… För inte lär väl någon köpa den åt mig till 24:e Oktober (då fyller jag 25)? Någon miljardär eller så?
Jag vet ärligt talat inte. Hur ska jag göra? Ska jag köpa den eller inte? Jag behöver er hjälp här. Hjälp! HJÄLP!!
Fördelar
Så jävla ball att man bara vill springa ut naken på stadens torg och göra volter.
Det är kul att bygga lego.
En riktig pussy-magnet. Om pussyn i detta fall är extremt nördig och eventuellt lite psykiskt instabil.
Nackdelar
Jag har absolut ingenstans att ha den. Möjligtvis högst upp på bokhyllan, men det känns inte helt optimalt det heller.
Den är svindyr. Det är liksom 4000 kr. Pengar man kunde lagt på vin och kvinnor. Eller coca cola och porr.
Jag köpte en iPad för ungefär samma peng, vilket var årets present till mig själv. Man kan inte köpa flera saker till sig själv sådär. Det har mamma sagt.
Så, nu behöver jag vettiga åsikter och helst lite peppande sådana. Input, folk!
Äntligen börjar den här bloggen betala sig. Häromdagen hittade jag ett vykort innanför dörren, från ingen mindre än Korven, en trogen bloggläsare. Han har varit på Lego-museet i Prag, och tänkte välvilligt nog låta mig ta del av en hälsning därifrån.
Trevligt initiativ, bäste herr Korven! Det tackar jag för!
Jag uppmanar nu andra läsare (läs: unga singelkvinnor) att göra detsamma. Jag måste dock understryka en sak. Oavsett de enorma mängder använda trosor jag kommer få nerpetade i brevinkastet, så kommer jag inte ha möjlighet att låta alla bli omnämnda såhär. Tyvärr. Det bara inte går. Men det är inte så att jag inte uppskattar gesten!
Bara för att jag skrev rubriken på engelska så vet jag att jag kommer få en miljon spam-kommentarer som alla skriver vilket extremt bra inlägg detta är, och länkar till sidor om penisförstoring. FML.
Idag har jag… wait for it… STÄDAT! Jag skojar icke! Jag kan nu se både mitt matbord, köksbord, och köksgolvet igen. Vardagsrumsgolvet tar vi en annan gång. Det är för tillfället täckt av så mycket kartonger med Star Wars-leksaker (som jag, för eventuella nytillkomna läsare, alltså säljer på Tradera och INTE sitter och leker med i brist på socialt umgänge), så det känns som för mycket att ta itu med just nu.
Sen gick jag ut och slängde en stor kartong i grovsoporna. Att transportera kartongen dit var ett litet intermezzo i sig. Den stora kartongen var fylld med mindre kartonger, som i sin tur var fyllda med såna där små frigolitbitar som folk i USA verkar vara fullständigt förälskade i. Frigolitbitarna flög all världens väg i blåsten där ute. Jag försökte hålla för kartongerna, men det gick mindre bra. Istället flög bitarna iväg, och jag höjde rösten för att utstöta namnet på det kvinnliga könsorganet. Det var ingen i närheten, som tur var.
När operation städning är klar funderar jag på att videoblogga lite. Borde jag det? Vad tycker ni, kära läsare?
Jag har köpt Star Wars-leksaker. Ett enormt lager från Kanada, som jag ska sälja på Tradera. Och häromdagen fanns allt att hämta på posten. Okej, kul! Så jag gick dit och tänkte i min naivitet att jag skulle kunna kånka hem de tre enorma kartongerna som vackert väntade bakom posttjejen.
Icke. I say, ICKE. De två största kartongerna var väl närmare en och en halv meter höga och vägde därefter. Irritationen infann sig snabbt, så jag stod en stund och förbannade posten i mina tankar. Sen gick jag och hämtade en kundvagn. Som tur var så lånade den snälla affären ut en, så jag lassade upp grejerna och försökte ta mig hemåt i midvinterkölden.
Det hela kändes väldigt märkligt… Jag menar, jag såg ut som en baglady! Usch! Det här var sista gången. Nästa gång betalar jag för hemkörning. Såhär kan jag jag ju för fan inte se ut.
Jag ska sälja allt mitt Star Wars-lego, alla mina onödiga Star Wars-samlarprylar för att endast köpa en sak. Denna! En halvmeter hög, limiterad till 750 ex i hela världen och signerad av Phil Tippett, mannen som animerade bland annat AT-AT-scenen i Rymdimperiet slår tillbaka.
