Det är ju på modet att berätta om ens liv via små inblickar uppdelade efter årtal, och med tanke på den respons jag fått på mitt senaste inlägg om min första dejt, så tänkte jag skriva om resten av året. Åtminstone kärleksmässigt, eftersom det enligt mig bara är det som är intressant. Här kommer berättelsen som 2004, varvat med lite samtida dagboksinlägg.
År 2004 gick jag i Huddingegymnasiet, i andra ring (och jag fattade ingenting, jag borde lyssnat bättre men vad skulle jag ta mig till?). Jag hade aldrig haft en flickvän, aldrig blivit kysst, och som ni förstår således oskuld. Kärlek var för mig helt främmande; det var nånting man endast hört om i fabler och berättelser runt lägerelden. Sargade äventyrare som kom tillbaka efter långa resor inne i de mörkaste stockholmskrogar, och berättade historier om det som kallades för tungkyssar. Ja, i stort sett kändes det så i alla fall.
Jag hade alltså ingen som helst erfarenhet på det här planet, och inte heller funderade jag särskilt mycket på det. Jag visste helt enkelt inte vad jag missade, och ibland önskar jag att det fortfarande var så. Har man aldrig smakat tvåsamhetens ljuva nektar så gråter man inte heller när den tar slut. Ungefär som sex. Det är som vilket knark som helst.
Hur som helst! En dag i Augusti fick jag en idé som på den tiden var ganska okonventionell. För att inte säga radikal! Jag registrerade mig på en dejtingsida. Något som 2004 i princip var begränsat till medelålders ensamstående föräldrar, innan de olika sajterna fylldes med träningsfreaks och blonderade Stureplansprofiler på jakt efter bekräftelse. Inom några veckor fick jag ett svar, av en tjej utan profilbild. Hon bodde också i här i stan, och skrev att hon tyckte min presentation verkade intressant men att jag troligen inte längre är singel. Men jodå, det var jag, och jag var snabbt där och skrev ett svar.
Sedan pratade vi på MSN varenda dag de nästkommande månaderna. Jag har aldrig i mitt liv varit så paranoid. Jag var en liten 17-årig pojke som fått smak på hur det kunde vara att ha någon i sitt liv, som eventuellt var intresserad av honom som mer än kompis. Och som jag ängslades över att förlora det. Hela tiden höll jag en personlig monolog med mig själv i min dåvarande Lunarstorm-dagbok.
Och på kärleksfronten intet nytt.
Jag måste ta det lugnt. Chilla. Softa. Ta det piano.
Inte skicka sjutton SMS om dagen. Så funkar det inte, Danne.
Jag skrev en lång kavalkad av dagboksinlägg i samma stil under den här perioden. Inlägg som skulle få varenda människa att rygga tillbaka, och tro att det var ett riktigt psykfall som skrev.
Har avnjutit en webcam-konversation på MSN med henne idag.
Suck…
Jag förstår dock inte. Hon tyckte att hon såg sjuk ut. Jag sa att hon ser normal ut. Hon tyckte att det var världshistoriens sämsta komplimang.
Som en liten parentes så förstår jag idag vad det var jag gjorde för fel med att kalla en ung osäker flicka för ”normal”. Det finns hopp!
Det gick en dag…
Jag är typ… Helt sinnessjukt paranoid här.
Nu har jag fått för mig att hon typ blev assur för att jag kallade henne normal. Hon har inte svarat på mitt SMS, och så loggade hon in för ett tag sen, men gick offline typ direkt.
Nja, jag vete fan vad jag gjort om hon är sur av nån anledning.
Två dagar gick…
Ähh!
Nu är jag så jävla paranoid här så det är otäckt.
Hon har inte loggat in på 2 dagar, 1 timme och 30 minuter nu och inte heller svarat på mina SMS som jag skrev på söndag kväll.
Och så loggade hon ju in för ca 24 timmar sedan och loggade ut precis efter, exakt som att hon blockade mig liksom. Varför logga in så kort tid?
Men jag förstår inte VARFÖR. Jag har inte gjort nånting liksom.
Btw, jag är medveten om att det är helt sinnessjukt att börja tro det värsta redan, det har ju bara gått två dagar. Men sån är jag, helt sinnessjuk. Och inget SMS heller, faaaan.
Efter tredje dagen av radiotystnad loggade hon in, som om ingenting hade hänt. Hon hade pysslat med annat bara. Sånt som normala människor gör ibland. Då kände man sig lite dum.
