Hoppsan en sån dag

Idag plockade jag ihop två kassar med burkar som jag gick ner för att panta. Jag stod länge och väl vid pant-automat 2 och lyssnade på hur pant-automat 1 tjöt över att den var full (det är alltid minst en apparat som är trasig eller full). Bakom mig kom en tant och började att stampa med foten för att visa sin otålighet. Jag jävlades genom att panta ännu långsammare.

När jag ändå var i affären passade jag på att gå till posten och skicka några Tradera-vinster till folk. När allt var klart tog jag mitt pantkvitto och gick till kassan. Maskinen scannade in det, och det blev 62 kr. Sen gick jag till McDonalds och beställde en sweet chili chicken-wrap, en stor pommes och en stor fanta utan is. Samt en extra cheeseburgare. En ganska gedigen middag, minsann. Tjejen i kassan gjorde dock fel och stoppade först i normalstora tillbehör, så jag fick vänta lite extra. Det gjorde inte så mycket.

Sen gick jag hem och åt maten medan jag tittade på Schulman Show. Jag snabbspolade den sista kvarten, och stoppade sedan in cheeseburgaren i kylen. Tänkte spara den till senare. Men det tog nog inte så lång tid innan jag var där och tinade den igen.

Efter det såg jag en film, Mystic River hette den, och handlade om tre män och ett mord. Eller flera mord, kanske. Helt okej. För någon timme sen var den slut, och nu ligger jag här och skriver detta, enbart för er njutning.

Så ja, det var min dag, det. Ni trodde säkert att det skulle komma nånting intressant, roligt eller kanske spännande. Men tji fick ni. Ni kan inte komma här och tro att jag ska kunna leverera på kommando. Pressa mig inte!

Nyckelord: , , , , , ,

Ung ilsken man – återkomsten

Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.

Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.

För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.

När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.

När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.

”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.

”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.

Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.

Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.

Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.

Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.

Nyckelord: , , , , , , ,

Hur tänkte jag nu?

Okej… Nu har jag tydligen beställt en sak på nätet. Kanske ett litet impulsköp, men ändå något jag velat ha ett tag.

Jag har köpt ett hantelset. Två hantlar á 18 kilo vardera. Jättebra. Jättekul. Nu ska Daniel Werner bli biff, minsann. Stå framför spegeln och lyfta skrot, alldeles naken. Slicka sig om munnen medan man blottar de blänkande och alldeles översvällande musklerna… Eh. Ja. Nämen, ja, det verkar ju finemang på alla sätt.

Ett litet ynka yttepytte-problem bara. Hur i helvete ska jag få hem paketet?! HERREGUD! Det kommer att levereras till ICA, typ en kilometer bort. Hur ska jag lyckas bära hem 36 kilo (tur att det finns miniräknare) för egen maskin, en fruktansvärd kilometer?! Jag har burit hem saker förut, så jag vet. Det tyngsta var säkert halva den här vikten, och bara det var hemskt nog.

Jag får beställa taxi eller nåt. Sätta mig i baksätet med min vidriga last, och be att få köras hem. Sen får jag väl be om något slags mirakel för att få upp paketet för trappan. När jag väl är framme lär jag väl inte behöva träna något mer.

Nyckelord: , , , , ,

Tja

Jag har insett att jag avskyr vuxna män som väljer ordet ”tja” när de hälsar på andra. Eller, det är okej om de hälsar så när de är med sina grabbpolare. I en kontext där alla leker machomän.

Men när de går in på posten, säger ”tja” till den unga tösen bakom disken, och sedan nonchalant börjar mala på om deras ärende utan att ens lyssna på svaret… Jag vet inte vad det är, men jag tycker det låter så fruktansvärt larvigt. Det låter som att de försöker spela tuffa. Ett sånt litet ord, liksom.

Ja, herregud. Daniel Werner är trött ikväll. Vi ska nog ta och lägga Daniel Werner snart, tror jag.

Nyckelord: , , , , ,

Konstig kille försöker vara rolig

Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.

Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.

Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.

Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.

Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.

Nyckelord: , , ,

Postspektakel

Var på posten igår. Slapp den enögda tanten och pratade istället med en tös i min egen ålder.

