Salahuddin (min katt om någon lyckats undgå det) är lite rolig. Varje kväll när jag går till sängs så kommer han farande som ett brev på posten. Då vet han att det är keldags. Då kommer han och stångas och trampar och visar magen och slickar mig i pannan en stund, och sedan hoppar han ner och lägger sig i sitt hörn där han sover. Själv har jag försökt att få honom att ligga kvar och sova i min säng, men det vägrar han.
Igår kväll hade vi en sån där stund, han och jag. Han kom och lade sig på mitt bröst, och så klappade jag lite på honom. Den aftonliga rutinen. Däremot verkade han vara lite snuvig, för det rann om näsan på honom. Till saken hör också att Salahuddin har en nästan sjuklig fetisch för att lukta mig i munnen. Jag vet inte vad han får ut ur det hela, men varje kväll så ska jag tydligen andas på honom medan han luktar. Igår gjorde han samma sak, men resultatet blev att jag fick lite kattsnor på underläppen.
”EWGH” ropade jag och spottade lite lätt. Dock kände jag att jag inte fick med alla kattsnorspartiklar, så jag spottade en lite större samling saliv rätt ut i sängen (come on, det var bara saliv, jag dreglar förmodligen mer än så – det var inte som att det var en loska). Salahuddin blev jätterädd för detta. Han fick stora ögon, och tittade på platsen där spottet hade landat. Jag försökte lugna honom, men han slet sig loss och sprang och gömde sig.
Vi låg i varsin ände av soffan, funderade över livet, och kände oss tillfreds med våra – något olika – väsen. Då hände det som inte fick hända. Salahuddin reste sig plötsligt upp, och hans späda kattkropp började att wobbla fram och tillbaka. Jag såg rädslan i hans ögon. Det här var ingen övning. Nu skulle det ske.
”Kluck, kluck” lät det från Salahuddins mage, och jag besvarade det hela oerhört kärleksfullt. Klappade jag honom? Nej. Sa jag åt honom att det skulle bli bra? Nej. Istället oroade jag mig mest över soffan, så jag puttade ner honom på golvet.
Väl där tog det inte många sekunder innan olyckan var ett faktum. Två stora kräkningar över parketten, likt kratrar i stillhetens hav. Det var där och då, när jag stod och såg ut över spyorna, som jag insåg hur vackert livet kan vara. Sen torkade jag upp konstverket med lite hushållspapper.
Salahuddin var sedan tyst i säkert en halvtimme, liksom skamsen. Men snart var han på benen igen, och gapade efter mera mat. De lär sig aldrig, katterna.
Idag skulle jag vara en snäll husbonde och ge Salahuddin lite mjukmat. Det är sån där mat han tycker är extra god, till skillnad från de vanliga torrisarna som förmodligen smakar gammal kartong.
Min katt är lite rolig. Jag köper kattmat i form av bitar av olika köttsorter, i sås. Han slickar mest i sig såsen, och så lämnar han alltid ett gäng bitar av själva maten kvar. Dessa torkar snabbt och ser ungefär ut som stelnad avföring. Så eftersom han alltid lämnar maten så var jag tvungen att skrapa ur det gamla och skölja av skålen.
Detta visade sig gå åt helvete idag. När jag hade skålen i handen vinglade jag plötsligt till (vi skyller på att jag fortfarande är berusad efter whiskeyprovningen jag aldrig varit på) och kände hur matskålen gled mig ur händerna. Jag fumlade likt seriefigurer gör med tvål, men för intet. Skålen åkte i backen, all gammal mat spred sig över köksgolvet, och Salahuddin blev tokrädd. Han sprang så att han sladdade mot parkettgolvet, medan jag gick efter sopskyffeln. Han erbjöd sig inte ens att hjälpa till, den lilla grisen.
Nu tror han att jag är arg på honom. Jag har hällt upp ny mat och allt, men han ligger bara och tittar på den. Jag tror att han hatar mig.
