Jag tar inga egna initiativ längre

whocutthecheese Jag tar inga egna initiativ längre En gång när jag gick på dagis så åt vi någon sorts mellis. Där det serverades mackor med diverse pålägg, bland annat smör och ost. En barndomskompis – som för övrigt växte upp till att bli ett as – körde ner smörkniven så djupt i smörpaketet han kunde. Den unge Daniel Werner, cirkus fem-sex år gammal, tänkte ”det där såg kul ut” och gjorde detsamma. Fast i den stora biten ost som stod på bordet. Sen fick den unge Daniel Werner skäll av fröken.

Och ja, på den vägen är det när jag har försökt ta egna initiativ i livet. Varje gång jag gör nånting så visar det sig att jag har tänkt fel, och så uppstår katastrofala konsekvenser. Som när jag i fjärde klass slog ihop bänklocket rakt i huvudet på en klasskompis, så hon började grina och sprang till läraren. Eller när hela gruppen på mitt förra jobb hade spenderat dagar med att skjuta gummisnoddar på varandra, och mitt första och ända skott landade i en kollegas öga. För att inte tala om snopp-incidenten i lågstadiet.

Nu för tiden gör jag ingenting överhuvudtaget, det slutar ändå alltid i tragedi.

Nyckelord: , , ,

Högstadiebalen

Jösses. Jag ägnade mig åt min specialitet, nämligen planlöst slösurfande, och hittade plötsligt gamla bilder från Källbrinkskolan, där jag gick årskurs 4 till 9. Och tro fan att inte UNDERTECKNAD var med på en bild. Här är jag på nians avslutningsbal, anno 2002.

Det var en jävligt märklig tillställning. Det var bordsplacering, men ingen var socialt kompetent nog att konversera, så alla satt tysta och tittade ner i maten. Maten som för övrigt var högst medelmåttig; jag kommer inte ens ihåg vad det var. Anar laxtoast och sen nån köttbit. Medan vi åt tittade vi på spex från lärarna; allt med en äcklig bismak av att det skulle framstå som så vuxet.

baldanielanno2002 Högstadiebalen

Herrrrrrrrregud så smal jag var, förresten. Benen ser ut som styltor! Självklart hade jag ingen dejt heller; det var under högstadiet som min självkänsla kördes i botten. Så det ni ser på bilden är en ung man som just där upplever ett rejält lågvatten.

Nyckelord: , , ,

Om första gången jag utförde cunnilingus

Jag måste ha rejält mycket feber nu, för mot bättre vetande så blir jag åter igen sådär fruktansvärt självutlämnande. Jag har funderat på att skriva om det här flera gånger, eftersom jag tycker att det är ganska komiskt. Men eftersom mamma, morbror, diverse andra släktingar, samt en hel hop med kollegor läser min blogg så har jag aldrig riktigt vågat. Men nu gör jag det ändå. Socialt självmord kallas det.

Jag vill varna för att det här inlägget innehåller inslag som kan väcka anstöt hos känsliga läsare. Sockerbagaren som bor i staden gör därför bäst i att inte läsa. Kort sagt: Parentally invisity, explishit language. Vid klagomål på bloggens innehåll, ring Granskningsnämnden – 08-606 79 72.

Det var Nådens år 2005. Eller 2006. Precis runt årsskiftet där. Jag hade blivit rådumpad av min första flickvän, och var som mest singeldeppig när jag träffade på den här tjejen på nätet. Efter ett krogbesök slutade det med att vi låg hemma hos henne och hånglade. Vi dejtade egentligen bara några få gånger, men jag trodde såklart att det var mer. Jag var upp över öronen förälskad, och betedde mig fruktansvärt obehagligt. Alltså nivån var bebisspråk och användandet av ordet ”sötis”.

Under en av dessa dejter kom vi väl in på ämnet sex, och att jag aldrig praktiserat cunnilingusens ädla konst. Hon tyckte att jag borde testa. Själv var jag visserligen nyfiken, men samtidigt lät det läskigt. ”Kan man verkligen göra så?” tänkte jag, och skrämde upp mig själv när jag tänkte på den eventuellt äckliga smak eller odör som hennes sköte skulle ha.

Men hon tjatade. Inte så mycket för att hon faktiskt ville, tror jag, utan kanske mer för att hon ville att jag skulle få testa. Hon ville vidga mina sexuella vyer, godhjärtad som hon var! Så jag gjorde det. Men eftersom jag var orolig för hur det skulle smaka så stoppade jag i smyg in – ja, i munnen alltså – två bitar mint-tuggummin. Det skulle ta udden av det värsta, tänkte jag. Sen skred jag till verket.

Problemet var bara att hon var så fruktansvärt… ja, hårig på ren svenska. Det här var väl på den tiden då ”landningsbana” inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Så när jag gjorde andningspauser mellan djupdykningarna så ville det sig inte bättre än att tuggummit fastnade i hennes ymniga könshår. Vilket jag så diskret som möjligt försökte få loss och stoppa tillbaka i käften. Hela grejen kändes så äcklig att jag tillochmed klöktes några gånger.

Hon sa att hon fick orgasm, och jag trodde på henne. Så naiv man var. Om hon fick det, av min hopplösa prestation, så borde hon studeras av forskarteam över hela världen. Hon skulle kunna donera sina nerver.

