tisdag 9 april 2013 kl 22:14 Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.
Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.
Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!
”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?
… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…
Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.
Nyckelord: fail, Kiss, lågstadiet, Minnen, urinering
torsdag 15 november 2012 kl 18:22 
Häromkvällen fick jag ett infall och googlade gamla leksaker. Minns någon mer än jag Mighty Max?
När jag gick i lågstadiet var nämligen detta ett av mina största intressen. Det här var ju på den tiden då pojkar och flickors leksaker var extremt skilda åt, så i egenskap av pojke lekte jag alltså med monsterliknande krigsleksaker. Mighty Max var nämligen leksaker tillverkade 1992, som på utsidan såg ut som olika vidunder, men som kunde öppnas för att exponera en liten fantasimiljö där inuti. Ett gäng olika tillverkare gjorde likadant, men Mighty Max var först.
Jag kom att tänka på när jag fick min första Mighty Max-leksak. Min kompis Tomas fyllde år, och jag och pappa var i affären för att inhandla någon slags present inför det stundande kalaset. Jag hade ingen aning om vad han önskade sig, så jag gick utan att tänka mig för raka spåret till den sortens leksaker jag själv var intresserad av. Och där såg jag den. Ett fladdermushuvud som förmodligen var det häftigaste mina arma pojkögon hade sett. Jag slog till, med pappas pengar.
När vi kom hem blev jag ledsen, och insåg att det egentligen var jag som ville ha den där leksaken. Och så blev det. Med mitt manipulativa barnasinne såg jag till att jag var den som fick Mighty Max-presenten, medan mamma fick gå och akut-köpa nånting annat till Tomas. Jag minns inte vad han fick, men det var nånting tramsigt.
Sen kom jag att tänka på den där gången då det ena fladdermusörat gick sönder. Det var en sorgens dag. Jag, min kompis Mikael (han hade för övrigt robothuvudet med den synliga hjärnan), och hans kompis Stephan lekte på skolgården. Stephans mamma kom från Frankrike, och en gång imponerade han på klassen genom att sjunga ”Broder Jakob” på franska. Man imponerades nog ganska lätt som barn.
Hur som helst, den här dagen hade han lånat min fladdermusleksak för en liten stund, varpå en tredje bekant ville titta på den. Det fick han inte för Stephan, som började springa. De sprang runt skolan, och när Stephan kom tillbaka med leksaken hängde ena örsnibben i en enda slamsa. Inte ens en ursäkt fick man, och jag försökte hålla tillbaka tårarna så gott det gick.
 En gång var jag, mamma, mammas väninna och hennes son på Öland. Mamma och väninnan hade någon slags oskriven överenskommelse som innebar att de skulle visa varann vem som var den bästa mamman. Därför fick väninnans son ett flygplan från Crash Test Dummies (nej, inte gruppen som sjöng ”Mmm mmm mmm mmm” utan en annan leksakstyp på 90-talet).
Själv fick jag det största Mighty Max-setet som fanns – Skull Mountain. Jag minns fortfarande att det kostade 500 kr. Det var en fullständigt hisnande summa på den tiden. Själv fick jag 20 kr i veckopeng, så trots min ålder förstod jag att det här var en mycket fin present. Tack, mor.
Nu ligger alla dessa leksaker i tryggt förvar i en kartong på vinden, men det är inte utan att jag kan bli sugen på att plocka ner den och sortera dem. Mighty Max var nog bäst genom tiderna, förutom lego.
Nyckelord: leksaker, Mighty Max, Minnen, Prylar, skolan
tisdag 26 juni 2012 kl 20:55 Jag hittade en gammal bild på mig. Det är helt sjukt att man en gång i tiden har sett ut såhär.
Nyckelord: 2004, Bilder, daniel, Daniel Werner, Minnen, werner
onsdag 20 juni 2012 kl 22:17 Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.
 Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.
Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen.
Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna.
För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor.
Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte.
Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke.
Nyckelord: blåpung, blueballs, Dejting, Kärlek, Minnen, Onani, penis, pung, Sex
onsdag 30 maj 2012 kl 21:08  Jag har funderat en del över mina skeva matvanor. Jag kan t.ex må dåligt om det är mycket mat på tallriken, eftersom jag sen barnsben blivit inpräntad att jag måste äta upp allting jämt. Man får absolut inte lämna kvar mat. Tänk på barnen i Afrika, herregud!
Värst var det i lågstadiet, i mitten av nittiotalet nån gång. Jag gick i Stenmoskolan här i Huddinge. Och jaha, det var väl en helt okej skola. Förutom just det här med ätandet. Det hölls extremt hårt på det, och jag minns allting obehagligt väl. Vi barn utsattes för utstuderad tortyr, speciellt av en lärare som hette Eva Z (som för övrigt senare blev lesbisk med parallellklassens lärarinna – lite fun fact sådär). Eva Zäta sade folk, men vi kallade henne för Eva CP. Det var alltid samma sak. När Eva CP stod för bespisningen så gick ingen säker. När det var min tur, och det var något äckligt till lunch (vilket det ofta var), så bad jag om ”lite”. Och fick givetvis mycket. ”BLAFF!” dundrade det i tallriken, när lapskojsen eller tonfisken föll ner.
