Att bajsa eller inte bajsa, det är frågan

Idag behövde jag bajsa på jobbet, något som händer mig såväl som de flesta människor. På mitt jobb har vi tre toaletter bredvid varandra, och problemet idag var att jag råkade se hur en kvinnlig kollega gick in i  satt i toaletten bredvid den jag brukar ta (och den enda kvarvarande lediga toan). Men det fanns inte tid att vänta ut det hela, eftersom min mage idag hade bestämt sig för att jävlas mer än vanligt. Jag fick nästan smyga till toaletten för att inte allt skulle sluta i tragedi någonstans på vägen.

Så nu satt jag på toaletten och allmänt höll mig, eftersom kollegan satt bredvid. Det är ganska lyhört, och jag vill inte att folk jag känner ska höra hur mina plums trummar mot toalettvattnet. Därför fick jag vänta tills hon gick ut innan jag så kallat ”unleashade hell” därinne.

Det hela fick mig att fundera lite. Jag har haft ganska stora problem med magen det senaste halvåret. Och alltså, min mage är rent generellt en djävul fångad i ett tarmsystem, men det har varit extra jobbigt ett tag. Det är det som är problemet med att ha partner. Det är absolut värt det, något annat säger jag inte, men faktum kvarstår – min mage mår inte så bra av det. Jag försöker ju konstant att låta bli att släppa mig! Jag är kanske gammalmodig på det viset, men jag tycker nog att flatulens kan förstöra ett förhållande. Det är inget trams med att ”fina flickor fiser inte”, utan jag tycker bara inte att det är trevligt. Därför låter jag själv bli, och så lever alla lyckliga i alla sina dagar. Förutom min mage som typ… imploderar.

Häromdagen gick det inte längre, efter att ha stått och nästan skitit på mig i flera timmar. Plötsligt släppte jag mig, när jag stod lutad mot en bil. Det blev i princip resonans mot plåten, och vips ekade mitt trumpetande ut över nejden. Mitt första misslyckande på ett halvår; det är väl ganska bra statistik ändå? Jag vill inte ens veta om någon hörde det hela; jag föredrar att leva i förnekelse.

En kompis berättade att sambos ofta brukar bajsa med öppen dörr. Jag blev helt förskräckt. Öppen dörr?! Herregud. Mina flickvänner och sambos får inte ens gå in efter jag varit där. Inte för att jag är särskilt hemsk odör-mässigt, men bara den minsta risk för obehag får mig att behandla toaletten som en riskzon med en halveringstid på minst tjugo minuter!

Jag är en mycket neurotisk ung man.

Nyckelord: , , ,

Jag är en ”Why me?” *tummen upp*

Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.

Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.

Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.

whyyyyyme Jag är en Why me? *tummen upp*

Nyckelord: , , , , , ,

Mötesplatsen.se kan dra åt helvete

Som ni alla vet så har inte jag något liv. Än mindre ett sexliv. Och allra minst ett kärleksliv. Således har jag sen länge varit med i den här dejtingsajt-svängen, och testat ett gäng olika sidor. Detta i någon slags tro att det ska öka mina chanser att kanske, kanske få hålla lite hand igen. Efter att ha insett vilka fuffensmetoder Match.com använder sig av, så började jag istället att testa Mötesplatsen.se. Och de verkade ju vara lite småroliga sådär. En fräsch sajt med många medlemmar, varav inte alla är 50+ och korpulenta. Det bådade gott!

fump1 Mötesplatsen.se kan dra åt helvete

Ganska snart började jag att ana så kallade ugglor i mossen. Begravna hundar och hela köret. Det var nämligen så att jag inte fick några besök. Det var tamejfan som att jag inte existerade. Jag kunde metodiskt sitta och klicka igenom våg efter våg av unga kvinnor, utan att få ett enda besök tillbaka. Hallå? Syntes jag? Var jag i The Matrix? Fanns det någon sked?