Daniel Werners första cunnilingus? Två halvtuggade tuggummin i betyg. Av 100.

tuggummi Om första gången jag utförde cunnilingustuggummi Om första gången jag utförde cunnilingus

Nyckelord: , , , ,

”Nu blir jag vansinnig igen!”

Jag har lite skrivkramp just nu. Det finns visserligen väldigt bra saker att berätta om, men… sånt är ju inte lika roligt. En blogg är som bäst när författaren är deprimerad. Hur som helst så gick jag tillbaka lite i tiden, och läste gamla inlägg, i hopp om att få inspiration. Typ 34 sidor bakåt fick jag se det här:

8. Hur är du att bråka med?

Jag är sådär osexigt konflikträdd. Kan inte minnas att jag i vuxen ålder skrikit på någon under ett bråk, det närmaste är väl på jobbet när jag rutit ifrån ett par gånger. Snarare blir jag sur och ägnar mig åt silent treatment ett tag. Jag vet, jag är en riktig liten tonårstjej. Däremot är jag inte långsint, och jag hatar att bråka, så det tar inte lång tid innan jag tar initiativ till att sluta fred.

Inte för att jag sitter och tänker på mina ex nu, men jag skrattade till när jag läste det. Det var visserligen sant när jag skrev det, men bara några månader senare träffade jag Micaela. Och under vårt sex månader långa förhållande gjorde hon mig TOKIG flera gånger. Jag PRIMALSKREK minst en gång i månaden. Haha! Good times.

Inget ont mot henne, det lilla livet, alltså. Jag är absolut inte världens lättaste att leva med heller. Men det är en sån där viktig sak, när det gäller ex. Man får inte glömma de dåliga stunderna.

Nyckelord: , , ,

Min tandläkarskräck

Ikväll kom jag att tänka på det här med smärta. Så därför ska jag berätta en historia om något som vagt kan relateras till det, typ.

Jag minns min gamla tandläkare Birgitta. En vidrig kvarleva från en svunnen tid där stora smeder med håriga underarmar drog ut folks tänder med hovtång. Jag har visserligen aldrig tyckt om att gå till tandläkaren, vilket nog startade med att tre tandläkarstudenter besökte vår klass i mellanstadiet. De berättade ingående om hur ont det gör att rotfylla en tand. Så bravo, de lyckades ge mig tandläkarskräck som hållit i sig sedan dess. Och inte var Birgitta mycket till hjälp heller.

En gång var jag tvungen att dra ut en tand. Det var visserligen en mjölktand, men den måste ha varit muterad eftersom roten var över två centimeter lång. ”Säg till om det gör ont” sa hon. Sen började hon dra så det knakade i den där jävla tanden. ”Nu gör det ont!” ropade jag (trots två bedövningssprutor). ”Not a fuck was given by Birgitta” skulle man kunna säga. Snart var tanden ute, men min tillit till henne var tillintetgjord.

När jag fyllde 18 ringde jag och bad henne fara åt helvete. Fast med lite finare ord.

PS. Dagens humör: foreveralone 150x150 Min tandläkarskräck

Nyckelord: , , ,

Fortsättningen på mitt så kallade kärleksliv

Men hörni! Ni har väl läst min följetong som handlar om mitt kärleksliv genom åren?

2004, del 1

2004, del 2

2005, del 1

2005, del 2

Nu funderar jag på att slutföra år 2005 – även det ett år av besvikelser och skämskudde-genererande anekdoter. Tänkte bara berätta det, som en liten teaser sådär.

Nyckelord: , , , ,

Kräkfobi – Kanske var det så allting började?

 Kräkfobi   Kanske var det så allting började?Haha, vilka saker man minns ibland.

Jag har ju som bekant viss kräkfobi, som förvisso har blivit mycket bättre det senaste året, men ändå ganska påtagligt i vissa situationer. Häromdagen kom jag att tänka på vad som möjligen kan ha orsakat det hela. Det sägs ju att det är ett trauma i barndomen, såatteh…

Det var när jag var en sisådär 7-8 år, och gick på Konsum med pappa. Ni förstår, barn, när Daniel var liten så hette Coop istället Konsum. På Konsum sålde de bland annat ett märke som hette Blåvitt; som var det absolut lågprisigaste av lågpris. Åt man en vara märkt Blåvitt så dog man 80% av gångerna.

Eh, ja, hursomhelst. Pappa bodde på söder (i Stockholm, alltså), och vi skulle väl handla nån sorts mat innan hemgång och slötittande på tv. Och det var precis vid kassan som det hände. Jag spydde på golvet precis vid gången där folk skulle betala. Vet inte riktigt varför, jag var såvitt jag vet inte sjuk innan, och jag var det definitivt inte efteråt.

Pappa sa åt mig att gå och ställa mig i slussen mellan de automatiska dörrarna, så där stod jag medan han fick torka upp allting. Skammen. SKAMMEN! Det hela blev inte direkt bättre av att pappa var lite småirriterad när han kom tillbaka; de hade tydligen trott att det var han som hade spytt.

Trauma. Stort trauma. Tror jag i alla fall.

Nyckelord: , , , , , ,