Min korpulenta dominatrix och jag

Ikväll var jag med om mitt livs första (tror jag) skamliga förslag från någon.

En 25-årig kvinna skrev till mig på det här onämnbara communityt för BDSM-folk som jag ibland besöker, på grund av min obotliga sjukdom som innebär att jag måste finnas på internets samtliga mötesplatser. Hon gick vid smeknamnet ”Miss_Sanna_BBW_Dominant”, och av hennes profilbild att döma är hon en kraftigt överviktig person. På presentationen kunde man läsa att hon lider av ADHD och letar efter en man eller kvinna i Stockholmsområdet att ha som slav.

Hennes mail lämnade inte heller många frågetecken.

Hur mår du?
Vill du bli min slav?
Exempel på saker du kommer få vara med om, städa, laga mat, hjälpa mej ändra om saker i min lägenhet, betala i visse mån, handla, göra saker med mej, sex slav, m.m.
Du kan läsa min profil, kinks & dagbok så vet du lite mera.
Du verkar som en hellt underbar kille, jag lär gärna känna dej utanför det här också.
Jag skulle uppskatta svar även om du inte är intresserad.
Miss Sanna.

Herregud. Jag orkar för fan inte ens laga mat till mig själv, ska jag göra det åt någon annan nu också? Gratis? Till någon jag inte finner attraktiv ens med en påse på huvudet och en pipa hasch i munnen? Endast med belöningen att känna att jag är en duktig slav? Och sen få den stora äran att betala henne pengar?

Nej.

Tänkte dock vara artig och svarade att detta tyvärr inte är nånting jag är intresserad av men att jag hoppas att hon hittar någon. Fick följande till svar:

Tacka fan att ingen skriver till dej, du är ju för fan bara rent slöseri med tid.
Hej då.

Sen blockerade hon mig. Där fick jag.

Jag vill bara säga en sak till er kvinnor, tjejer och töser där ute. Om det är den här sortens bemötande ni får av raggande killar så erkänner jag att jag har haft en romantiserad bild av internet-uppmärksamhet, och ber ovillkorligen om ursäkt.

Nyckelord: , , , ,

Daniel Werner som Herr Otrevlig, del 3

Jag skäms lite för att säga det, men det verkar som att mitt humör sakta men säkert blir allt värre. Idag var det dags igen.

Jag var på posten och skulle hämta ut två paket som jag, på grund av dess storlek, negligerat alldeles för länge. Detta visade sig bli ett litet äventyr, som befarat.

När jag kom dit så var det en fruktansvärd kö. Fruktansvärd. Posten finns nämligen inne på Coop, och kön var så lång att den hade ringlat sig ända in bland mejerihyllorna. ”Skitliv” tänkte jag, men ställde mig lydigt och väntade. Och väntade. Och sen väntade jag lite till. Sen var det min tur.

Jag läste upp de båda kollinumren, och förklarade att jag inte vet om jag kommer att kunna få med mig båda två. Tjejen sprang iväg på lätta fötter och hämtade snart en stor kartong som hon placerade framför mig. ”Det finns en till som är lika stor” sa hon. Jag provlyfte kartongen och konstaterade att det nog skulle gå vägen trots allt. Tjejen hämtade det andra paketet och ställde det bredvid. Det visade sig dock att hon måste ha världens officiellt sämsta ögonmått, ty det andra var dubbelt så stort och ungefär tusen miljoners kvadriljarders gånger tyngre.

”Helvetes… Det här kommer inte att gå”, förklarade jag, ”ni får lägga tillbaka den mindre kartongen så länge”. Tjejen och hennes kollega, för nu hade det blivit så stora paket att hon behövt be om förstärkning, förklarade att det inte gick att göra så. De båda paketen tillhörde samma försändelse, och då måste man minsann hämta ut dem samtidigt. ”Går det bra?” frågade en av dem. ”Ja, det måste ju gå bra” hörde jag Herr Otrevlig i mig säga, mer irriterat än det var menat. Jag försökte lyfta båda kartonger samtidigt, men satte ner dem efter någon sekund. Det gick inte. Åtminstone inte med min fysik, som rent generellt lämnar en del att önska.

Efter en del tjafs fick jag till slut gå hem och lämna paket nummer ett, och sedan komma tillbaka för att hämta det andra. Då var jag inte snäll. Jag spottade och svor, där bland annat en oskyldig tant fick sig en känga. Hon gick framför fötterna i vad som skulle kunna liknas vid slowmotion. ”Ingen brådska för min skull” flåsade jag spydigt, medan jag kånkade på Sveriges just då tyngsta paket.

Stackars tanten.

Nyckelord: , , , ,

Daniel Werner som Herr Otrevlig, del 2

Det är farligt att ta kontakt med mig när jag är på väg någonstans, det är kallt och jag är trött. Då finns det risk att man möter Herr Otrevlig igen.

Idag fick en stackars försäljare erfara det hela. Jag hade varit på postens företagscenter, som ligger några kilometer bort. De envisas nämligen med att skicka mina paket dit, till mitt stora förtret. Så nu var jag på väg hem, och hade precis gått ovanstående kilometer i konstant motvind. Sen hade jag, med paketet under armen, köpt lite lunch på McDonalds också.

