Här kommer den fullständigt rafflande fortsättningen på historien om mitt kärleksliv genom åren. Jag vet inte hur många som kan känna intresse av att läsa om det, eller huruvida jag sårar berörda parter, men allt jag kan säga är att det inte är menat så. Det är bara en liten text om hur jag upplev år 2005. Känner någon att de vill ge sin sida av storyn så gör för all del det. Ta bara inte med eventuella detaljer som penisstorlekar och då oslipade sexuella tekniker.

Alright. Här kommer det.

*THX-ljudet, introt till SF, och alla andra melodier ni känner skulle kunna passa in, spelas upp*

Året var 2005. Jag hade blivit singel igen, och allt jag hade tagit med mig från mitt förra (och enda) förhållande var en känsla av hur mycket ömhet man missar som singel. Visserligen hade mitt förhållande med C innehållit en hel del utöver ömhet, men det fokuserade inte jag på just då. Jag befann mig i ett stort svart hål av självömkan, där alla kvinnor var hemska och planterade av staten enkom för att ge mig om möjligt ännu lägre självkänsla. Jag skulle aldrig få uppleva kärlek igen, det var jag helt övertygad om. Jag skrev i dagboken:

15:e Mars 2005

Önskar verkligen att jag kunde säga annorlunda, men jag är inget utan henne. Hon var, hemskt men sant, mitt allt. Har man en stor vänkrets så blir det inte en så stor smäll av sånt här, men det råkar jag inte ha. Jag har ingen. Är helt ensam.

Pojkrumsdatorn

Mitt i detta kaos hade en ung kvinna vid namn Malin börjat prata med mig. Jag minns faktiskt inte ens var vi träffade varann, eller vad vi hade sagt; kanske var det Lunarstorm eller kanske var det någon annan obskyr community någonstans i nätets allra mörkaste hörn. Hursomhelst hade hon tröstat mig under denna svåra period. Berättat att jag visst var nån att ha. Hon hade visat intresse av mig. Bara sådär.

Så det blev inte annorlunda än att jag fick känslor. Som i viss mån verkade vara besvarade. Vi bestämde oss för att gå på en dejt som var illa maskerad som att jag skulle göra henne sällskap när hon skulle ha projektutställning i hennes skola. Jag skulle bara ”stå bredvid henne och se söt ut” var det överenskommet. Och det lät ju som en rätt sweet deal, tyckte jag, eftersom jag inbillade mig att vi efteråt skulle åka hem till henne och idka älskog i alla möjliga färger och former.

Så blev det inte. Jag kom dit, vi kramade om varann, och sen gick vi runt och spanade på elevernas olika arbeten. Det var allt från tändstickstavlor föreställande Bodens fästning till street-dansande på ett podium. ”Nu är jag hemma” tänkte jag, och flinade finurligt medan jag försökte ignorera den långsamt stigande nervositeten.

När dagen var över gjorde jag och Malin sällskap på roslagsbanan hem. Det blev ganska stelt, och när vi var framme eskalerade plötsligt nervositeten till enorma proportioner. Vad skulle hända nu? Hur skulle vi säga farväl? Skulle vi kramas? Pussas? Köpa villa i Enskede och skaffa två barn och hund? Medan jag tänkte på det så stod vi bara där. ”Ge mig en kram nu” sa hon, varpå jag – i nervositetssviterna – gav henne en sån där kram som man annars bara ger en mycket avlägsen släkting av ren artighet. Sen försvann hon.

När jag kom hem så pratade vi på MSN. Magin hade försvunnit totalt, och hon var kyligare än den kyligaste fjälltopp. Hon förklarade att hon hade velat träffa mig för att avgöra om det fanns någon kemi mellan oss, men att hon inte alls känt något. Nu hade hon redan en annan kille på G. Och vips så var det över med Malin.

28:e Mars 2005

Varför är det såhär? Vad är det för fel på mig? Varför duger inte jag? Vad gör jag för fel?