Jag betalade 248 kr i månaden i åtminstone ett halvårs tid innan jag tröttnade. Det var väl något år sedan nu. Först för några veckor sen började jag ta en titt på det hela igen, och bestämde mig för att dubbelkolla med Mötesplatsens kundtjänst. Hade de gjort någon ändring i besöksfunktionen på sidan? Efter en stund fick jag svar.

fuckingosynlig Mötesplatsen.se kan dra åt helvete

Min profil var mycket riktigt osynlig. Jag hade betalat för något jag inte kunnat använda fullt ut, och jag hade ingen aning. Rent krasst kan jag ju faktiskt ha missat mitt livs kärlek, eller åtminstone ett helt gäng turer i halmen, på grund av detta.

Varför var då min profil osynlig? Det hade kundtjänsten först inget svar på. De försökte med att jag själv begärt att få mitt konto osynligt, men det hade jag då rakt inte. Snart kom de på varför, och det hade med mitt användarnamn att göra. Jag hade döpt mig själv till danielwerner. Det fick man inte göra, eftersom det är mitt riktiga namn. Man får inte ha några som helst kopplingar till användaruppgifter utanför sidan, eftersom man då kan låta folk träffa en utan att betala dessa enorma summor för ett medlemskap. Logiskt.

Och absolut, jag hade struntat i dessa regler. Det är dock inget unikt. 80% av medlemmarna på sidan har en diskret eller mindre diskret hint om deras mailadress eller facebook-konto. Det gör de minsann inget åt, men min personliga teori är att de struntar i att sätta dit kvinnliga medlemmar eftersom de är de stora dragplåstren (majoriteten av alla betalande medlemmar är och kommer att förbli desperata män).

Nåja, det var ett litet sidospår. Det väsentliga var att jag hade fått ett gäng mail av kundtjänsten, just gällande att mitt användarnamn är emot reglerna. Varje gång hade de frågat vad jag vill byta till, vilket jag naturligtvis inte svarat på eftersom jag inte är hur korkad som helst. Ingen skada skedd, trodde jag. Men nu visade det sig alltså att de hade gjort min profil osynlig på grund av detta. Ingen sådan information fanns i något mail från kundtjänsten. Inte heller står det något i reglerna om att de kommer att göra medlemmar osynliga om de bryter mot reglerna.

Om du bryter mot någon av ovanstående regler kan ditt användarkonto bli raderat. Detta gäller även om du är VIP-medlem. (VIP-avgift betalas ej tillbaka). Mötesplatsen äger även rätt att neka nytt medlemskap till de personer som tidigare fått sitt konto raderat.

Radera mitt konto, ja. Inte göra mig osynlig utan min vetskap, så jag kan fortsätta att betala medlemsavgiften utan att veta att jag inte ens syns på sidan! Det är rent bedrägeri. Just det här skickade jag som svar till kundtjänsten, och efter en del bollande (och slutligen tvång på att byta användarnamn) så lade de på 12 + 20 VIP-dagar på mitt medlemskap. Jag är inte nöjd. Det är som att hitta en avsågad penis i filmjölkspaketet, och få ett presentkort på filmjölk som plåster på såren.

Lika lite som en filmjölkspenishittare är sugen på mer filmjölk, är jag sugen på mer Mötesplatsen.se.

Nyckelord: , , , , , , ,

2005, del 1

Som ni har väntat. Och längtat. Och trånat. Här kommer den rafflande och fullständigt episka fortsättningen på 2004, del 1 och 2004, del 2. Eller som man också kan kalla det hela; Sagan om min första flickvän. Låt er väl smaka.

2005 var året, och Januari var månaden. Ett nytt år hade påbörjats, och jag och min första flickvän – och numer mitt första ex – hade bestämt oss för att fortsätta att vara vänner. Nydumpad som jag var befann jag mig i något slags tillstånd av fullständigt kaos. Jag var den förste människa i historien att bli dumpad, och hela världen borde tycka synd om mig. Jag beklagade mig i min dåvarande Lunarstorm-dagbok:

Som jag skrivit förut så blev jag dumpad häromveckan.

