söndag 4 november 2012 kl 00:28 Idag plockade jag ihop två kassar med burkar som jag gick ner för att panta. Jag stod länge och väl vid pant-automat 2 och lyssnade på hur pant-automat 1 tjöt över att den var full (det är alltid minst en apparat som är trasig eller full). Bakom mig kom en tant och började att stampa med foten för att visa sin otålighet. Jag jävlades genom att panta ännu långsammare.
När jag ändå var i affären passade jag på att gå till posten och skicka några Tradera-vinster till folk. När allt var klart tog jag mitt pantkvitto och gick till kassan. Maskinen scannade in det, och det blev 62 kr. Sen gick jag till McDonalds och beställde en sweet chili chicken-wrap, en stor pommes och en stor fanta utan is. Samt en extra cheeseburgare. En ganska gedigen middag, minsann. Tjejen i kassan gjorde dock fel och stoppade först i normalstora tillbehör, så jag fick vänta lite extra. Det gjorde inte så mycket.
Sen gick jag hem och åt maten medan jag tittade på Schulman Show. Jag snabbspolade den sista kvarten, och stoppade sedan in cheeseburgaren i kylen. Tänkte spara den till senare. Men det tog nog inte så lång tid innan jag var där och tinade den igen.
Efter det såg jag en film, Mystic River hette den, och handlade om tre män och ett mord. Eller flera mord, kanske. Helt okej. För någon timme sen var den slut, och nu ligger jag här och skriver detta, enbart för er njutning.
Så ja, det var min dag, det. Ni trodde säkert att det skulle komma nånting intressant, roligt eller kanske spännande. Men tji fick ni. Ni kan inte komma här och tro att jag ska kunna leverera på kommando. Pressa mig inte!
Nyckelord: burkar, Dag, daniel, lördag, mcdonalds, Posten, werner
torsdag 27 september 2012 kl 18:50 Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.
Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.
För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.
När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.
När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.
”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.
”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.
Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.
Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.
Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.
Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.
Nyckelord: arg, fail, irriterad, Lotta, Paket, Pixmania, Posten, Webhallen
söndag 2 september 2012 kl 20:38 Okej… Nu har jag tydligen beställt en sak på nätet. Kanske ett litet impulsköp, men ändå något jag velat ha ett tag.
Jag har köpt ett hantelset. Två hantlar á 18 kilo vardera. Jättebra. Jättekul. Nu ska Daniel Werner bli biff, minsann. Stå framför spegeln och lyfta skrot, alldeles naken. Slicka sig om munnen medan man blottar de blänkande och alldeles översvällande musklerna… Eh. Ja. Nämen, ja, det verkar ju finemang på alla sätt.
Ett litet ynka yttepytte-problem bara. Hur i helvete ska jag få hem paketet?! HERREGUD! Det kommer att levereras till ICA, typ en kilometer bort. Hur ska jag lyckas bära hem 36 kilo (tur att det finns miniräknare) för egen maskin, en fruktansvärd kilometer?! Jag har burit hem saker förut, så jag vet. Det tyngsta var säkert halva den här vikten, och bara det var hemskt nog.
Jag får beställa taxi eller nåt. Sätta mig i baksätet med min vidriga last, och be att få köras hem. Sen får jag väl be om något slags mirakel för att få upp paketet för trappan. När jag väl är framme lär jag väl inte behöva träna något mer.
Nyckelord: fail, gymkompaniet, hantelset, hantlar, Paket, Posten
onsdag 15 augusti 2012 kl 22:40 Jag har insett att jag avskyr vuxna män som väljer ordet ”tja” när de hälsar på andra. Eller, det är okej om de hälsar så när de är med sina grabbpolare. I en kontext där alla leker machomän.
Men när de går in på posten, säger ”tja” till den unga tösen bakom disken, och sedan nonchalant börjar mala på om deras ärende utan att ens lyssna på svaret… Jag vet inte vad det är, men jag tycker det låter så fruktansvärt larvigt. Det låter som att de försöker spela tuffa. Ett sånt litet ord, liksom.
Ja, herregud. Daniel Werner är trött ikväll. Vi ska nog ta och lägga Daniel Werner snart, tror jag.
Nyckelord: Attityd, macho, män, Posten, tja, trött
söndag 29 januari 2012 kl 15:23 Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.
Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.
Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.
Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.
Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.
Nyckelord: Paket, Posten, skämt, social inkompetens
måndag 9 januari 2012 kl 20:54 Var på posten igår. Slapp den enögda tanten och pratade istället med en tös i min egen ålder.
Hon: Jaa, jag är lite ny här, det är bra att du kommer med just ett sånt där paket.
Jag: Jaså?
Hon: Ja, jag har inte tagit emot ett sånt förut. Det är bra att jag lär mig.
Jag: Haha… Jo, det var faktiskt din chef som sa åt mig att komma med det just idag.
Hon: Jaså? Var det?!
Jag: Nej… Haha.
Hon: Eh…? Jaha! Haha.
Jag: Skojade bara.