Sedan kom hösten, och vi bestämde oss för att ses. Det hela var naturligtvis om möjligt ännu mer nervöst, och de kraftigt paranoida inläggen fortsatte.
Jag har bara ingen lust att bli besviken nu. Jag vill inte det.
Vill inte gå tillbaka till mitt vanliga trista liv där ingen gillar mig, där allt är grått och trist, där jag bara är ensam med mitt gnäll som enda sällskap. Och om det går åt helvete nu så kommer det slå så jävla hårt. Så… Jävla… Hårt.
Önskar att det bara hängde på mig. Men det gör det inte. Allt det hänger på är hur jag är när vi träffas. Och när jag är nervös är jag inte rolig. Fan.
Dagen innan min födelsedag träffades vi. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” på bio, och efter ungefär halva filmen smög hon sin hand bort till min. Jag genomgick total chock inombords. Tankarna snurrade omkring i huvudet. ”Herregud!”. ”Har jag handsvett nu?”. ”Vad händer i filmen? Dog inte han?”. ”Titta på mig, jag håller henne i handen!”. ”Jag svimmar!”. ”Dör jag nu så skulle det vara värt det!”.
När filmen tog slut skulle vi bege oss hem, och gjorde sällskap på tunnelbanan mot centralen, där vi båda skulle byta linjer mot varsitt håll. Pinsam tystnad uppstod, och mitt hjärta dunkade förmodligen så hårt att det syntes utanpå jackan. Det var ett chicken race utan dess like; skulle jag låta henne kliva på tåget bara sådär? Snart började jag höra det välbekanta dunkandet av tunnelbanevagnar som passerade tunnlarna. När jag stod där och tänkte på hur jag skulle göra kände jag plötsligt hennes läppar mot mina. Jag fick en puss! Visserligen en sån där med stängd mun, men det spelade ingen roll. Jag hade aldrig tidigare varit med om tillstymmelsen.
Sen åkte hon. På kvällen skrev jag i dagboken.
Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.
Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.
Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.
Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.
Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.
Vi sågs flera gånger. På dejt nummer två var jag väldigt märklig. Uppfinningsrik som jag är så hade jag bestämt att vi skulle gå på bio igen. Denna gång se ”Dodgeball”, en djup och känslosam film om män som spelar spökboll. Innan bion började så tog vi en promenad, bort till Adolf Fredriks kyrka med tillhörande kyrkogård. Allt var tyst som i… ja, tyst som i graven faktiskt. Som upplagt för mord. Men istället fick jag… värsta kyssen. Med öppen mun, tunga, hela alltet.
Jag visste inte hur man gjorde, utan stod mest och gapade som ett fån. Och när kyssarna tog slut så slutade inte jag. Jag stod och tittade på henne, med tallriksögon och ett perverst leende på läpparna. Hela min kropp ville skrika hur mycket jag tyckte om henne. Hela jag ville krama om henne, och fortsätta mysandet. Men all kontakt med hjärnan hade upphört. Istället stod jag där och klämde på hennes ena axel, och frustade för mig själv.
På vägen hem från den dejten fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så konstig. Hon trodde inte att jag tyckte om henne, eftersom jag blev så otroligt distanserad. Hon skulle bara ha vetat!
Som tur är ville hon fortsätta ses, trots att jag i allmänhet betedde mig som Stig-Helmer. Efter ytterligare två träffar, varje med mindre och mindre märkligt beteende, så lät jag världen veta.
Jag har inte en blekaste aning om hur det har gått till,
men jag har skaffat mig en tjej nu.
Temat till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Underbar film; den har en unik blandning av mysig framför-brasan-romantik och en melankolisk ensamhet. Den filmen förkroppsligar just den abstrakta känsla av ensamhet jag alltid känner. Det är något jag inte kan förklara. Kanske är känslan bara en kemisk obalans i hjärnan, men jag vill hoppas på mer än så. Att den är ett tecken på att jag ännu inte uppfyllt min dröm, men att bättre tider kommer.
Musiken, och filmen, får mig att tänka tillbaka på Nådens år 2004. 23:e Oktober, dagen innan min födelsedag. Då var jag på min första dejt med vad som skulle bli min första flickvän, och vi såg just Eternal Sunshine of the Spotless Mind på bio. Det var ett speciellt väder ute; solen sken men kylan skapade kondens när man andades. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tänka på detta just ikväll, men det var väl en blandning av musiken och att hösten är på väg.
Såhär skrev jag i min dåvarande dagbok, efter att ha kommit hem samma kväll:
Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.
Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.
Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.
Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.
Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.