När jag väl får tag i den så kan jag dö lycklig. Då är mitt liv komplett.
Jag slutade blogga eftersom jag tyckte att jag inte hade något särskilt att skriva om; att det inte hände något i mitt liv. Men nu när jag har börjat så smått igen så inser jag ju att det faktiskt gör det. Om än väldigt triviala saker.
Jag har beställt Star Wars-leksaker. En hel hop. Nej, inte för att leka med och skrika ”TYST!!!” om någon försöker närma sig. Och nej, inte för att sitta hemma i ett hörn och smeka dem med ett sinnessjukt leende på läpparna. Utan för att sälja vidare. Mitt hopp är nämligen att tjäna en liten hacka på att sälja amerikanska Star Wars-saker i Sverige.
Så som den gentleman jag är skickade jag Dorthe för att hämta mina paket. De hade hamnat på Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom (skall läsas som av Vincent Price med åska i bakgrunden). Jag hatar när saker skickas dit. Till det vanliga stället är det några hundra meter. Till företagscenter är det TRETTIO MIL I SNÖSTORM OCH HAGEL. Åtminstone typ två kilometer, utan storm och hagel, men väl med en hel del snö. ”Är de stora tror du?” frågade hon, och syftade på paketen i fråga, varpå jag svarade ”Inte jättesmå men troligen inte så stora”.
… Rrrrright. Efter en stund ringde hon, meddelade att paketen inte är jättesmå utan istället extremt jäkla stora, och att hon är helt slut. Jag kom och mötte henne, och konstaterade även jag att det var två enorma kartonger. Hon måste ha kommit så pass långt som hon gjorde genom ett gudomligt ingripande eller väldigt mycket viljestyrka. Som om inte detta var nog så fick jag veta att det fanns ett till paket på posten, varpå jag bestämde mig för att gå och hämta det och gå tillbaka medan hon väntade. Jag kände mig som en enda stor istapp där jag vadade fram, och fyllde mina stackars tygdojor med snö.
Väl framme på posten. ”Jaha, det är du som skickade din flickvän? Det var tungt det där. Du får köpa blommor till ‘na, hähä!” sa tanten, och jag försökte le med hackande tänder. Hon plockade fram det sista paketet, om möjligt ÄNNU större, och sa att det kostade 319 kr. Tullen. Tull-fucking-en. Den endaste gång jag låter bli att ta med plånboken är den endaste gång jag får tullavgift. Jag funderade en stund. Mörda tanten och resten av postkontoret, kapa en sån där liten högerstyrd postbil, och emigrera till Finland? Nej, inte på en fredag. Jag drog Dorthe-kortet, så hon fick traska tillbaka och betala. Under tiden började jag så sakteliga att transportera de nu TRE enorma paketen mot hemmet. Det var så sinnessjukt tungt att jag omöjligen kunde lyfta allt på en gång, utan jag travade paketen på varandra och tryckte dem framåt med fötterna. De gled rätt fint på det ganska hala snöslasket, och jag kom nog en sisådär 200 meter innan Dorthe var ikapp.
Vid det här laget var bådas armar fullständigt avdomnade av kylan och paketens vikt, mina ben värkte, våra magar skrek efter vad som helst med näring i, min penis var slak och Dorthes vänstra ögonbryn var en halv centimeter förhöjt. Vi bar hem paketen i etapper om några meter, och lovade varann att aldrig någonsin hämta något i Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom igen. Efter någon timmes tortyr var vi innanför dörren. Vi hade klarat det.
Dessvärre kom inte bragden helt utan förluster. Mina armar skadades allvarligt av ovanstående prövningar, och gick tyvärr inte att rädda. De avled på köksbordet senare på kvällen. Jag har känt mina armar så länge jag kan minnas, och jag kommer att sakna dem. Särskilt höger.
Idag köpte jag Star Wars-leksaker på ebay för 800 kr, eftersom det var ett tillfälle jag inte kunde missa. Jag älskar när det händer. En stackars familjefar ska sälja sin sons alla leksaker och säljer en sisådär femton olika saker för en spottstyver. Sen har han ingen aning om att det finns ett enormt samlarvärde i just dessa leksaker, och att jag sedan kan sälja dem på Tradera för 300 spänn styck.
Och nej, jag kommer inte låta bli att sälja dem för att istället sitta hemma på vardagsrumsgolvet och leka med dem. Att ni ens tänker tanken. Jag är besviken.
Kommenterat