Min käre ex-flickvän var fortfarande kär i sitt ex, så det var rätt kört för mig. Så hon sa att jag var för bra för henne, du vet, den vanliga smörjan. Hur snäll jag är och hur jag kommer att träffa nån i framtiden. Någon som älskar mig som jag är. Hon sa också att jag är sötare, snällare och mer romantisk än honom. Men ändå så är det jag som blir sårad. Kan någon förklara?

Nåja. Idag ringde hon och ville ha sitt glidmedel tillbaka. Lol.

När man är på det humöret går det inte så jättebra att vara vän med sitt ex. Det tog nog inte många dagar, sedan hade jag bestämt mig för att blockera henne på MSN. ”MSN?” undrar ni, och då vill jag poängtera att den här historien ägde rum i en tid då möten ansikte-mot-ansikte fortfarande var ganska osedvanligt. Så när man inte tyckte om någon längre, ja, då blockerade man helt sonika den personen på MSN.

Den Stora MSN-Blockeringen™, som den senare skulle bli känd som, höll i två dagar. Sedan var det kört, och jag var där och bad om ursäkt. Hela faderullanlej. Jag skrev att jag verkligen ville att vi skulle kunna vara vänner, och att det var det enda som betydde något. Vi började prata igen. Och detta ledde självfallet till att jag började att få hopp igen. Hopp om att det kanske, kanske skulle bli vi igen. Men dessa tankar tog hon snabbt kål på.

Jag fick ett enormt e-mail idag. Ungefär en hel sida dedikerad till att meddela mig att det är över. En gång för alla. ”Så, vi kommer aldrig någonsin att bli tillsammans igen. Jag vill inte, tänker inte och kommer inte att ta dig tillbaka. Det funkade helt enkelt inte mellan oss.”. Och visst, jag kan ta det, men vad jag inte kan ta är skit om att jag var för ”ivrig och omogen”. Det är inte ens relevant utan bara för att få mig att må dåligt.

Så snart hoppet var släckt tog det bara några dagar innan jag var fly förbannad över ett ordval eller en situation igen.

Det går inte att vara vän med ett ex som man fortfarande har känslor för,
men som själv vill ha nån annan. Det GÅR INTE. Nu blockades hon för all framtid (såvida inget mirakel inträffar). Jag tänker inte ta bort blockeringen.

Ni förstår, man blir trött på att bli behandlad som skit efter ett tag. Alla har sin gräns. Allt jag får av henne är personangrepp och skitsnack. Bara minuterna efter jag skickar ett SMS där jag säger att jag saknar henne i ett desperat försök att vara snäll. Man skulle ju i någon sorts bisarr låtsasvärld kunna hoppas på att hon åtminstone skulle kunna ha lite sympati över att jag fortfarande är kär i henne, men nej. Det går ju inte, för då måste hon ju bry sig om nån annan en henne själv för en sekund. Så det går ju inte. Dumma mig att jag tänkte den tanken.

Konversationen gick nånting sånt här:

-Jag har fortfarande känslor för dig.
-Varför?
-Tja, varför har du känslor för honom? Samma sak.
-Jag har känslor för honom för att jag ser en framtid med honom.
-Argh. Min fråga var bara en liknelse, vill inte höra hur bra han är och hur dålig jag är.
-Ställ inte frågor du inte vill veta svaret på, Daniel.

Nåja. Au revoir, C!

Melodramatiskt och bra.

”För all framtid” visade sig vara ganska kort tid. Exakt sex dagar senare tog jag bort blockeringen, och bad patetiskt nog om ytterligare en pardon. Sen skickade jag ett mail till henne. Jag skrev att jag inte kan gå runt och känna såhär längre. Jag var tvungen att ha tillbaka henne! Att det inte spelade någon roll vad hon gjort, eller vad jag gjort. Att jag bara ville vara med henne. Detta gjorde jag trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få något annat svar än ”Daniel… Du vet hur jag känner. Det kommer inte att hända.”

Ändå gjorde jag det. Kanske av ren masochism.

Och självklart fick jag det svar jag förväntade mig. Att loppet var helt kört, och att det inte finns något i denna värld som skulle kunna få henne att ändra sig. Således inleddes försök nummer två att vara vänner, och vi träffades en kväll. Lite casual sådär. Vi såg en film. Åt middag. Och… hånglade.

