäckt.
Hon har inte loggat in på 2 dagar, 1 timme och 30 minuter nu och inte heller svarat på mina SMS som jag skrev på söndag kväll.
Och så loggade hon ju in för ca 24 timmar sedan och loggade ut precis efter, exakt som att hon blockade mig liksom. Varför logga in så kort tid?
Men jag förstår inte VARFÖR. Jag har inte gjort nånting liksom.
Btw, jag är medveten om att det är helt sinnessjukt att börja tro det värsta redan, det har ju bara gått två dagar. Men sån är jag, helt sinnessjuk. Och inget SMS heller, faaaan.
Efter tredje dagen av radiotystnad loggade hon in, som om ingenting hade hänt. Hon hade pysslat med annat bara. Sånt som normala människor gör ibland. Då kände man sig lite dum.
Sedan kom hösten, och vi bestämde oss för att ses. Det hela var naturligtvis om möjligt ännu mer nervöst, och de kraftigt paranoida inläggen fortsatte.
Jag har bara ingen lust att bli besviken nu. Jag vill inte det.
Vill inte gå tillbaka till mitt vanliga trista liv där ingen gillar mig, där allt är grått och trist, där jag bara är ensam med mitt gnäll som enda sällskap. Och om det går åt helvete nu så kommer det slå så jävla hårt. Så… Jävla… Hårt.
Önskar att det bara hängde på mig. Men det gör det inte. Allt det hänger på är hur jag är när vi träffas. Och när jag är nervös är jag inte rolig. Fan.
Dagen innan min födelsedag träffades vi. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” på bio, och efter ungefär halva filmen smög hon sin hand bort till min. Jag genomgick total chock inombords. Tankarna snurrade omkring i huvudet. ”Herregud!”. ”Har jag handsvett nu?”. ”Vad händer i filmen? Dog inte han?”. ”Titta på mig, jag håller henne i handen!”. ”Jag svimmar!”. ”Dör jag nu så skulle det vara värt det!”.
När filmen tog slut skulle vi bege oss hem, och gjorde sällskap på tunnelbanan mot centralen, där vi båda skulle byta linjer mot varsitt håll. Pinsam tystnad uppstod, och mitt hjärta dunkade förmodligen så hårt att det syntes utanpå jackan. Det var ett chicken race utan dess like; skulle jag låta henne kliva på tåget bara sådär? Snart började jag höra det välbekanta dunkandet av tunnelbanevagnar som passerade tunnlarna. När jag stod där och tänkte på hur jag skulle göra kände jag plötsligt hennes läppar mot mina. Jag fick en puss! Visserligen en sån där med stängd mun, men det spelade ingen roll. Jag hade aldrig tidigare varit med om tillstymmelsen.
Sen åkte hon. På kvällen skrev jag i dagboken.
Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.
Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.
Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.
Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.
Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.
Vi sågs flera gånger. På dejt nummer två var jag väldigt märklig. Uppfinningsrik som jag är så hade jag bestämt att vi skulle gå på bio igen. Denna gång se ”Dodgeball”, en djup och känslosam film om män som spelar spökboll. Innan bion började så tog vi en promenad, bort till Adolf Fredriks kyrka med tillhörande kyrkogård. Allt var tyst som i… ja, tyst som i graven faktiskt. Som upplagt för mord. Men istället fick jag… värsta kyssen. Med öppen mun, tunga, hela alltet.
Jag visste inte hur man gjorde, utan stod mest och gapade som ett fån. Och när kyssarna tog slut så slutade inte jag. Jag stod och tittade på henne, med tallriksögon och ett perverst leende på läpparna. Hela min kropp ville skrika hur mycket jag tyckte om henne. Hela jag ville krama om henne, och fortsätta mysandet. Men all kontakt med hjärnan hade upphört. Istället stod jag där och klämde på hennes ena axel, och frustade för mig själv.
På vägen hem från den dejten fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så konstig. Hon trodde inte att jag tyckte om henne, eftersom jag blev så otroligt distanserad. Hon skulle bara ha vetat!
Som tur är ville hon fortsätta ses, trots att jag i allmänhet betedde mig som Stig-Helmer. Efter ytterligare två träffar, varje med mindre och mindre märkligt beteende, så lät jag världen veta.
Jag har inte en blekaste aning om hur det har gått till,
men jag har skaffat mig en tjej nu.
Temat till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Underbar film; den har en unik blandning av mysig framför-brasan-romantik och en melankolisk ensamhet. Den filmen förkroppsligar just den abstrakta känsla av ensamhet jag alltid känner. Det är något jag inte kan förklara. Kanske är känslan bara en kemisk obalans i hjärnan, men jag vill hoppas på mer än så. Att den är ett tecken på att jag ännu inte uppfyllt min dröm, men att bättre tider kommer.
Musiken, och filmen, får mig att tänka tillbaka på Nådens år 2004. 23:e Oktober, dagen innan min födelsedag. Då var jag på min första dejt med vad som skulle bli min första flickvän, och vi såg just Eternal Sunshine of the Spotless Mind på bio. Det var ett speciellt väder ute; solen sken men kylan skapade kondens när man andades. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tänka på detta just ikväll, men det var väl en blandning av musiken och att hösten är på väg.
Såhär skrev jag i min dåvarande dagbok, efter att ha kommit hem samma kväll:
Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.
Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.
Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.
Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.
Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.
Det verkar som att jag inte tyckte filmen var så bra när det begav sig, men jag anar att det beror på det faktum att jag var supernervös och kunde ta in ungefär 10% av vad som hände på duken. Efter att hon tog min hand sjönk det till ungefär 2%.
Tre månader senare gjorde flickvännen i fråga slut, men den där höstkänslan har alltid förföljt mig. Jag tänker ofta på 23:e Oktober 2004.
En gång tappade jag min iPod i toaletten. Det var på mitt förra jobb, givetvis efter att jag utfört nummer två i en av deras vattenklosetter. Plopp, sa det, och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet.
Jag funderade lite över huruvida jag skulle plocka upp den igen, spola och hoppas på det bästa, eller bara strunta i alltihopa och låtsas som att något toalettbesök aldrig ägt rum. Det fick bli val ett, och efter att ha sköljt av apparaten (iPoden alltså, få inte detta sjukare än vad det redan är) och låtit den torka ett dygn så fungerade den.
Samma iPod fick min mamma något år senare i 50-årspresent. Vem säger att inte jag kan vara givmild?
The bad news: Jag hade iPoden i bröstfickan, och tappade den när jag sträckte mig efter toalettborsten.
The good news: Jag vet hur man använder en toalettborste.
Kommenterat