Nu har jag anmält mig till inte mindre än TVÅ teaterkurser i februari.
|
Nu har jag anmält mig till inte mindre än TVÅ teaterkurser i februari. Jag kom på att jag har glömt att berätta om teatern! Vår vikarierande lärare äger. Jag gillar inte att använda ordet ”äger”, för det tar mig tillbaka till en tid av moppeåkande, folkölsdrickande och allmänt fjortisande. JAG gjorde naturligtvis inget sånt, men ANDRA. Hualigen. Men men, äger är det ord som beskriver honom bäst. Han låter oss spela teater på riktigt, istället för att leka diverse märkliga lekar som den andra läraren gör. Det som var roligast, som vi gjorde förra gången, var att vi stod på scen två åt gången. Dessa personer skulle spela upp en situation; en situation som bestämdes av läraren i samråd med resten av gruppen. Sedan skulle två personer ur gruppen bestämma över varsin person på scen, och dess humör. T.ex, den i publiken bestämmer att hans/hennes valda person på scen ska vara arg. Och då ska personen på scen fortsätta föra pjäsen framåt, fast med ett argt sinneslag. Underbart roligt! Jag var en nattklubbsvakt som skulle köra ut min motspelare, en överförfriskad ung herre. Och jag skötte mig riktigt bra. Det blev en hel del skratt när jag skulle spela mallig framför den berusade människan. Jag flexade framför honom, låtsades att jag behövde dra igång mina armar likt två motorsågar. ”Rööörn, rööörn” lät jag, och spände mig. Alla skrattade, och så jag njöt. Teater ÄR något för mig. I onsdags gick teatern bättre än vanligt faktiskt. På gränsen till riktigt roligt, var det. Eftersom vår excentriker till lärare skulle sköta om sin pjäs hade vi fått en ny, manlig, lärare. En regissör till yrket. Och han var faktiskt mycket bättre! Vi fick spela teater på riktigt! Bland annat roade jag gruppen genom att spela fyllo, och t.o.m läraren skrattade. Sköter jag mina kort rätt nu så kanske det är dramaten nästa. Det roligaste var dock när läraren delade in oss två och två. Jag hamnade med en tjej, och vi skulle spela upp en valfri scen som skulle handla om två människor med olika uppfattning. Jag kom hem som ilsken pojkvän, som sett tjejen hångla med en annan man. Jag improviserade ihop att det var en 70-årig gubbe som hette Göte, till resten av gruppens fnissande. Kul! Insåg att jag glömt att berätta om senaste teaterlektionen. Det gick… faktiskt bättre än sist, tro det eller ej. Jag var inte riktigt lika nervös, och det gick lite bättre med improvisationen. Jag kände inte att jag ville dö en enda gång… vad jag minns iaf, men det finns risk att jag förträngt alltihop, och kommer bryta ihop gråtandes nästa lektion. Bland annat gjorde vi dessa två övningar:
Kul! Som sagt… Det här är nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Det visade sig vara allt jag är rädd för på samma gång. Improvisation, stå i centrum… Det var hemskt. Jag ska berätta. Jag kom dit, en halvtimme för tidigt i sedvanlig ordning. Först satt jag på toaletten ett bra tag, i rent förebyggande syfte, eftersom jag var rädd att råka bajsa på mig av nervositet. Det var troligen ingen information ni ville ha, men nu fick ni den ändå så le och se glada ut. Kort innan lektionen började träffade jag en kille i min ålder som jag pratade lite med, och det kändes skönt att åtminstone träffa nån man kunde snacka lite med. Det hann dock inte bli så mycket pratande, eftersom det kort därpå var dags att gå in i salen. En efter en kom de framtida teaterexperterna in. Till slut blev vi 11 personer totalt, plus lärarinnan. Hon var en kvinna i ca 60-årsåldern, med håret i en stram knut, och med en synlig valk på magen som hängde ut över skärpet. Hon hade inget emot att prata om sin pjäs hon satt upp, detta märkte vi ganska snabbt, och jag upplevde henne som ganska excentrisk. Ett typiskt fall av Börje Ahlstedt-syndromet, där man oavsett storlek på sin pjäs omedelbart förvandlas till en superstjärna. Nåväl, hon var åtminstone bättre än dramaläraren i Varan-TV, även om det var ungefär samma stuk på hennes övningar. Vi fick göra lite olika saker. Först fick vi stå i en ring, och sedan skulle var och en gå in och göra något utan att prata. Charader ungefär. Jag spelade fiol. Några skrattade. Efter det fick vi arbeta två och två. Person nummer ett skulle göra mer charader, och person nummer två skulle då fråga vad person nummer ett gjorde. Person nummer ett skulle då säga nånting helt annat, varpå person nummer två skulle göra det person nummer ett sa. Extremt svårt att komma på bra saker. Sen delades vi upp i två grupper. Man skulle mötas två och två, och improvisera ihop varsin anledning till att man mötes. Jag var Brat-Daniel påväg till Stureplan. Alla skrattade. Det var bra. I övrigt var det ganska mycket roligt folk där. Man kände nästan omedelbart att man fick en jäkla samhörighet med resten av gruppen. En del söta töser fanns det även där, vilket var kul för lille jag. Något raggande kommer det nog inte bli tal om dock; jag kommer vara på tok för fokuserad på att bearbeta min egen nervositet. Låter det kul? Jodå, det var det. Men så fruktansvärt läskigt. Vi snackar ångest. Jag funderade på att smita under kisspausen efter halva tiden, men gjorde det inte. Jag kan inte ge upp direkt. Jag ska fortsätta. Jag måste utmana mig själv här. Jag måste möta den här rädslan, och klara det. Den här teaterkursen är det absolut jobbigaste jag gjort. Jag blev antagen till nybörjarkursen i teater! Börjar redan på onsdag. MYCKET läskigt må jag säga. … är tydligen nånting jag ska testa. Verkar lite flummigt, men ska bli spännande. Men men, nu ska jag försöka undvika att tala om mitt känsloliv på ett tag. Det är det ingen som är intresserad av. Jag är lite fucked up helt enkelt. Men det är väl de flesta. Lite ensam, lite dålig självkänsla, lite kåt. Inget fancy. Så, annars då? Om… Tio dagar flyttar jag till nya lägenheten. Det är ungefär vad som händer i mitt liv just nu. Om vi ska vara busiga och säga nånting som redan hänt så kan jag stolt meddela att jag precis skrev upp mig på en nybörjarkurs i teater, med start i december. Ska bli sjukt kul, om än nervöst. När jag tittar på mina pluggande barndomskompisars facebookbilder så blir jag alltid helt tom inombords. Gallerierna är fyllda av partybilder från diverse högskolefester och gasquer, och jag kan inte hjälpa att känna att jag missat något väldigt relevant. Jag fick jobb kort efter gymnasiet och har alltså aldrig läst på någon högskola. Jag har sjukt bra vänner på jobbet, det säger jag inget om, men det känns ändå som att jag har missat en stor del av det sociala kontaktnätet. Frågan är hur jag ska träffa lite mer folk bara. Jag funderar på att gå en teaterkurs för nybörjare. Alla säger alltid att jag är så rolig och spexig och så. Men min nervositet över att stå i centrum håller mig tillbaka. Jag ska undersöka detta. |
|
|
Copyright © 2010 Daniel Werner (och hans tankar) - All Rights Reserved |
|
Kommenterat