Trots att man bett om lite, så var man tvungen att äta upp. Man fick helt enkelt sitta kvar tills man gjort det. Jag minns oräkneliga eftermiddagar, där man ensam fick sitta kvar och peta i maten medan de andra lekte. Den skammen alltså. Man blev bestraffad för att ätandet inte var ens största intresse, och det fanns inget att göra åt saken. Gick man och slängde maten så fick man skäll, och en ny tallrik med ännu mer.
En gång satt jag och några till kvar vid bordet långt inpå kvällen, ty vissa gånger var maten så äcklig att flera barn fick sitta kvar. Klassens mobboffer (dock inte av mig, jag var faktiskt snäll när jag var liten) nös plötsligt, och fick klungans uppmärksamhet. En annan tjej fullkomligt skrek ut att ”HON NÖS RÄTT I MATEN”. Känslig som jag var, redan då, blev jag så äcklad att jag nästan började gråta.
Det är såna där saker som man minns. Så tvinga inte i era barn någon mat, folk.
Nyckelord: Barn, huddinge, lågstadiet, mat, Minnen, Stenmoskolan
söndag 29 april 2012 kl 02:40 Jag har köpt en klockradio, så på sistone har jag spenderat morgnarna och kvällarna med att vakna respektive somna till P3. Detta är nog det mest spännande som hänt i mitt liv på länge, och jag är nästan barnsligt glad över det. Det är ungefär som när jag var arbetslös och hade så lite att göra att jag blev uppspelt av att köpa en ny tandborste. Lite så är det.
Apropå det här med radio kom jag att tänka på ett gammalt minne som man borde ha lyckats förtränga vid det här laget. Men uppenbarligen inte. Och det var en liten händelse som utspelade sig när jag var en sisådär 7-8 år och sov i samma säng som mamma. Det är för övrigt nu som alla läsare äcklat låter mig veta att det inte är normalt att sova i samma säng som sin mor när man är så gammal. Men vadå, ni känner henne inte som jag gör! Ni är bara avundsjuka!!!
Vi brukade i alla fall lyssna på radio när vi skulle sova, ofta P1 då deras debattprogram vid nattkröken var enklast att somna till. Just den här kvällen var det dock något annat i etern, nämligen någon slags erotisk poesikväll. Varken jag eller mamma hade lagt märke till kvällens tema, utan det var först när programledaren började läsa upp en väldigt ingående erotisk novell som det började bli konstig stämning i sängen.
”… Det kändes som att hela ryggraden sprutade ut ur snoppen”, läste han medan våra klarvakna och mycket obekväma ögon förmodligen lyste där i mörkret. Efter det körde vi, i tyst överenskommelse, alltid P2 om kvällarna. Där spelades det bara klassisk – och högst osnuskig – musik.
Nyckelord: Mamma, Minnen, P1, radio, sexnovell
lördag 28 april 2012 kl 19:30 Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.
Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.
Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.
I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.
Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.
… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.
Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.
Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.
Men så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.
Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.
På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.
Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.
Nyckelord: 2010, Ångest, emetofobi, flyga, kräkfobi, Minnen, resa, Sydafrika, Utomlands
fredag 13 april 2012 kl 22:43 Jag kom att tänka på en kort anekdot här, som jag givetvis mot bättre vetande tänker dela med mig av.
Det här var när jag gick på dagis nån gång på vad jag gissar är nånstans vid 80/90-skiftet. Jag och några kompisar – om man nu ens kallade det kompisar på den tiden; man tolkade ju i princip alla som inte snodde ens pastellfärgade spade som vänner – var sådär ungt busiga och skulle kissa i kors. Det fanns nämligen ett stort träd längst ner i dagisgårdens högra hörn, bortom fröknarnas uppsikt och således perfekt för en gentlemannamässig session korskissande.
Problemet var att en av deltagarna, Tomas (som idag jobbar som reklamstrateg), gillade att kissa på mig. På mina byxor.
Så varenda gång vi varit där nere och kissat så kom jag tillbaka med nerkissade byxor. Hela dagiset trodde att jag var inkontinent, och det tog säkert tre gånger innan jag lärde mig att inte kissa i kors med folk man inte litar på. Och vid den filosofin lever jag än idag.
Nyckelord: anekdot, dagis, Kiss, Minnen, nerkissad
onsdag 22 februari 2012 kl 19:49 Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.
Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.
Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.
Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.
Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.
Nyckelord: Dorthe, glädje, Känslor, Minnen, Tv-spel
torsdag 12 januari 2012 kl 22:02 Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.
Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.
Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.
Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.
Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.
Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.
Nyckelord: fadäs, Jobb, Minnen, norrland, Sex
|
|
Kommenterat