Här kommer veckans Salahuddin-klipp! Och som vanligt är det inte katten i filmen som har skrivit blogginlägget. Utan… eh. Det är ju jag. Och jag är ingen katt. Ja, ni fattar.
Idag städade jag mitt hem, vilket jag ibland gör precis som vanliga män. Det brukar ske ungefär när de första bananflugorna börjar visa sig i köket (okej, kanske en liten överdrift – kanske!). Så idag åkte dammsugaren fram.
Salahuddin tycker INTE om min dammsugare. När jag kommer in med den i ett rum som han befinner sig i så förvandlas ögonen till tefat och svansen till en flaskborste. Sedan springer han i ilfart, förbi dammsugaren, och in i ett hörn. Och så vrålar han. Han varken jamar eller skriker, han vrålar från sitt hörn.
Idag fräste han till och med när jag kom för nära med dammsugarröret (vilket givetvis var tvunget att testas en gång till, på film). Det är nog andra gången i livet som jag hört honom fräsa. Första gången var någon gång när jag av misstag råkade kliva på svansen (ja, av misstag! Fullt så hemsk är jag inte). Hur som helst – han är rolig, den där Salahuddin.
Ibland är Salahuddin så tramsig. Som när vi ska sova. Han vägrar bestämt att sova hos mig, utan han kelar en stund och går sen och lägger sig i sitt hörn. Och kvar ligger jag och känner mig utnyttjad. Våldtagen.
Hur som helst, innan han lägger sig i hörnet så brukar han stå och trampa ett tag. Jag vet inte vad han tänker på, men det är vid dessa tillfällen jag tror att han drömmer sig bort.
Notera dessutom vid 03:15, hur rädd han blir av min hand. Han är inget vidare modig, den katten.
Om man då ska vara seriös för en stund; hur går det för Daniel i hans strävan efter något som kan liknas vid ett värdigt liv? Svaret är ett rungande ”sådär”. Inte särskilt rungande heller kanske.
Med den fysiska och psykiska hälsan är det aningen till det bättre nu när jag har haft semester. Även om jag älskar mitt jobb så verkar jag vara överdrivet stresskänslig just nu, vilket hela tiden får mig att vara på helspänn när jag är där. Nu har jag inte gjort ett skapandes dugg på två veckor, och det verkar ha blivit lite bättre. Däremot får jag fortfarande ångestvågor i olika situationer. Det varierar väldigt. Ibland kan jag vara i centrum en halv dag utan minsta problem, medan jag andra gånger känner mig svimfärdig av att vistas nära någon slags civilisation. Häromveckan fick jag ångest på grekiska kolgrillen, medan jag väntade på min mat. Vad är det för trams? Vem får ångest där? Vad trodde jag skulle hända? Jag förstår inte.
Med kärleken går det för närvarande inte alls. Det känns lite tungt, eftersom mitt stackars hjärta längtar så efter någon att lägga all kärlek på. Men jag känner till klyschorna. ”Det kommer när man minst anar det”, ”can’t hurry love”, och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”… Okej, kanske inte den sista.
Salahuddin mår bra. I förrgår bytte jag hans kattsand, till stor belåtenhet för användaren. Det visade sig vara någon ny kattsandsformel, så kornen var något större än tidigare. Detta tyckte Salahuddin var ytterst märkligt, som den otroligt försiktiga katt han är. Han gick in i kattlådan som i ultrarapid, och sen gjorde han nummer ett. Jag vet detta eftersom jag själv befann mig i badrummet just då. Sen sprang han ut för att bara minuter senare komma tillbaka och göra nummer två. Jag antar att han inte riktigt vågade göra både och på samma gång. Kattsanden kunde kanske sluka honom eller något.
Idag skulle jag vara en snäll husbonde och ge Salahuddin lite mjukmat. Det är sån där mat han tycker är extra god, till skillnad från de vanliga torrisarna som förmodligen smakar gammal kartong.
Kommenterat