Var det min manliga dragningskraft som gjorde det omöjligt för henne att motstå mig? Eller var kvinnosläktet helt enkelt något som män omöjligt kunde förstå oss på? Snarare det sistnämnda. Hur som helst, jag förstod ingenting. Var vi ihop nu? Älskade hon mig? Skulle vi skaffa två ungar, en golden retriever, och radhus i Enskede?

Vi skulle ses samma torsdag den veckan, och det var då jag tänkte ta upp allt det här. Men… det blev inte så.

C meddelade mig på torsdagen att hon var tvungen att arbeta på sitt
projekt, och kunde varken laga mat med mig eller sova här. Så hon kom hit, stannade i kanske 10 minuter, hämtade t.o.m maten vi skulle laga. Jag vet att det inte är så, men det kändes verkligen som detta var det slutgiltiga farvälet. Extra trist eftersom hon ska till Åre i en vecka nu. Så jag var ganska sur när hon kom. Hon bad om ursäkt flera gånger, men jag sa bara att det inte var nån fara. Sen när hon gick så blev det en scen där hon sakta öppnade dörren medan jag bara satt på hallsoffan och apatiskt vinkade till med handen.

Tja, det tog väl hela en timme innan jag ångrade mig. Skickade ett SMS där jag skrev att jag inte menade att vara så kall, och att jag vill ha ett riktigt förhållande med henne. Det är ju det jag vill. Det känns inte helt hundra att vara ensam om att ha känslor. Tja, så fick jag inget svar på hela den dagen, så jag antog att hon hade blivit sur av någon anledning. Så då mådde istället jag skit hela den dagen, det var kul. Fan liksom, hör av dig så man vet om du hatar mig eller inte.

Nästa dag när jag såg att jag fortfarande inte fått något så talade jag in ett rätt neutralt meddelande på hennes röstbrevlåda. Hur jag känner och hur jag vill ha det. Kort därefter SMSade hon att ”hon inte är sur men att hon bara inte vet vad hon ska svara”. Dum som jag är fick jag ju hopp av det uttalandet och mådde relativt bra hela dagen, tills jag fick nästa SMS. ”Varför frågar du ens? Nej, jag vill inte. Det vet du, Daniel.”

Tja, jag blev ledsen. Hon blev ledsen över att jag blev ledsen. Vi pratades vid på telefon, bestämde oss för att fortsätta som vi gjort. Det är jävligt destruktivt, men vad ska man göra när man vill ha henne nära?

Två dagar gick, sen fick jag ett telefonsamtal. Det var hon. Hon sa att hon hade en dum fråga, och frågade sedan om jag ville vara hennes pojkvän. Trots allt detta velande fram och tillbaka, och dessa uttalat icke-existerande känslor för mig, så gjorde jag glädjeskutt där hemma i pojkrummet. Datumet var 28 Februari, och jag och C var tillsammans igen.

Men säg den lycka som varar för evigt. Snart var det åter igen trubbel i paradiset.

Pratade just med C som ni kanske kan ana.

Hon hade pratat med en kompis hon inte sett på länge, och jag minns inte hur men på något sätt fick jag veta att hon inte har sagt till någon att hon och jag är tillsammans igen. Inte ens sin familj. INGEN vet.

Hon vill ju aldrig nånting. Jag säger att jag vill träffa hennes kompisar, men hon bara byter samtalsämne. Kommer jag verkligen vara så kortvarig? Bland det värsta jag vet är att inte få samma möjligheter som andra, och så känner jag nu. Exet fick träffa alla kompisar, HON ville att de skulle träffa honom, men jag får inte ens när jag själv vill. Ibland känns det bara som att hon skäms för mig.

Då, mina vänner, började Daniel Werner att dra i trådar han inte skulle dra i. Trycka på knappar han inte skulle trycka på. Jag ville göra vårt så kallade förhållande till något större än det var, och det ville inte hon. Så nästa dag möttes jag av ett SMS där hon skrev att vi inte borde ses på tag.

