Vi hörs om fyra dagar!
|
Vi hörs om fyra dagar!
Jag har köpt en Playstation Vita. Har velat ha en toklänge, men det har inte blivit ett köp eftersom Sony inte varit färdiga med stödet för Playstation-spel. Då talar vi alltså Playstation 1-spel. Det är bara sådana jag tänker spela. Det sjuka är att jag kan spela samma spel på mitt Playstation 3, i vardagsrummet. Men jag vill spela dem bärbart. I sovrummet. Jag vet inte ens varför, det är inte direkt som att jag inte kan sitta uppe och spela på TVn hur mycket jag vill. Men ändå. Jag vill spela bärbart. Kära Bullen, är jag sjuk i huvudet och bör slås ihjäl med en spade (alternativt en kratta), eller finns det fler som jag?
Jaha, så har det hänt igen. Gick och lade mig igår med förhoppningen att inte sova bort hela dagen. Och det gick ju sådär. Vaknade av att larmet ringde klockan 11. Stängde av det, men kände mig så pass pigg att jag naivt tänkte ”äh, jag kommer bara sova nån halvtimme till, det är lugnt”. BAM! Nästa gång jag tittade på klockan var hon 13.44. Horliv. Dessutom drömde jag någon väldigt märklig dröm som gick ut på att jag och mamma satt vid min dator då jag skulle visa en bra bild på mig. Men allt som kom fram på skärmen var bilder där jag tagit kort rätt in i mitt eget arsle! Vad i helv…? Går det ens att tolka såna drömmar? Hur som helst. Jag har spenderat ett par dagar med det utomordentligt braiga Darksiders 2 till PS3. Kul spel! En hel del svordomar har yttrats i den Wernerska residensen, men ändock. Kul spel! Lite för ärligt, bara.
Jag har börjat spela en del Call of Duty: Modern Warfare 3. På min kära PS3. Jag brukar inte gilla såna där realistiska krigsspel (gosh, nu låter jag som min mamma), men det här var ganska kul. Man kan spela online, mot slumpmässigt utvalda personer från Europa, även dem högst troligen blekfeta nördar. Det är lite spännande det där; alla som är bättre än mig på spelet (läs: de flesta) tänker jag mig vara fanatiker utan liv. Det finns ett problem bara. Min mun mår inte bra av att spela. Det är lite knepigt att förklara, men när jag spelar så koncentrerar jag mig så fasligt att jag omedvetet sitter och tuggar på diverse delar av insidan av mina kinder. Värst blir det när jag hamnar i duell med någon annan, och börjar skjuta. Då placerar jag mig automatiskt i anfallsläge rent fysiskt. Jag öppnar munnen och placerar tungan i ena mungipan; allt helt omedvetet förutom de gånger jag kommer till någon slags sans och inser vad min mun håller på med. Det måste se fruktansvärt larvigt ut. Jag menar, jag ser ut som Janne Schaffer med tungan vispandes sådär! Efter att ha spelat i några timmar så är resultatet munsår, torra läppar, och ett kindkött så sargat att det känns som att ha tidningspapper i käften. Finns bara en sak att göra. Jag får börja spela tv-spel med gagball. Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad. Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge. Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag. Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario. Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna. Igår klarade jag då äntligen Zelda, och kan konstatera att det var ett episkt spel. Hör ni det? EPISKT! Däremot innehöll spelet en hel del… ska vi säga, enerverande moment. Bland annat fanns det ett extra-uppdrag där man skulle spöa åtta bossar på raken för att få den bästa skölden i spelet. Och den skulle givetvis jag ha. Så jag påbörjade utmaningen, väl medveten om att det skulle ta hus i helvete om jag misslyckades. Efter att ha dödat fyra bossar så tryckte jag på fel knapp och valde att jag ville börja om från början. Det var roligt bara det. Jag bet hårt i insidan av kinden, och satte mig sedan och började om. Försök nummer två kom jag faktiskt till boss nummer sju av åtta, men förlorade för att jag gjorde en sak samtidigt som spelet ville göra en annan sak. Då orsakade det hela en bugg, och det jag gjorde registrerades inte. Så kan man väl säga, utan att gå in på nördiga detaljer. Så då förlorade jag igen, och tog väl det hela ganska bra. Här är resultatet:
Nu får ni inte tro att jag är helt sjuk i huvudet bara. Som någon som slår sönder halva lägenheten när han förlorar i ett simpelt tv-spel. Så är det faktiskt inte. Tvärt om; jag har full kontroll hela tiden. För det första så var glaset i fråga ett McDonalds-glas jag fick gratis. Och för det andra så kastade jag det mot botten av en papperspåse, för att slippa behöva plocka upp alla skärvor efteråt. Det, mina vänner, är kontroll. Nu är helgen snart slut, och jag har inte gjort ett skapandes dugg utöver att spela Zelda. Både tummar och pekfingrar i båda händerna är skinnflådda. Det är så det ska vara! Jag vill bara förvarna för att det eventuellt kommer att bli lite dåligt med bloggande i helgen. Och dåligt med mycket annat också. Typ ätande. Sovande. Salahuddin-matande. Ytterdörröppnande. Ja, ni fattar.