Hon: Hehe…
Kvinnor blir nervösa runt mig.
Nyckelord: Coop, huddinge, Paket, Posten
lördag 7 januari 2012 kl 21:45 Det finns en dam på mitt lokala postkontor. Hon är väl en sisådär 50 år, smått korpulent, och så har hon lapp för ögat. Eller rättare sagt, hon hade lapp för ögat. Nu har hon behövt ha det så länge att hon har specialbeställda glasögon där ena glasögat är svart.
Det finns få människor som gör mig så galen som den kvinnan. Hon är en sån där som lägger näsan i blöt hela tiden, och kommer med tips och råd som man inte har bett om. Och så berättar hon saker om sitt privatliv, som jag inte i min vildaste fantasi skulle vilja veta.
För något år sedan, innan jag lärt mig veta bättre, begick jag det ödesdigra misstaget att fråga hur läget var. Då fick jag veta att hennes mamma avled i sviterna av Alzheimers. Ja, det var givetvis tråkigt, men jag ville bara hämta ut ett paket. Det var inte som att jag gick in på posten och meddelade att jag ville hämta mitt paket samt veta hur hennes mamma dog. Sedan var det samma sak, några månader senare. Då fick jag den livsnödvändiga informationen att hennes dotter lider av svår acne. Alltså, varför berättar hon detta för mig? Jag struntar väl i om hennes dotter så skulle lida av ett extra huvud!
Sedan har det varit sådär varenda gång jag tvingats träffa henne. Alltid är det något som får mig att gå därifrån i vredesmod. Antingen tjatar hon om att mitt leg har en spricka i sig och därför måste bytas ut. Alltid med samma vidriga tonläge. ”När ska du byta ut leget då?” väser hon fram, med ett hånleende. Då vill jag bara skrika rakt ut. ”Vi får se” svarar jag, tar paketet, och går. Men inom mig får jag hemska visioner. Visioner där jag hoppar över disken, drar av mig skärpet och stryper henne med det, för att sedan stoppa ner liket i en postsäck och skicka till något östafrikanskt land.
Dessutom säger hon alltid samma sak när jag hämtat ut ett paket. ”Sådär, då var helgen räddad.” Jag vill skrika rakt ut då också. Vadå helgen räddad? Hon vet väl inte vad det är i paketet? Det kanske är en hemmagjord bomb jag hämtat ut. Det kanske är en årsförbrukning av vitaminer. Det kanske är ett portabelt utedass! ”Helgen räddad”… Pyttsan.
Idag var det dags igen. Den här gången träffades vi inte vid posten, utan när jag skulle betala en chipspåse och två små pet-flaskor julmust. Jag nickade lågmält åt henne, när jag såg att det var hon som var dagens snabbkasse-övervakare. Signalerade med hela mitt kroppsspråk att jag inte ville chitchatta. Det spelade ingen roll. Inom sekunder var hon på väg mot mig. ”Satan” tänkte jag så innerligt att jag nästan rörde på läpparna.
”Varför köper du inte en 1,5 liters julmust? Det är mycket billigare.” hörde jag henne säga med sin vanliga, äckliga, ton. ”För att du ska sköta dig själv, that’s why” ville jag säga, men lät bli. Jag tror inte att jag varit så pass nära att explodera förut, som jag var just då. Julmustgrejen kan tyckas vara en bagatell, men efter allt jag fått utstå från henne så slutar stubinen strax innan den börjar. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig, och svarade istället ”för att jag inte ville det”. Kort och koncist.
Vad ska jag göra med människan? Kan man anlita en torped tro? Han behöver ju inte mörda henne liksom. Bara… peta ut det andra ögat, kanske?
Nyckelord: Coop, idiot, irritationsobjekt, Posten
onsdag 21 december 2011 kl 20:56 Jag skäms lite för att säga det, men det verkar som att mitt humör sakta men säkert blir allt värre. Idag var det dags igen.
Jag var på posten och skulle hämta ut två paket som jag, på grund av dess storlek, negligerat alldeles för länge. Detta visade sig bli ett litet äventyr, som befarat.
När jag kom dit så var det en fruktansvärd kö. Fruktansvärd. Posten finns nämligen inne på Coop, och kön var så lång att den hade ringlat sig ända in bland mejerihyllorna. ”Skitliv” tänkte jag, men ställde mig lydigt och väntade. Och väntade. Och sen väntade jag lite till. Sen var det min tur.
Jag läste upp de båda kollinumren, och förklarade att jag inte vet om jag kommer att kunna få med mig båda två. Tjejen sprang iväg på lätta fötter och hämtade snart en stor kartong som hon placerade framför mig. ”Det finns en till som är lika stor” sa hon. Jag provlyfte kartongen och konstaterade att det nog skulle gå vägen trots allt. Tjejen hämtade det andra paketet och ställde det bredvid. Det visade sig dock att hon måste ha världens officiellt sämsta ögonmått, ty det andra var dubbelt så stort och ungefär tusen miljoners kvadriljarders gånger tyngre.
