Just nu är det ganska många inlägg om min fysiska och psykiska ohälsa, så jag beklagar detta. Å andra sidan är ju detta en blogg om mig, på gott och ont, och livet är ju inte alltid en dans på unga fasta kvinnobröst.
Min mamma bor med sin man i Sydafrika, som några av er vet. Nu är de hemma, och ikväll skulle vi gå på den nya Robert Gustafsson-showen på Cirkus. Jag, mamma, mammas man, och båda parters barn. Supertrevligt, och något jag sett fram emot i flera veckor.
Men kroppen (och möjligen psyket) sa mycket riktigt nej. Bestämt nej. Hela dagen har jag känt mig övernaturligt trött, sådär så att det svider i ögonen och huvudet nästan domnar av en stund vid varje blinkning. Hjärnan snurrar av sjögång och illamåendet sköljer över mig i stora äckliga vågor. Hela kroppen känns liksom tungstyrd, och det värker i lederna. Jag har åldrats 500 år på en dag. Jag känner mig som en Ent. Som den gamle och havet, fast utan havet.
Ni som tänker ”äsch, det är väl bara att bita ihop, lite trötthet har ingen dött av” har ingen aning om vilken sorts trötthet vi pratar om här. Det är inte den där känslan av att ha sovit några timmar för lite, och viljan att snooza några gånger till. Å nej. Det här är något annat. Det är känslan av att man inte har sovit på flera veckor, och viljan att snooza några år. Det känns som att ha 40 graders feber, fast utan hallucinationer och sånt.
Så jag kunde helt enkelt inte vara med, och det gör mig så ledsen. I skrivande stund har föreställningen hållt på i trekvart, och själv har jag legat och sovit på soffan.
Nu har jag i alla fall bokat läkartid om två veckor. De ska ta prover på varenda ämne det går att hitta spår av i min stackars kropp, och jag tänker inte ge mig förrän de hittat felet. Jag är helt på det klara med att det kan vara ångesten som ger psykosomatiska symptom, men det är oerhört verkligt i så fall. Hur som helst, jag hoppas nästan att de hittar något allvarligt, för då kan jag åtminstone påbörja en behandling.
Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.
Termometern alltså.
I munnen alltså.
Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.
Jag är hemma sjuk idag. Tyck synd om mig. Gråt för min skull. Skrik lite också vettja. Jag vaknade nämligen mitt i natten, jag tror hon var 4, med en fruktansvärd magvärk och illamående. Jag begav mig till muggen, där onämnbara händelser sedan utspelade sig. Vi behöver inte gå in på detaljer, men det var så Guds änglar grät i sin himmel.
Själva förfarandet vid dagens sjukdom var ett litet äventyr i sig. Jag började först och främst med det viktigaste; jag ringde till transportbolaget som skulle leverera min nya iPhone 4S. Jag hade bett dem leverera till jobbet, men nu var jag ju inte där (det tar två veckor för dem att leverera prylen, och just precis den dag de ska komma så går jag och blir sjuk).
Sen ringde jag ett outsourcat bolag, dit man alltid ska ringa för att sjukanmäla sig. De hittade inte mig i sina register; jag hade tydligen inte någon chef enligt dem. Så de placerade min sjukanmälan direkt under företaget. Nu är jag tydligen VD också, så ett grattis kanske vore på sin plats.
Efter det skickade jag ett SMS till jobbets trafikledning, som har lite närmare kontakt med just de tekniska grupperna. Allt enligt rutin. Slutligen SMSade jag några kollegor, och berättade de tragiska nyheterna. Puh. Då var det äntligen klart. När jag tittade ut genom fönstret var det kväll. Så lång tid hade alltsammans tagit. Hihi. Humor… Nä okej då. Men det tog åtminstone en halvtimme.
PS. I natt drömde jag att jag skaffade ett bältdjur som husdjur. Det gillade att bita mig i fingrarna.
Okej. Nu har det hänt en obehaglig sak här. Jag satt och lyssnade på musik i vanlig ordning, och så… Ja, jag vet inte hur jag ska säga det. Men nu gör jag det bara. Jag har insett att jag tycker att ABBA är himla bra. Betyder detta:
A) Att jag börjar bli gammal.
B) Att jag är fullständigt sinnessjuk. Vad är det för nummer till tidsbokningen på Beckomberga?
C) Detta är helt normalt. Snart kommer jag märka att jag börjar intressera mig för flickor, och får hår på märkliga ställen.
Amatörläkare, förenen eder! Nu ska vi ställa diagnos.
Vad sjutton är det för fel på mig? Jag mår dåligt i stort sett varenda dag.
Yrsel. Känns periodvis som att allt snurrar, och det blir svårt att fokusera på saker.
Huvudvärk. Av spänningstyp; det känns som ett tryck i hela huvudet, men speciellt mellan ögonen och längst upp i nacken.
Ont i nacken. Är troligen orsaken till huvudvärken.
