måndag 1 februari 2010 kl 16:56 Inatt drömde jag märkliga saker igen.
Jag hade varit på dansen (som jag ska på imorrn), och där träffat en lång mörkhårig tjej som typ hette Jennifer eller nåt i den stilen. På något sätt hade vi vunnit en romantisk middag för två, så dittills verkade ju allting bra.
När vi kommit till restaurangen, när dansen var slut, så satte vi oss ner och började äta nånting som såg ut som en blandning av sparris och ormbunksblad. Jag minns att de var svåra att få in i munnen. Jennifer sa att hon är lite paranoid av sig, så hon heter egentligen inte Jennifer utan Marica. ”Eh, jaha” tänkte jag medan jag försökte pressa in ett sparrisbunksblad i gapet. Hon förklarade att namnbytet var en försiktighetsåtgärd.
”Haha, jag trodde faktiskt att du hette Sigrid egentligen” sa jag och hon tittade frågande på mig. ”Eller nej just ja, det är en annan tjej” fortsatte jag, och insåg samtidigt som jag sagt det att reaktionen inte var att leka med. Marica blev sur som ättika, reste sig från bordet och gick mot sin röda skåpbil som logiskt nog stod parkerad inne i restaurangen.
Jag följde efter, och vi satte oss i bagageutrymmet. Som en förlåtande gest smekte jag hennes kind, varpå hon tog tag i min hand och började suga på mitt finger. ”Det här är ditt pekfinger va?” frågade hon, och jag nickade. Sen vaknade jag.
Nyckelord: dejt, dröm, restaurang
onsdag 11 mars 2009 kl 19:52  Nä, nu måste jag väl gått och blivit tokig på riktigt. Idag beställde jag nämligen take away från O’Learys. Inte operakällaren direkt, men gott som stryk var det.
Vad beställde jag? Oxfilé med grönpepparsås och pommes frites. 249 kr.
Living the dream! … Eller inte. Det blir nog ingen vana. Om jag inte bestämmer mig för att fortsätta i samma stil förstås. Kanske borde jag göra det?
Vad tycker ni, party people? Skulle jag passa som brat?
Nyckelord: mat, O'learys, Oxfilé, restaurang
onsdag 18 februari 2009 kl 20:19 Jag åt middag med pappa och farmor ikväll.
Pappa: Ja, nä, farmor tyckte det var alldeles för hög ljudnivå på den andra restaurangen, så det gick inte för sig att sitta där. Och så gick hon längre in…
Farmor: Ja men där satt ju inte en människa!
Pappa: … och då var det för tyst där.
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag orkar inte svara på det där nu…
Pappa: Och sen var det alldeles för dyrt. Och sen kommer vi hit och då är det ännu dyrare här! Haha!
Farmor: TÄNK att du ska bråka varje gång vi är ute!
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag visste ju inte att det skulle vara så stojigt på den restaurangen.
Pappa: Jamen där har du varit flera gånger förut.
Farmor: Nej, jag har aldrig varit där förut.
Pappa: Joho då.
Farmor: NÄEJ, Magnus, nu får du hålla tyst! Jag har aldrig satt min fot där förut.
Jag: Hahahaha!
Nyckelord: Farmor, middag, Pappa, restaurang
fredag 1 augusti 2008 kl 01:19 That’s it, jag köper aldrig mer med mig mat från Grekiska kolgrillsbaren i Huddinge. Idag hände samma sak som hänt förra och förrförra gången. Jag FATTAR inte hur de kan minnas mig så väl när jag inte varit där på över ett år. Men så var det. Jag hade inte mer än hunnit beställa och sätta mig ner för att vänta innan en ”grek” (han talade allt annat än grekiska med sina kollegor) kom fram och frågade vad jag jobbar med.
Daniel: *säger företagets namn*
”Grek”: Va?
Daniel: *säger företagets namn*
”Grek”: Va?
Daniel: *artikulerar företagets namn tydligt*
”Grek”: Va? *sätter handen bakom örat och för huvudet närmare*
Daniel: *känner sig löjlig, artikulerar företagets namn väldigt tydligt och lägger till ordet bredband*
”Grek”: Ahaaa… Jag tror du sa det en gång förut när vi pratade. Du programmerar och sånt ja?
Daniel: *förundras över hur han kan minnas det, men orkar inte rätta honom angående programmeringsbiten* Ja, just det.
”Grek”: Det är bra, bra kille! Bra man!
Daniel: Ja… Precis…*försöker undvika ögonkontakt vilket kan leda till vidare prat*
”Grek”: Du vet, en kompis jobbar i New York, säljer program till Telia. Miljoner kronor. Både lön och provision!
Daniel: Jaså? Ja, det kan nog bli mycket pengar där… Jorå… *pinsam tystnad*
Efter några sekunder kommer ”grek” nummer två och börjar snacka om att han har Com Hem hemma och att de blåst honom på bindningstid, att han vill uppgradera men inte får det och att han har deras ComBo-abonnemang. Jag vet precis vad det är, för jag har jobbat där. Men det säger jag inget om.
Som tur är räddas jag av gonggongen här; min mat är klar och jag kilar därifrån. För tusan, jag är svensk. Jag vill inte prata med främmande människor, och är för belevad för att säga något. Det är precis samma sak som på den lokala matvaruaffären, där jag alltid väljer den äldsta och fulaste kassörskan när jag handlar chips och godis och läsk och chilimarinerade vitlöksklyftor, och någon av de andra när jag handlar ris och köttbullar och mörkt bröd.
Phew. Det tar på krafterna att tänka mycket.
Nyckelord: grek, restaurang, svensk
|
|
Kommenterat