Jag vet inte om det är febertankarna eller bara ett nyvunnet intellekt, men jag har precis kommit på att Beatles sjunger om snusk.
Come together
right now
over me
Det bara MÅSTE handla om bukkake. Eller?
|
Jag vet inte om det är febertankarna eller bara ett nyvunnet intellekt, men jag har precis kommit på att Beatles sjunger om snusk.
Det bara MÅSTE handla om bukkake. Eller? Tack, Spotify! Ni räddar min arbetsdag varje dag. Förr fick man endast sitta och lyssna på sina egna svordomar medan man jobbade, men nu har jag tillgång till både Rammstein och Anna Ternheim. Så tack! … men varför måste ni vara så sneaky? I början hade ni nästan ingen reklam alls. Tjugo sekunder per halvtimme kanske. Nu är det säkert en minut per tjugo minuter musik. Så nu kommer det reklam efter reklam i väntan på den där låten man vill höra. Man tvingas höra hur den fula och fete VDn försöker säga ”visit the spotify blog” på överdriven amerikansk accent. Man tvingas höra Linda Skugge berätta om hennes satans projekt på Vulkan.se minst fyrahundranittiosex gånger i timmen. Och värst av allt, man tvingas lyssna på andra Spotifyanvändare som på fullt allvar ringt in och lovordat tjänsten, som om de inte hade något bättre för sig. Hemskt, det är vad det är! Men jag fattar nog vad ni pysslar med! O ja! Ni kör ingen reklam tills man blivit beroende, då först är det reklam hela tiden! Jag fattar inte hur ni kan göra så mot oss stackars användare. Era svikare! Era utsugare! Era… dummingar! FY FAN FÖR ER! HÖR NI DET?! Detta är bästa låten just nu. Hade trist och sökte på ”eurodisco” på Spotify, och inom kort satt jag där och diggade för fullt. Jag skickade låten till en kompis, och hon sa att det var det värsta hon hört. HAH! Well, jag gillar den! Har ni märkt att reklamen pausas i Spotify om man trycker på ”mute”-knappen på datorn? Men gör man det när det bara är musik så spelas det vidare (fast tyst då såklart) som vanligt. Fan vad fult gjort! Ibland undrar man hur tillfälligheter som tycks vara en på miljonen lyckas uppstå om och om igen. När jag skulle åka till Dublin med Hanna #2 så spenderade vi bussresan till flygplatsen med att lyssna på musik, med varsin hörsnäcka. Hon spelade upp en glad och somrig låt som jag genast fastnade för. Men till följd av mitt fruktansvärt korta minne så hade jag snart glömt att jag någonsin hört den. Fram tills för några dagar sen. Då kom jag att tänka på den. Jag mindes varken vad den hette, hur den gick eller vem som sjöng den, men jag mindes att jag tyckte om den. Sen idag på jobbet så började jag plötsligt, av extremt okänd anledning, att nynna på den gamla dängan ”vill ha dig” av Freestyle. ”Den är ju rätt bra” tänkte jag, och sökte upp den på Spotify. Jag glömde dock att byta låt efter den var klar, så den hoppade ner till nästa låt i ”vill ha dig”-sökningen. Och där var den, låten jag tänkt på! Här är den, gott folk! Just nu fejsar jag mina fears. Lyssnar på musik som påminner om ex. Markus Krunegård – Jag är en vampyr. Men hey, den är bra. Call me free today Just a matter how I define Today is a good day Without your company Just a matter how I define Today is a good day Today is a good day Ingenting, ingenting i min kalender idag, inga följd med krav. Stackars mig, ingen bryr sig om lilla jag. Efter allt iPhone-bloggande och det efterföljande klagandet från läsare så har jag nu fått en himla press på mig att blogga om nånting kul. Så jag tänkte berätta en pinsam sak om mig, sånt brukar alltid uppskattas. När jag var liten, säg en sisådär 8-10 år, så lyssnade jag på musik. Men inte vilken musik som helst, utan hemsk musik. Värre än Katy Perry. Värre än Nic and the family. Värre än A-teens. Alla dessa finns nämligen på min iPod iPhone. Men nej, ännu värre alltså. När jag var liten lyssnade jag på Sven-Ingvars. Det är inget jag är stolt över och det är inget jag gärna berättar om. Det är ett avslutat kapitel av mitt liv. Men ibland gör den tiden sig påmind. Jag minns nämligen en hel del texter.
Och vem kan glömma klassiker som…?
Jag tycker att det hela är väldigt jobbigt, och vet inte vad jag ska göra. Lobotomi, kan det vara något? |
Daniel Werner är 25 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2012 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Kommenterat