”Helvetes… Det här kommer inte att gå”, förklarade jag, ”ni får lägga tillbaka den mindre kartongen så länge”. Tjejen och hennes kollega, för nu hade det blivit så stora paket att hon behövt be om förstärkning, förklarade att det inte gick att göra så. De båda paketen tillhörde samma försändelse, och då måste man minsann hämta ut dem samtidigt. ”Går det bra?” frågade en av dem. ”Ja, det måste ju gå bra” hörde jag Herr Otrevlig i mig säga, mer irriterat än det var menat. Jag försökte lyfta båda kartonger samtidigt, men satte ner dem efter någon sekund. Det gick inte. Åtminstone inte med min fysik, som rent generellt lämnar en del att önska.
Efter en del tjafs fick jag till slut gå hem och lämna paket nummer ett, och sedan komma tillbaka för att hämta det andra. Då var jag inte snäll. Jag spottade och svor, där bland annat en oskyldig tant fick sig en känga. Hon gick framför fötterna i vad som skulle kunna liknas vid slowmotion. ”Ingen brådska för min skull” flåsade jag spydigt, medan jag kånkade på Sveriges just då tyngsta paket.
Stackars tanten.
Nyckelord: arg, ilsken, otrevlig, Paket, Posten
måndag 19 december 2011 kl 13:21 Det är farligt att ta kontakt med mig när jag är på väg någonstans, det är kallt och jag är trött. Då finns det risk att man möter Herr Otrevlig igen.
Idag fick en stackars försäljare erfara det hela. Jag hade varit på postens företagscenter, som ligger några kilometer bort. De envisas nämligen med att skicka mina paket dit, till mitt stora förtret. Så nu var jag på väg hem, och hade precis gått ovanstående kilometer i konstant motvind. Sen hade jag, med paketet under armen, köpt lite lunch på McDonalds också.
När jag börjar närma mig säljaren ser jag redan på avstånd att han uppmärksammat mig. Han börjar gå mot mitt håll. Redan här blir Herr Otrevlig i mig irriterad. Låt mig bara vara. Men icke. När han sträcker fram sin fula lilla lapp med extrapris på vad-det-nu-var, då exploderar jag. Jag dödar honom, på öppen gata, genom att hugga McDonalds-sugröret i ögat.
… Nej okej, så var det inte. Men jag sträckte ut med armarna för att visa att jag hade händerna fulla. ÄNDÅ gav han sig inte, utan sa att han kan stoppa ner lappen i min påse med hamburgare. Aldrig i helvete att jag ville ha hans otvättade lodisfingrar bland min mat. ”Nähej du tack!” skrek jag så det nästan ekade mellan husen. Åtminstone kändes det så. Samtidigt drog jag bort min lilla påse, som om det var ett kuvert mjältbrand han ville lägga däri.
Sen gick jag.
Nyckelord: mcdonalds, otrevlig, Paket, Posten, säljare
tisdag 6 december 2011 kl 19:21 Vilken extremt händelserik dag! Jag vet knappt var jag ska börja, men nu börjar jag ändå:
Först var jag i matvaruaffären och handlade lite vadderade kuvert för att skicka diverse traderavinster i. Hos posten får man ingen kasse att lägga kuverten i, så jag var tvungen att köpa en sån för egna pengar. Och det känns alltid lite utvecklingsstört att bara köpa en kasse för en och femtio, så jag köpte en julmust också. Sen föll jag för affärens trick, att placera småsaker precis vid utgången, så jag plockade på mig någon sorts ask med torkade bär eller något. Funderade inte så mycket på vad som var i, det kunde ju varit avföring så vitt jag vet, men det lät gott.
När jag skulle betala asken med avf… bär, så uppstod det problem. Den hade inte någon som helst streckkod. Affären har nämligen en sån där självhjälpshistoria, så man får ju scanna sina egna prylar. Hur som helst fick något slags biträde hjälpa mig att trycka in koden manuellt. Det verkade dock bli aningen fel.
Lite magstarkt för min smak. Jag ropade tillbaka nissen, och sen blev det rätt.
Sen gick jag på McDonalds och handlade middag. Ja, sån är jag. Där var de drabbade av en enorm driftstörning. En riktigt ruskig historia. Fantan var slut! Tjejen i kassan frågade om jag ville ha Fanta exotiska frukter istället, varpå jag svarade ”Nej fy fan”. Inte kunde hon veta att jag groggade med det när jag var 19 år, och inte har kunnat dricka det sen dess.
Och just det, en sak till. På vägen hem gick jag förbi en tjej. Våra blickar möttes en kort stund. ”Hej” ropade hon, och lagom till att jag lyckats processa det faktum att hon möjligen kan ha sagt till mig eftersom hon trots allt tittade på mig, så hade vi båda gått skilda vägar. Spännande.
Hur var er dag, kära läsare?
Nyckelord: betalning, hej, mcdonalds, Posten
|
|
Kommenterat