En ofrivillig sexist och kvinnomisshandlare

zelda mindfuck En ofrivillig sexist och kvinnomisshandlare

Den här bilden har i princip inget med texten att göra.

Märklig situation på pendeln.

Jag skulle precis resa mig för att kliva av, men satt bredvid en typisk nonchalant kille runt 20 år. Vanligt folk reser sig ju om någon ska förbi, eller åtminstone vrider på benen så att det är fysiskt möjligt att komma ut (förutom om personen i fråga sover förstås). Det gjorde inte den här personen, utan jag fick ta ett jättekliv över hans båda ben samt väska som befann sig där jag skulle gå.

Resultatet blev att jag tittade så mycket på vart jag klev, att jag inte märkte vilka som befann sig i min närhet. En kvinna stod nämligen precis framför mig, i kön mot dörrarna. Så med mitt jättekliv knäade jag henne rätt i stjärten.

Hon sa ingenting, men jag kände liksom hur mitt knä sjönk in minst fem centimeter i hennes otränade bakdel.

Mycket, mycket obehagligt.

Nyckelord: , , ,

Tack!

Tack till dig som spelade Candy crush på högsta volym hela min tågresa till jobbet. Tur att inte ljuden är jobbiga att lyssna på i alla fall. Oh, wait.

Nyckelord: , , , , ,

Ung ilsken man – nu även på pendeln!

Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.

Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.

Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).

Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.

Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.

Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?

Nyckelord: , , , , ,

Min sexiga zombieblick

Idag satt jag på pendeln hem tillsammans med min kära flickvän Micaela. Jag vet inte riktigt hur det kom på tal, men tydligen har jag nåt sätt att se på henne, som hon tycker ser… märkligt ut.

Micaela: Haha, ska du inte se sådär sexig ut som du brukar, när jag tycker att du ser död ut?
Daniel: Just det. ”Död ut”. Det gillar jag.
Micaela: Du vet sådär som jag såg ut i sängen igår.
Daniel: Eh… *tittar sig omkring i den överfulla tågvagnen*
Micaela:
Daniel: Sådär kan du ju inte säga.
Micaela: Eh. Jag menade ju inte så!

Nyckelord: , , , ,

Sexuella tankar

staddibaddi 600x251 Sexuella tankar

I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.

För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”

Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.

Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.

Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*

Nyckelord: , , , , , ,

Dramatik på pendeltåget

Kungahuset rasar!

wtmorsan Dramatik på pendeltåget

Nyckelord: , , , , , ,

Blev ledd åt på pendeln – gick bananas!

sheldonasperger 600x300 Blev ledd åt på pendeln   gick bananas!

Idag insåg jag hur fruktansvärt socialt skev jag kan vara ibland.

Jag satt på pendeltåget på väg hem, lyssnandes på avsnitt 111 av Filip och Fredriks Podcast, när någons högljudda hostande plötsligt fick all min uppmärksamhet. Det var en gubbe av semi-uteliggartyp, som nästan skrek medan han hostade.

När han slutat vråla fastnade blicken på en tjej som satt vid fönstret, strax bakom honom. Jag brukar tycka att det är lite småroligt (eller tja, en väldigt passiv form av rolighet, det är inte direkt som att det är något jag gör på fredagkvällar för att ha kul) att iakta folk. Den här gången började dock tjejen att titta tillbaka. Och lyfte på ögonbrynen. Och drog på det största leende jag sett sen jag tittade på katt-videos på youtube senast.

Jag lyfte på ögonbrynen och log tillbaka, nästan helt reflexmässigt. Det var en ganska härlig och bekräftande stund, i de få sekunder den pågick. Det var sen mina aspergerska drag tog över. Jag tittade bort, och kände hettan sprida sig över hela ansiktet. Sedan stirrade jag mig omkring ett tag, som om jag precis varit med om nånting fullständigt makalöst.

Plötsligt insåg jag att inte kunde titta tillbaka på tjejen. Jag vet inte ens varför. Jag kan inte påstå att jag kände något sexuellt intresse av henne, och hade hon inte märkt mig hade jag säkert kunnat sitta ganska länge och bara betrakta henne – av ren tristess. Men nu hade hon sett mig, och tittat tillbaka. Då gick det inte längre. Så till följd av detta låtsades jag somna.

Ja, jag låtsades somna! Herregud, hur patetiskt är inte det? Sen blundade jag resten av resan, tills hon gått av.

Alltså… varför reagerar jag såhär?

Nyckelord: , , , ,