Svaret på någon av de frågorna orkade jag nog inte lyssna på, för bara efter någon vecka hände en sak som gjorde att jag fick upp ögonen för någon ny. Nu skulle man lätt kunna tro att jag var en riktig casanova som på bara några månader hade flirtat järnet med flera olika personer av det täcka könet. Men glöm inte att allt det här förmodligen bara var ett sätt för mig att att sysselsätta mig. Jag var tvungen att ha någon, och om jag inte hade någon så var jag åtminstone tvungen att ha siktet inställt på någon ny. Allt för att slippa vara ensam med mig själv och mina tankar.

Den nya tjejen hette Hanna och gick på min engelska. Jag pluggade nämligen engelska C i gymnasiet, och det var en kurs där man mest satt och diskuterade världsliga ting med varandra, på vad som i en perfekt värld skulle vara högskoleengelska. Jag hade visserligen sett Hanna på varenda lektion, men det var först nu jag börjat tro att jag hade en chans.

Det hela utspelade sig en dag då det var lärarkonferenser i skolan, och de flesta lektioner var inställda. Dock inte dagens engelska C. Det var dagens sista lektion, och det var bara hon och jag som var där. Slå upp ordet ”Guldläge” i en ordbok så kommer där förmodligen att finnas en referens till just den stunden. Så det blev en rätt trevlig lektion, där vi pratade om ditt och datt. Efteråt sa vi hejdå till varandra, och eftersom jag hade med mig mina skolböcker men inte hon så gick jag för att låsa in dem medan hon gick direkt hemåt. Men inte hindrade det mig, inte. Som om jag inte gjort annat än att sitta i träd utanför folks lägenheter med kikare och kamera så sprang jag ikapp den stackars oskyldiga flickan, och vi började prata. ”Vilken stalker jag är” sa jag, följt av ett nervöst skratt. ”Ja…” svarade hon, och tittade bort.

Jag svävade förmodligen hela vägen hem. Sen började jag genast att planera mitt nästa dag.

5:e April 2005

Nästa lektion är på fredag, då ska jag inte ta med några böcker. En konstig sak var faktiskt att jag tänkte på henne i morse, tänkte på exakt vad jag skulle säga om det bara var vi som kom. Men inte fan sa jag det. Men det blir på fredag. ”Du är söt du. Du har händelsevis inget mobilnummer eller MSN eller hotmail eller vadsomhelst?”. Succé!

Såhär med facit i hand så kan jag bara glädjas enormt åt att jag inte sa nånting i stil med ovanstående citat. Herregud, människa! Vem var jag när jag var 18 år egentligen?

Snart fick jag i alla fall min chans. Jag stod och väntade på henne vid utgången, sådär lagom diskret. Sen när hon gick förbi så bara råkade jag gå hem även jag. Wow. Vilket sammanträffande. Så det kan bli. Tokigt. Hihi. Så ja, det hela gick väl bra. Hon hade ännu inte – vad jag visste – fått några misstankar om den obehagliga personlighet jag faktiskt hade. Hon visste inte ens att jag gick hem med henne trots att jag själv skulle tillbaka till skolan efteråt. Jag funderade på att säga det till henne, men precis som ovan så var det nog bäst att jag aldrig gjorde det.

Det var inte förrän vid nästa sammanfallande sällskap hem som hon började ana ugglor i både det ena och det andra. Hon bestämde sig för att åka buss hem, och jag stod snopet kvar vid busshållplatsen och kände mig utstött. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå hem. ”Jo” svarade jag, och gick.

Sedan gick livet sin gilla gång. Månaderna gick. Ingen kärlek. Lika bra det. Råkade se att Engelska-Hanna hade pojkvän. Jag ville tro att det enbart var därför hon dissade mig; hade hon inte varit upptagen hade hon kastat sig i min famn och ropat att hon älskar när killar förföljer henne. Jo, så var det säkert.

En annan gång hade jag – i ett svagt ögonblick – gått in på Malins blogg och sett att hennes totala omdöme om mig var ”the stupid kid says he’s in love with me.”