Det accepterade dock inte jag. På sedvanligt manér började jag att tjata om hur gärna jag ville träffas. Vi sågs redan nästa dag.

Det gick vägen trots allt.

Hon ringde mig på förmiddagen och sa att hon gärna ville att jag skulle komma ändå, om jag ville. Och det var klart som korvspad att jag ville. Dock kändes det som att hon fortfarande var sur, men de känslorna slogs bort rätt snabbt så fort jag träffade henne. Allt var jättemysigt, vi sov båda i hennes 90cm säng. Fruktansvärd nackspärr, men vad gör man inte för kärleken?

Jättefint tänker ni, nu är Daniel glad som en speleman. Men icke. Sällan har jag fått så mycket skäll som dessa ~20 timmar. Jag väger för lite, jag äter för lite, jag klär mig för dåligt, jag är för velig, jag är för feg för att jag inte vill visa min penis för henne, jag kan inte skära ost, jag kan inte sköta kondomer rätt, jag är för feminin. Blablablablablablabla, jag KAN INTE göra rätt! Klagaklagaklagaklaga. Hela tiden. För att inte nämna att hon retas med mig på diverse sätt som skadar min manlighet. Skulle jag säga att hon var tjock så skulle det ta hus i helvete. Tur att jag inte tycker det, så jag behöver inte ljuga. Men hon kan förolämpa mig minsann. Det går så bra så…

Sedan hände något oerhört märkligt. Något som fick mig att inse att det här förhållandet verkligen var slut på riktigt.

Vi låg i hennes säng och myste, sådär som par i allmänhet gör. Hon låg till vänster i sängen, och jag låg med ryggen mot elementet och skedade henne. Allt var tyst och mörkt, förutom… tårar. Hon började plötsligt att gråta. Jag förstod direkt var skon klämde. ”Saknar du honom?” frågade jag försiktigt, och hon nickade. Jag bara tog allting. Svalde det, utan någon som helst självrespekt. Jag höll om henne, och tröstade henne medan hon tänkte på en annan kille. Men inom mig kände jag hur fel allting var.

På morgonen åkte jag hem, och satt tyst hela vägen. Jag tittade ut genom tunnelbanefönstret, och bara visste att det var över. När jag kom hem svarade jag inte telefonen. När vi väl pratades vid så kom vi överens om att vi inte kan vara tillsammans något mer. Jag insåg att jag bara ödslade min tid, och gick så sakteliga vidare med mitt liv.

Nyckelord: , , , , ,

2004, del 2

Här kommer fortsättningen på det första kapitlet i den spännande berättelsen om Daniel Werners otroligt händelserika kärleksliv.

Jag hade precis blivit skaffat mig min allra första flickvän (borträknat Johanna på dagis, som jag av ren nyfikenhet pussade bakom en skjul), allmänt känd som ”C”. Livet lekte, och det var inte utan att undertecknad kände att det kanske fanns lite hopp om ett drägligt liv ändå. Jag var inte bara en tystlåten nörd, trots allt. Jag menar, jag hade fixat en tjej, det kunde inga hopplösa fall göra.

Dagen efter vi ”officiellt” blev tillsammans så njöt vi av varandras sällskap i en regelrätt shoppingrunda i stan, för att köpa presenter inför den stundande julen. Detta var i November, men utspelade sig på den tiden då jag inte inhandlade alla mina julklappar i sista sekund.

Hon var extremt… sexuell av sig. Något jag inte direkt var van vid. Kommentarer som ”men helst skulle jag vilja göra något HELT annat med dig”, ”helst av allt skulle jag vilja ha dig i ett mörkt rum” och ”jag skulle vilja knuffa ner dig i en säng här och nu” kastades mot den oerfarne gosse som nu med gapande mun stod i affären. Det var av naturliga skäl ganska lätt att börja ana att man inte skulle vara oskuld länge till. Jag skrev i dagboken:

Alltså. Jag måste bara säga det.
Jag känner mig som värsta Stig-Helmern här i livet.