Trötthet. Extrem sådan. Så pass att det svider i ögonen, oavsett hur mycket jag sover. 6 timmar? 10 timmar? Spelar föga roll.
Illamående. Var värre förut, men det finns perioder med sånt nu också. Har sällan någon riktig matlust.
Muskelvärk. Ingen jättevärk, men som en lättare träningsvärk, främst i vaderna.
Feberkänslor. Men jag har aldrig någon feber. Jag kan komma hem en kväll och känna mig helt förstörd, och så tar jag tempen… 36,7. Som max har jag haft 37,2. Och det är inte heller någon feber.
Så, vad kan detta vara för något? Mina teorier är som följer.
Mycket troligt: En kombination av stillasittande jobb, dåliga matvanor, obefintlig träning, och sexuell undernäring.
Troligt: Ångest. Jag vet inte riktigt varför jag skulle ha ångest, men mina fobiska personlighetsdrag har tidigare orsakat mer av den varan, då jag t.ex förut tyckte det var hemskt att åka till och från jobbet. Detta har jag nu kommit över till 90%, men det är möjligt att det finns kvar något undermedvetet som ställer till det.
Mindre troligt: Någon sorts sömnstörning, som gör så att jag är trött trots att jag sovit. Jag tänker typ sömnapné eller tandgnissel (förklarar även huvudvärken). Dags att köpa en sån där sexig bettskena?
Otroligt: Utmattningsdepression (i folkmun kallat ”att vara utbränd”). Detta har jag funderat en hel del på, men det är fortfarande rätt otroligt.
Mycket otroligt: Cancer på något ställe som inte orsakar några typiska cancersymptom.
Typ rätt omöjligt asså: Någon bristsjukdom. Det har jag tagit ett gäng med prover för, och allt var perfekt. Jag äter dåligt, men jag tar i alla fall vitaminer.
Vad säger ni? Är jag nära döden eller bara lite otränad? Betting starts now!
Idag, när jag var nere och handlade mat (man känner sig aldrig så ensam som när man är sjuk och ändå måste utföra hushållsplikter), såg jag nåt väldigt märkligt i centrum. Ett par, en kille och en tjej på en sådär 20 år, gick mot pendeltågsstationen och… borstade tänderna. I shit you not! De gick sida vid sida med varsin tandborste i munnen, och bara… borstade.
Jag är förkyld. Igår vaknade jag och kände instinktivt att något inte stod rätt till. Jag stod en lång stund innanför ytterdörren och övervägde om jag skulle gå till jobbet eller inte. Men eftersom jag kunde ta mig från sängen åtminstone, så gav jag mig iväg. Inte smart. Efter att ha mått vidrigt i en halvtimme på pendeln, så satte jag mig till rätta på jobbet och mådde vidrigt där också. Man skulle nog inte kunna kalla det ”vid medvetande”, det jag var. Så jag gick hem, två timmar senare. Och mådde ännu vidrigare på pendeln tillbaka. Hurra!
… Men skit i det, som jag brukar säga. Här ska bloggas om något mer spännande.
Det här är Lego’s Super Star Destroyer Executor som släpps i Oktober nån gång. Kalla mig nördig, men gud… Jag måste ha den. Jag måste! Men var ska den stå? Va? VAR SKA DEN STÅ, HÖRNI?!
I ungefär en veckas tid har jag haft problem med muskel/nervspasmer ovanför ena örat. Det kommer i små anfall om någon minut, några gånger om dagen. Jävligt spännande.
Tänkte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen, och nu är det sista gången jag i någon slags naiv verklighet tror att de kan ge konkret information. Apotekare är ju kända för att ha som enda råd att man ska vända sig till sin läkare, för att slippa bli stämda om det skulle visa sig att den sjuke dog efter att ha fått rådet att vila några dagar. Well, sjukvårdsupplysningen är värre. Jag fick följande briljanta svar:
Jaadu… Jag vet faktiskt inte vad det skulle kunna vara… Jag tycker du gör så att du kontaktar vårdcentralen.
Jaha! Nämen okej. Tack så mycket. Då har jag alltså, efter tio minuters väntande i kö, fått information att den instans jag precis ringt inte fyller någon som helst funktion utan ändå hänvisar 100% till vårdcentralen. Jag undrar om de någonsin vågat avfärda ett samtal? Kanske om någon ringde in och sade ”Hej, jag har två fötter med fem tår på varje – ska det vara så?”. Kanske. Men förmodligen hade även den personen fått dubbelkolla med sin husläkare, annars hade vi fått läsa svarta rubriker dagen efter.
UPPTÄCKTE TVÅ FÖTTER
SJUKVÅRDEN AVFÄRDADE
”SKA SÄKERT VARA SÅ”
VISADE SIG VARA AIDS
FICK INGEN AMBULANS
Nästa gång skär jag av mig tummen och gräver ner den norr om gården. Till och med Krösa-Majas tips är bättre.
Kommenterat