… Kanske det mest irriterande spel jag någonsin spelat. Jag kan bara säga att det var tur att jag klarade det, då mina nerver sannolikt inte skulle orkat med mycket längre. Jag tror aldrig jag har svurit så mycket åt ett spel. Dels så är det fruktansvärt oförlåtande, i den mening att man vid minsta feltryckning får utstå en miljon smällar utan att kunna värja sig. Och dels så finns det vissa knapptryckarmoment som får en att vilja peta ut ögonen av frustration. Jag ska förklara. Låt oss säga att jag precis spöat en svår boss, och svettig gör diverse segergester i soffan, och för en kort sekund känner mig som världens bästa tv-spelare. Precis innan bossen faller ner död vid mina fötter (eller okej, min karaktärs fötter) så drar den en sista desperat attack som man i spelet måste undvika genom att ducka/hoppa med en speciell knapptryckning. Vilka knappar det handlar om visas på skärmen i någon nanosekund, och då gäller det att trycka precis så för att klara sig. Annars dör man, direkt. Var man dum nog att andas ut och slappna av för en sekund, ja då kan man känna sig jävligt rökt. Handkontrollen var på väg att åka i golvet åtminstone ett par gånger, men det fanns tydligen en liten uns av sinnesnärvaro kvar i mig, eftersom jag lät bli. Däremot fick dessa moment mig att utstöta följande:
Förlåt mig, alla läsare med japansk härkomst. Jag har inget emot er. Men spelet fick mig att göra det. Förstår ni inte? Det var spelet! SPELET!
Tyvärr gjorde jag idag åter igen misstaget att försöka spela fightingspel. Varför lär jag mig aldrig att jag inte kan spela sådana? Det finns nämligen ingenting som gör mig så arg som fightingspel. Jag är i allmänhet ganska bra på att spela, men när det kommer till just den här genren så förvandlas jag ett monster av frustande ilska så fort något inte går som jag vill. Och efter att ha dött mot samma motståndare tio gånger i rad kände jag för att kasta PSPn i golvet. Som tur är så är jag, även när jag är så arg, fortfarande tillräckligt vid mina sinnens fulla bruk för att inte vilja ha sönder saker med flit. Så jag kastade PSPn i soffan istället. Jag hade dock missat en liten variabel i ekvationen. Skiten studsade från soffan, ner på golvet, och det var slutet på den skärmen. Jag satt en stund och svor för mig själv, men insåg att jag omöjligt skulle kunna skylla ifrån mig. Bara att bita i det sura äpplet, och skamset beställa en ny. Operation ”Hitta en så billig PSP som möjligt som jag kan använda tills den nya kommer ut julen 2011″ inleddes. Och jag hittade faktiskt en för under tusenlappen. En Limited Edition och allting! Så den beställdes snabbt. Det fanns bara en liten hake… Inte ett ord. Jag vill inte höra. Tyst!
|
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Ikväll klarade jag Bayonetta till Xbox 360. Ett actionspel där man springer runt och spöar monster med svärd och snytingar, typ.
Kära dagbok. Idag var jag med om ett litet prekärt missöde. Jag låg i soffan och spelade tv-spel, närmare bestämt PSP. Det står för Playstation Portable, och ni oinvigda kan se hur konsolen ser ut om ni tittar på bilden här bredvid. Fin va? Sådär ser min ut. Svart och glansig och väldigt macho.
Kommenterat