Snart… Om jag inte misstar mig… Så kommer det hända saker. Saker som jag inte kan. Inte har kunnat. Och förmodligen inte kommer att kunna. Saker som andra människor får tanken ”Va? HAN av alla människor? LOL!” av. Det har redan hänt för min kompis, och då tänkte jag exakt samma sak. Och nu händer det för mig. Sjukt.

Ingen fattar vad jag menar… Det är kanske bäst det.

Sen gjorde jag en märklig sak. I en av affärerna vi besökte kunde man köpa små genomskinliga plasthjärtan, att ha som dekoration ovanför jorden i blomkrukor. Jag köpte en sådan, den kostade en krona, betalade, och gav den till min flickvän. Hon rodnade. Det är till dags datum det gulligaste och tramsigaste jag någonsin gjort.

Sexpratet fortsatte. Samtidigt började vi, både jag och hon, få problem med hennes ex-pojkvän. Han var engelsman, ett par år äldre, och hennes stora kärlek. Hon hade flera gånger berättat om honom för mig, och jag hade bara suttit och tagit alltihop. Det var här åratal av ex-hatande började. Hennes ex var överviktig, vilket hon uppskattade eftersom hon själv – som så många 18-åriga tjejer – ansåg sig vara tjock. Han hade dessutom stora A:n i varenda ämne, var omtyckt av hela hennes akademikerfamilj, och tyckte om samma saker som hon gjorde. Och där kom då jag, med i stort sett G i varenda ämne från grundskolan, med mina rungande 45 kg i matchvikt, och trodde att jag kunde ta hans plats.

Detta var saker jag funderade mycket på. Nu hade detta ex börjat terrorisera med att vilja ha tillbaka henne. Han ringde och grät i luren, och jag blev räddare än jag någonsin varit förut. Varför skulle hon välja mig framför honom? Den stackars Lunarstorm-dagboken blev åter igen min klagomur.

Nej men seriöst, det känns inte bra just nu, och jag vet inte varför.

Vafan, nu har jag ju den där tjejen som jag har gnällt om och saknat till max i minst 5 år. Man trodde i sin ack så naiva verklighet att allt skulle bli perfekt då. Och det är det. När vi väl träffas. Och veckorna emellan skulle vara uthärdliga om jag bara fick höra en massa fint på MSN hela tiden. Men så är ju inte fallet. Istället så får man:

”Exet ringde just. Nu grät han igen.”
”Min kompis gjorde slut med sin kille för att de inte hade några samtalsämnen. Känns det igen?”
”Du gillar mig nu ja, men hur blir det om några månader?”
”Man kan inte vara ihop hela livet när man är ung.”
”Varför pluggar du inte mer?”
”Du sitter för mycket vid datorn.”

Allt detta till priset av 399 kr exkl. frakt. Vilket kap! Och beställer du nu så får du även denna eminenta juicepress på köpet.

Usch vad cynisk jag är.

Idag gjorde hon iaf det slutgiltiga och tog bort honom + bytte mail. Ett tag sa hon att hon var så arg så hon funderade på att dumpa oss båda i ren frustration. Känns ju kul.

Det höll inte särskilt länge. Efter ett par dagar började jag misstänka att de börjat prata igen. Jag frågade vad hon gjorde och hon svarade att hon skickade mail. Jag undrade till vem och hon svarade inte. Men jag kände att jag kunde se mellan fingrarna eftersom jag fått betydligt viktigare (ja, på den tiden var det så) saker att tänka på. Hon hade börjat insinuera att vi skulle träffas och idka samlag. Eller okej, kanske göra mer än insinuera. Hon hade börjat skicka SMS med detaljerade beskrivningar av själva akten.

Det ser väl, tja, ”rätt” så ljust ut iaf. Så skulle man väl kunna summera alltihopa.

*Nervöst skratt*

Jaa, Danne. Vad ska vi säga om det här? Känns förmodligen helsjukt att ens skriva något sådant, men min tid är typ kommen den 21/22:a December. Tolka det som ni vill.