”Nu får det vara”, tänkte jag. ”Ingen mer kärlek för Daniel”. ”Jag ska bli eremit; bo högt uppe i bergen och förlusta mig på getter”. ”Jag skiter i både Hanna och Malin nu” fnös jag medan jag funderade på vilka bergskedjor som hade de djupaste och mest ogästvänliga grottorna. Föga anade jag att jag inom kort skulle träffa på båda tjejerna på en och samma kväll.

Daniel Werner, anno 2005.

Det var den 6:e Augusti 2005. Jag och min dåvarande vän Robert hade bestämt oss för att gå på krogen. De gånger jag varit på krogen kan man förmodligen räkna på handens fem fingrar, och det här var alltså ett sånt finger. Det här var en period av mitt liv då jag, tro det eller ej, tränade med jämna mellanrum. Så det var inte helt sällsynt att jag gick omkring i alldeles för stora linnen med ständigt samma söndertvättade skjorta ovanpå. Idag var en sån dag.

Vi gick till ett ställe som hette Club Clara. Ingen aning om det finns kvar, men det kan jag – även om jag inte är någon krogkännare – ärligt säga är det vidrigaste och äckligaste ställe jag varit på. Dunka dunka-musik till förbannelse, och hela stället är alldeles dimmigt av urinångor. Men där satt vi, jag och Robert. Och då såg jag det. Malin och en väninna, sittandes i ett bås en bit bort. De hade inte sett oss.

Tillfälligt modig av päroncider skickade jag först ett SMS där jag skrev ”Skål!”. Vi satt snett bakom dem, och jag såg hur hon plockade upp mobilen och betraktade meddelandet. Inget svar. Efter några minuter gick vi fram och hälsade. Det visade sig att Malin inte haft sina glasögon på, så om vi så hade dansat flamenco vid deras bord så hade hon inte känt igen mig. Hursomhelst erbjöds vi att slå oss ner, och satt sen och pratade en stund med damerna.

Efter en sisådär tjugo minuter skulle de upp och dansa. Jag och Robert följde inte med; hur Robert dansar vet jag inte men själv påminner mitt dansande om en en skadeskjuten, kraftigt mongoloid gorilla som försöker kasta sig utför ett stup. Och detta ville jag inte utsätta mina medmänniskor för. Därför satt vi kvar och väntade.

Mycket ödesdigert. När tjejerna kom tillbaka från dansgolvet hade de träffat två andra killar som de satte sig vid ett annat bord med. Inte ett ord sades till oss. Jag svalde hårt, och tittade ut genom fönstret. Sen tittade vi på dem. Och sen på varandra. ”Jahapp… Ska vi dra?” frågade Robert. ”En sekund bara” svarade jag, och gick med bestämda steg mot deras bord.

Och det var då jag, ganska överförfriskad, yttrade orden som skulle komma att bli ökända. Orden som jag är väl medveten om skulle kunna vara världshistoriens sämsta raggningsreplik. En replik så förödande att man skulle kunna tro att jag hittat den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess uselhet hade blivit tvunget att låsas in för all framtid.

”Jaha… Vi tänkte gå nu… Har man nån chans på dig eller?”

Hon tittade knappt på mig när hon svarade. ”Nja… Om fem år kanske”. Tillbaka sluddrade jag fram ”Fem år?! Det är ju aslång tid!”. ”Vi hörs” svarade hon, och vinkade iväg mig. Spelet var slut. Game over, man, it’s just game over.

Jag satt på tåget hem, och mumlade berusat för mig själv. På tågstationen träffade jag på Hanna. Hon skulle också hem, men tog snabbt en omväg för att slippa mig. Innan vi skildes åt släppte jag dock kvällens andra dråpslag. Jag frågade om hon hört att jag var kär i henne. Hon låtsades att hon inte förstod vad jag menade. Det var sista gången vi pratade med varandra.

Nyckelord: 2005, Dejting, Karin, Kärlek, liv, Malin, ragga