söndag 9 oktober 2011 kl 18:43 Det var den terapin, det!
Igår köpte jag den lördagsenliga skräpmiddagen, som i detta fall bestod av ett stycke hamburgertallrik. På väg tillbaka till hemmet inträffade en så hemsk sak att jag fortfarande mår lite dåligt när jag tänker på det.
Precis ovanför hamburgerstället ligger nämligen områdets enda krog, och där brukar det sitta smått alkoholiserade människor och bara blänga. Både dagar och nätter brukar de sitta där, och fiskögt titta på varandra. Även igår. Och när jag gick förbi såg jag hur någon hade spillt en drink på marken, en bit utanför krogen. En rosa sådan, så jag antog fördomsfullt att det var en överförfriskad 21-årig tjej som varit i farten.
Det var bara det att… det var inte så. När jag gått några meter till började Sherlock Werner fundera. Den utspillda drinken fanns inte där när jag gick dit, men på tillbakavägen gjorde den det. Det fanns inte heller några glasbitar i närheten av brottsplatsen, så det kunde inte vara någon som tappat sin drink. I så fall hade denna någon hällt ut den. Och konturerna av pölen i fråga tydde helt klart på att det hela hade skett med kraft.
Mer behövde jag inte fundera, för snart hördes ett enormt läte. ”HUUUUUUUUUUURRRRGGGHHHH” lät det bakom husknuten. Där stod en man och höll sig mot väggen, medan han forcerade ut kvällens inköp. Han verkligen skrek, som om det hela gjorde ont. Precis vad jag, i egenskap av kräkfobiker, behövde. Och nu av alla jävla stunder. Hjärtat började dunka allt snabbare, och jag hoppades innerligt att allt som kunde kastas upp redan hade kastats upp. Själva hulkandet (skrikandet i det här fallet) är nämligen okej, men får jag höra plaskandet av spya mot mark så kommer jag att bli sinnessjuk på kuppen.
Det senare slapp jag som tur var, men hamburgaren var man lagom sugen på sen. Jag var skakis halva kvällen.
Nyckelord: drink, emetofobi, Hamburgare, kräkas, kräkfobi, spya
söndag 29 maj 2011 kl 22:19  Jag kom på en till sak jag måste dela med mig av till cyberspace. Philadelphia. Inte staden eller kyrkan alltså, utan den bredbara färskosten. Nu har den släppts med Grillad paprika-smak!
”Cool story, bro” tänker ni säkert, men den är faktiskt jättegod! Den ser visserligen ut som bebisspya, men skenet kan bedra. Den härligt gyllenorangea sörjan smakar faktiskt grillad paprika på riktigt!
Daniel approves.
För övrigt, innan någon frågar, så stödjer jag mustaschkampen fram till sista Maj. Det är bara därför jag ser ut som en 70-talspolis. Inget annat.
”License and registration, please!”
Nyckelord: mat, Philadelphia, spya
tisdag 8 februari 2011 kl 09:25 Igår morse var det lite stressigt när jag skulle till jobbet. Tåget går alltid kvart över, och när jag sömndrucket tittade på klockan var hon två över. Då blev det fart. Jag klädde på mig i ilfart, knäppte skjortan fel, blev arg, struntade i skjortan och tog en sliten t-shirt istället. Det blev en tvärnit utanför toaletten då jag såg att Salahuddin varit god nog att lämna en vacker liten spya precis utanför.
Fort in i köket, hämta två snuttar papper (en för spyan och en för eftertork – man är väl ambitiös) och torka upp presenten. Spola ner. Sen drog jag på mig rocken och halsduken, och upptäckte till min stora glädje – och med några minuter kvar innan tåget skulle gå – att jag lagt handen i kattspya eftersom Salahuddin även kräkts ner hallsoffan där halsduken legat. Härligt. Arg som ett bi lade jag ifrån mig iPhonen, slängde min före detta halsduk i badkaret, och plockade upp iPhonen igen. Även den kräkig eftersom jag lagt den ifrån mig på hallsoffan. Telefonen gick inte att vara utan så det fick bli en snabb avtorkning där.
Ibland hatar jag mitt liv lite. Men jag hann till jobbet iaf. Ha! Success!
Nyckelord: salahuddin, spya, stress
torsdag 16 september 2010 kl 08:44 De är listiga de där katterna. I morse, när jag gick upp, så hoppade Salahuddin direkt upp i sängen och ville gosa. Det gör han alltid när han är hungrig. Om det inte fungerar så börjar han bitas eller skrämmas (dvs tok-springer upp i sängen och tittar på mig, sen springer han ner och ut i hallen, sedan repeat). Idag fick jag och Dorthe erfara steg tre i krigsföringen.
Salahuddin började hosta en massa, precis vid matskålen. ”Är det dags nu?” sa Dorthe, och menade på att Salahuddin inte kräkts på flera veckor nu. ”Nejdå, han bara hostar lite för att få uppmärksamhet” fnissade jag och klappade lite på honom. Sen gick jag och satte på mig min rock och skulle springa till jobbet. När jag tog i dörrhantaget passade Salahuddin på att lägga två välplacerade spyor på vardagsrumsgolvet. Således tvingades Dorthe förlora sin spyupptorkaroskuld alldeles för tidigt, och jag kan bara be för att hennes psyke är hyfsat intakt.
Nyckelord: Dorthe, salahuddin, spya
|
|
Kommenterat