Exet gjorde vad han kunde för att stoppa det hela. Han skickade SMS och mail i syfte att ge henne dåligt samvete över hennes framtida planer att plugga utomlands. Detta tog hon då upp med mig, men jag valde att stanna hos henne. För var dag som gick kom vi närmare datumet hon skulle sova över, och detta blev en större och större deal för mig. Jag såg framför mig hur det skulle bli att förlora oskulden. Hur änglakörer skulle lovsjunga det hela, och hur nya världar skulle öppnas.

Men nej. En dag innan vi skulle ses fick jag ett mail. Jag blev väl kanske en aningens aning upprörd.

… VARFÖR SKA HON ALLTID GÖRA SÅHÄR?!

Först väcker hon mitt hopp, sedan pratar vi om det, vi har pratat om det typ oavbrutet i en hel jävla vecka, och sedan drar hon ner allt dagen innan. Det är fan inte snällt.

DAGEN INNAN! Om hon kände såhär så var hon väl för helvetes jävlar inte tvungen att prata om det i telefon, skicka mig SMS om vad och hur hon vill göra med mig, och få mig att få den där mysiga känslan. Ca 13 timmar efter man fått SMS om att jag får ta henne hur jag vill, hårt/mjukt/framifrån/bakifrån så är det helt plötsligt ”Mjaae, vi kanske inte borde…”. Liksom, vad är det här?

Förlåt, nu låter det som att hela mitt liv hänger på det här. Men jag tycker fan inte om att bli besviken med såhär kort varsel. Känns som hon är sadist eller nåt, hon har gjort såhär minst 3 ggr förut.

Trots besvikelsen träffades vi den 21:a December. Hon kom till mig, och vi satt och pratade vid mitt köksbord. Här hände nånting märkligt. Hon hade en kedja kring halsen, med en ring i. Jag frågade vad det var för något, och hon berättade att hennes ex hade friat. På distans. Han hade skickat ett paket med förlovningsringar. Hon hade inte svarat något, och inte heller tagit på sig ringen. Åtminstone inte enligt henne själv. Men lik förbaskat var det hon som satt i mitt kök, med en förlovningsring närmast hjärtat. Jag tyckte det kändes obehagligt, sån jag bad henne att ta av sig den. Det gjorde hon, och jag tänkte inte mer på saken.

Den kvällen förlorade jag min oskuld. Det hela skedde ganska odramatiskt. Det är först nu, såhär sju år senare, som jag börjat fundera över varför jag valde att inleda min sexdebut med en tjej som hade sitt ex förlovningsring runt halsen. Jag ska inte säga att jag ångrar något, men hela scenariot var en smula märkligt ändå. Att jag inte anade ugglor i mossen. Men å andra sidan, jag var förmodligen både kärleksblind och manisk över att det äntligen skulle ske. Jag hade säkert ätit bajs, bara jag fick ligga med henne.

Hur som helst. Det tog bara några dagar, sedan kunde jag betrakta mig som dumpad.

Och det värsta är att jag vet vem hon vill ha och som kommer att få henne.

En tjockis från England. Och jag avundas honom något så fruktansvärt. Har aldrig velat vara någon annan förut.

Hennes ex. Hon älskade honom fortfarande och tyckte inte det var rätt mot mig när hon känner så. Så idag så har jag i princip gråtit oavbrutet samtidigt som jag fått höra ”hur fin jag är och att jag kommer hitta någon så mycket bättre” av henne i telefon och på MSN. Hon undrade om det är nåt hon kan göra för att få det att kännas bättre… Suck… Hon kan klona sig själv.

Det gick inte längre, hade hon berättat. Exet jag fruktat i flera månaders tid blev min baneman, och som jag grät i telefonluren när hon berättade det. Min vän Simon kom förbi ungefär samtidigt. Han visste inget, och väntade i ena änden av mitt rum medan jag satt i andra änden och pratade med tjejen som numera var mitt ex. Han märkte nog att jag grät, trots mina försök att vara manlig. Sedan lade vi på, och jag och Simon gick ner och åt varsin pommes frites på McDonalds. Jag minns att jag blev imponerad av hur han använde en vass pommes-bit för att plocka upp de andra.

Så slutade min historia med C, min första tjej. Trodde jag.

Fortsättning följer…

Nyckelord: , , , , ,