Det verkar som att jag inte tyckte filmen var så bra när det begav sig, men jag anar att det beror på det faktum att jag var supernervös och kunde ta in ungefär 10% av vad som hände på duken. Efter att hon tog min hand sjönk det till ungefär 2%.
Tre månader senare gjorde flickvännen i fråga slut, men den där höstkänslan har alltid förföljt mig. Jag tänker ofta på 23:e Oktober 2004.
En gång tappade jag min iPod i toaletten. Det var på mitt förra jobb, givetvis efter att jag utfört nummer två i en av deras vattenklosetter. Plopp, sa det, och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet.
Jag funderade lite över huruvida jag skulle plocka upp den igen, spola och hoppas på det bästa, eller bara strunta i alltihopa och låtsas som att något toalettbesök aldrig ägt rum. Det fick bli val ett, och efter att ha sköljt av apparaten (iPoden alltså, få inte detta sjukare än vad det redan är) och låtit den torka ett dygn så fungerade den.
Samma iPod fick min mamma något år senare i 50-årspresent. Vem säger att inte jag kan vara givmild?
The bad news: Jag hade iPoden i bröstfickan, och tappade den när jag sträckte mig efter toalettborsten.
The good news: Jag vet hur man använder en toalettborste.
Eller vänta nu, det blir ju sex X. Nåja. Här kommer ett inlägg som är så barnförbjudet att det blir XXXXXX. *dramatisk musik*
Den här historien drar oss tillbaka till 1999, eller nåt i den stilen. Jag, min kusin, och några av hans kompisar låg i varsin sovsäck inne i en stor lada bredvid deras hus, och tittade på pornografi. För ni förstår, det här utspelade sig på den tiden då man sällan fick se sånt material live. Oftast var det kodat i negativform från TV1000, eller någon glimt från adult-sektionen i den lokala filmbutiken. Internet fanns knappt. Så det var spännande när man var 13 år vill jag lova.
Dagen efter, när jag vaknade och gick upp, så möttes jag av en hånflinande faster. ”Har ni tittat på porrfilm nu?” frågade hon. ”Naeaeeaae…” stammade jag, och pappa som stod bredvid sa bara att det inte är nåt att se. Sen minns jag inte vad som hände. Jag tror jag blackoutade totalt.
Bara ett av många traumatiska ögonblick i mitt ännu ack så korta liv.
En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.
När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.
Haha, den här morgonen har jag drömt mig tillbaka till 90-talet med några gamla dängor. Minns ni den här t.ex? Det gör jag!
Någon gång på 90-talet var jag tillsammans med min allra första flickvän. Vi hade blivit ihop kort innan jag skulle åka till Spanien med mamma. Jag hade skickat en klasskompis, helt i linje med hur man gjorde på den tiden, för att fråga chans åt mig. Chansfrågningen hade dock tagit en oväntad vändning då flickan i fråga – Ellinor – hade bett mig komma ut personligen. Så det gjorde jag, och med darrande ben följde jag med henne en bit bort. ”Ja” viskade hon i mitt öra, och jag stod paff kvar på skolgården och bara log.
En kväll var det disco på skolan. Med danstävling; det var det viktigaste. Det var en otrolig prestige i danstävlingarna när man var liten, åtminstone på min skola. Man skulle kunna dansa två sorters danser: En snabb, och sedan den fruktade tryckaren. Och man skulle bjuda upp en flicka att dansa dem med. Där hade vi som var ihop med någon helt klart en fördel, kanske inte helt olikt hur det är även i vuxenlivet. Bortsett från att man på den tiden inte visste vad klamydia är. Eller sex heller för den delen. Lika bra det.
Man skulle dansa hiphop. Så löd den oskrivna lagen. Som tur är så var inte stegen särskilt svårbemästrade, utan man hoppade mest runt med benen vitt isär, och sen var man klar. Då hade man potential att ta hem danstävlingen.
Sen dansade man tryckare med den tjej man tyckte bäst om, i mitt fall Ellinor. Tryckaren måste vara världens enklaste dans, man bara kramas och vaggar lite fram och tillbaka. Och det var ju inte heller så att vi barn inte behärskade tryckardansandets ädla konst, utan vuxna gör precis likadant. Den SKA vara så! Således – världens enklaste dans.
Hursomhelst, så var mitt 90-tal. Nåja, kanske inte hela, men den del jag minns starkast. Minns ni?
Med hänvisning till mitt tidigare inlägg tänkte jag nu berätta om min första kyss. Jag förstår om min framtida partner inte vill läsa detta. Då slipper hon. Men detta är trots allt en självutlämnande blogg. Så mitt påstående om att man inte talar om ex kvarstår. Det gör man inte, tycker jag… Förutom på sin blogg.