När jag börjar närma mig säljaren ser jag redan på avstånd att han uppmärksammat mig. Han börjar gå mot mitt håll. Redan här blir Herr Otrevlig i mig irriterad. Låt mig bara vara. Men icke. När han sträcker fram sin fula lilla lapp med extrapris på vad-det-nu-var, då exploderar jag. Jag dödar honom, på öppen gata, genom att hugga McDonalds-sugröret i ögat.

… Nej okej, så var det inte. Men jag sträckte ut med armarna för att visa att jag hade händerna fulla. ÄNDÅ gav han sig inte, utan sa att han kan stoppa ner lappen i min påse med hamburgare. Aldrig i helvete att jag ville ha hans otvättade lodisfingrar bland min mat. ”Nähej du tack!” skrek jag så det nästan ekade mellan husen. Åtminstone kändes det så. Samtidigt drog jag bort min lilla påse, som om det var ett kuvert mjältbrand han ville lägga däri.

Sen gick jag.

Nyckelord: , , , ,

Daniel Werner som Herr Otrevlig

Herr Otrevlig var precis ute och skulle posta två paket. På väg till posten gick han förbi två stycken säljare, som stod vid ett sånt där flyttbart bord.

Säljare: Hej! Bryr du dig om miljön?
Herr Otrevlig: Nej.
Säljare: Haha, inte?!
Herr Otrevlig:

Herr Otrevlig postade sina paket, och insåg sedan att han var tvungen gå förbi säljarna en gång till på tillbakavägen. Samma kvinnliga säljare stannade honom.

Säljare: Vad sa du egentligen, hade du Fortum som elleverantör?
Herr Otrevlig: Va?
Säljare: Vad svarade du på frågan om du har Fortum som elleverantör?
Herr Otrevlig: Det sa jag inget om, för du ställde aldrig den frågan.
Säljare: Vad sa jag då?
Herr Otrevlig: Du frågade om jag bryr mig om miljön, och då sa jag nej.
Säljare: Just ja! Varför då?
Herr Otrevlig: För att om jag hade sagt ja så hade du börjat prata om dina papper där.
Säljare: Haha! Men har du Fortum?
Herr Otrevlig: Nej. Men tack ändå!

Det är inte det att Herr Otrevlig inte tycker om säljare, men han vill bara inte att de ska sälja saker till just honom.

Nyckelord: , , , ,

Unni Drougge

Unni Drougge 592x800 Unni DrouggeUnni Drougge är på TV just nu, och ska laga mat åt andra mediekåta kändisar. För er som inte vet vem hon är så är hon alltså en sån där person som bara är ute efter att chockera – kosta vad det kosta vill. En riktig ninjafeminist och manshatare är hon också, och har skrivit ett gäng böcker om såna ämnen. Och i och med hennes medverkan i ovanstående program känner jag att jag måste få ur mig en sak.

Unni Drougge är enligt mig en vidrig människa.

Jag har faktiskt pratat i telefon med henne en gång. Det gällde en teknikrelaterad tjänst, för länge sedan i en galax långt långt borta. Hon var extremt otrevlig i luren, faktiskt bland de hemskaste människor jag någonsin pratat med. Hon skrek och levde rövare, och använde könsord som en annan använder toalettpapper. Bland annat fick jag veta att hon blivit, citat, ”rövknullad av säljaren”. ”Okej” svarade jag, och fokuserade på hur vi skulle lösa det tekniska istället. När jag fått fram mitt budskap slängde hon på luren.

Unni Drougge. Fy fan.

Nyckelord: , , ,

Två versioner av kebabköpande

1. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat.

Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.”

Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den.

Då blev jag trött. Jag gick fram till tanten, tog fram en hundralapp från min plåbok, och slängde den på henne. ”Här! Nu kan du gå hem och laga din egen jävla sandwich. Du får pengar av mig, bara du försvinner härifrån. Vi vill inte ha några otrevliga kärringar här!”

Tanten blev helt paff. Jag hämtade min egen kebab som precis blivit klar, log för mig själv, och gick därifrån.

2. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat.

Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.”

Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den.

Jag blev helt paff. Sen var min mat klar. Jag hämtade den, tittade åt tantens håll och funderade över hennes sinnessjukdom, och traskade hemåt.

Gissa vilket jag önskar hade hänt, och vilket som faktiskt hände.

Nyckelord: , ,

Daniel Werner – Det siste svinet

Ibland känner jag att jag skulle vilja vara ett riktigt svin. Vara riktigt otrevlig mot folk. Det är inte alls min stil, men ibland känner jag att jag vill gå fram och förolämpa dem. Är detta normalt?

Ibland ser man enormt feta personer på McDonalds eller liknande skräpmatskedjor. Jag skulle vilja gå fram och säga ”du ska nog inte ha nåt mer hörru. Hem och drick ett glas vatten.” Men jag gör det inte.

Såg en tonårsmamma på Helgon. Hon hade lagt ut ett youtubeklipp på sin halvårsunga dotter som låg och kröp på golvet. Jag skulle vilja säga ”beklagar att din dotter är mongolid.” Men jag gör det inte.

Typ den stilen… Jag måste ta ut mina aggressioner på något. Köpa en sandsäck kanske?

Nyckelord: , ,