Hon: Jaa, jag är lite ny här, det är bra att du kommer med just ett sånt där paket.
Jag: Jaså?
Hon: Ja, jag har inte tagit emot ett sånt förut. Det är bra att jag lär mig.
Jag: Haha… Jo, det var faktiskt din chef som sa åt mig att komma med det just idag.
Hon: Jaså? Var det?!
Jag: Nej… Haha.
Hon: Eh…? Jaha! Haha.
Jag: Skojade bara.
Hon: Hehe…

Kvinnor blir nervösa runt mig.

Nyckelord: , , ,

Vänligen håll käften, posttanten

Det finns en dam på mitt lokala postkontor. Hon är väl en sisådär 50 år, smått korpulent, och så har hon lapp för ögat. Eller rättare sagt, hon hade lapp för ögat. Nu har hon behövt ha det så länge att hon har specialbeställda glasögon där ena glasögat är svart.

Det finns få människor som gör mig så galen som den kvinnan. Hon är en sån där som lägger näsan i blöt hela tiden, och kommer med tips och råd som man inte har bett om. Och så berättar hon saker om sitt privatliv, som jag inte i min vildaste fantasi skulle vilja veta.

För något år sedan, innan jag lärt mig veta bättre, begick jag det ödesdigra misstaget att fråga hur läget var. Då fick jag veta att hennes mamma avled i sviterna av Alzheimers. Ja, det var givetvis tråkigt, men jag ville bara hämta ut ett paket. Det var inte som att jag gick in på posten och meddelade att jag ville hämta mitt paket samt veta hur hennes mamma dog. Sedan var det samma sak, några månader senare. Då fick jag den livsnödvändiga informationen att hennes dotter lider av svår acne. Alltså, varför berättar hon detta för mig? Jag struntar väl i om hennes dotter så skulle lida av ett extra huvud!

Sedan har det varit sådär varenda gång jag tvingats träffa henne. Alltid är det något som får mig att gå därifrån i vredesmod. Antingen tjatar hon om att mitt leg har en spricka i sig och därför måste bytas ut. Alltid med samma vidriga tonläge. ”När ska du byta ut leget då?” väser hon fram, med ett hånleende. Då vill jag bara skrika rakt ut. ”Vi får se” svarar jag, tar paketet, och går. Men inom mig får jag hemska visioner. Visioner där jag hoppar över disken, drar av mig skärpet och stryper henne med det, för att sedan stoppa ner liket i en postsäck och skicka till något östafrikanskt land.

Dessutom säger hon alltid samma sak när jag hämtat ut ett paket. ”Sådär, då var helgen räddad.” Jag vill skrika rakt ut då också. Vadå helgen räddad? Hon vet väl inte vad det är i paketet? Det kanske är en hemmagjord bomb jag hämtat ut. Det kanske är en årsförbrukning av vitaminer. Det kanske är ett portabelt utedass! ”Helgen räddad”… Pyttsan.

Idag var det dags igen. Den här gången träffades vi inte vid posten, utan när jag skulle betala en chipspåse och två små pet-flaskor julmust. Jag nickade lågmält åt henne, när jag såg att det var hon som var dagens snabbkasse-övervakare. Signalerade med hela mitt kroppsspråk att jag inte ville chitchatta. Det spelade ingen roll. Inom sekunder var hon på väg mot mig. ”Satan” tänkte jag så innerligt att jag nästan rörde på läpparna.

”Varför köper du inte en 1,5 liters julmust? Det är mycket billigare.” hörde jag henne säga med sin vanliga, äckliga, ton. ”För att du ska sköta dig själv, that’s why” ville jag säga, men lät bli. Jag tror inte att jag varit så pass nära att explodera förut, som jag var just då. Julmustgrejen kan tyckas vara en bagatell, men efter allt jag fått utstå från henne så slutar stubinen strax innan den börjar. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig, och svarade istället ”för att jag inte ville det”. Kort och koncist.

Vad ska jag göra med människan? Kan man anlita en torped tro? Han behöver ju inte mörda henne liksom. Bara… peta ut det andra ögat, kanske?

Nyckelord: , , ,