Here goes.
Det här utspelade sig den 13:e November 2004. Sent för en första kyss, tycker ni? Ja, det kan nog vara så. Jag hade precis fyllt 18 år, vilket nu är ungefär fyra och ett halvt år sedan. Antar att det är relativt kort tid av upplevd kärlek; kanske därför jag inte tröttnat på det än.
Hursomhelst. Jag hade pratat en tjej som hette Clarissa i flera månaders tid. Vi hade setts en gång tidigare och gått på bio. Efter bion fick jag en puss på munnen, vilket då var det största jag upplevt i mitt dittills oerfarna liv. Efter det hade vi inte setts på tre veckor, eftersom hon skulle åka till en kompis i London. Denna kompis visade sig senare vara hennes ex som hon officiellt bara hade en paus med. Jag var bara någon hon var otrogen med, fick jag veta långt senare. Allt föll på plats ungefär när vi kramades i hennes säng, och hon började gråta för att hon saknade honom så mycket. Men det är en annan historia.
Vi hade vår andra dejt, och såg på den mycket romantiska filmen Dodgeball på bio. Bio två dejter i rad – han kan det här med romantik, vår Daniel. Nåväl, innan bion skulle börja ville hon ta en promenad, så vi vandrade till Adolf Fredriks kyrkogård. Det tog för övrigt lång tid innan jag kunde vara i närheten av den igen – första tjejen var svår att komma över. Men där, på kyrkogården, kysste hon mig. Hon smakade tuggummi, fast på ett bra sätt. Inte gammalt tuggummi man hittat mellan sätena på pendeln och stoppat i munnen för att man är i desperat behov av något som kan täcka ens morgonandedräkt. Nejnej, detta var nytt och fräscht tuggummi, säkert med fruktsmak eller något annat gott.
Jag var som sagt mycket oerfaren vid denna tidpunkt, så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig efter kyssen. Så jag gjorde det som kändes naturligt. Jag stod bredvid henne, med handen på hennes axel, och fånlog storögt. Sen skrattade jag nervöst och klämde lite på hennes axel. Jag minns inte ens hennes reaktion, jag var för mycket i min egen värld just då. På hemvägen fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så jävla konstig. Och det undrade jag också.
Så, boys and girls, min första kyss kunde säkert varit mycket mer romantisk, men just då var jag världens lyckligaste grabb… HAH!
Ja, jag tänkte dela detta minne med er, av ren kärlek och välvilja. Låter bra va? Jag skickar fakturan.
Året borde varit… 1994. Jag gick i andra klass, och var bästis med två tjejer. Det var ganska ovanligt på den tiden, och även om jag ibland blev retad av folk på skolgården så var det dem jag trivdes allra bäst med.
Jag var lite av klassens clown i skolan. Så en dag, i slutet av lektionen, kom jag på en rolig grej att göra. I ett obevakat ögonblick körde jag ner ena handen innanför byxorna, öppnade gylfen och lät stolt ena pekfingret hänga ut. Åh, det skulle bli en sådan succé, det såg jag framför mig. ”Titta här!” fnissade jag, och tjejerna tittade mycket riktigt på det som hade hänt mellan mina ben.
Jag minns inte om de skrattade eller fnissade eller bara var tysta, men inom kort kom den mycket stränga läraren Eva och tog ett rejält tag om nacken på mig. ”Hördudu!” röt hon till, och körde ut mig. Sedan minns jag inget mer, annat än att jag efteråt satt i kapprummet och snyftade. Jag hade ju bara försökt vara rolig, jag fattade inte varför alla blev så arga.
Efter en stund, när lektionen var slut, kom resten av klassen. ”Werner visade snoppen för tjejerna!” skrattade en klasskompis. Jag försökte protestera och få honom att förstå att det bara var fingret. Men det var lönlöst; skratten och stojet överröstade allt. Jag pratade aldrig mer med någon om händelsen.
Det mest traumatiska är att jag fortfarande inte vet om tjejerna jag visade fingret för trodde att det var snoppen eller inte. De kanske fortfarande tror att jag stod där och rakt uppochned visade kuken för dem. De kanske är rädda för snoppar pga den perverse 8-åringen som visade könet mitt på lektionen. Vad har jag gjort?!
Del 1: One-Winged Angel Offer: Elinor Plats: Högstadiet Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.
I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.
I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.
Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.
Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:
”Men jag älskar ju dig…”
Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.
”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”
Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.
Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.
Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.
Kommenterat