Igår spelade jag och Micaela in en film. Ett dramatiskt litet epos dedikerat till människans utsatthet gällande dess föda. Eller nåt.
Featuring kommentarer av undertecknad.
|
Igår spelade jag och Micaela in en film. Ett dramatiskt litet epos dedikerat till människans utsatthet gällande dess föda. Eller nåt. Featuring kommentarer av undertecknad. Idag var jag i den lokala lekparken, och… eh… lekte. En ung man ventilerar sina funderingar kring det som i folkmun kallas träning. Ibland har jag ett helvete på jobbet. Ikväll tänkte jag vara rolig och skapa någon form av videoblogg. Det hela gick inte så bra, som ni kan skåda. Jag övervägde att bara kasta allt i papperskorgen och sedan gråtrunka med en sax. Men nej. Ni förtjänar att se sanningen. Lägg märke till de sjukt avancerade specialeffekterna. Inte för att på något sätt skryta eller så, men… ja. Det är ganska komplicerade grejer, det där. Nu ska jag lägga mig igen. Op-op-op-op-op opa videoblogg style! Alltså, okej, detta är något av ett experiment. Jag tänkte att jag skulle svara på frågorna via video. Så jag gjorde det. Och vips blev videon 23 minuter lång. Trots klippning. Så det är på eget ansvar. Detta är 23 minuter ni aldrig får tillbaka. Om ni orkar se hela videon utan att spola så får ni säga till. Fotnot: Twitter-dejten har nu gjort det klart för mig att hon INTE är intresserad av en andra dejt. Och det känns i ärlighetens namn ganska bra. |
Daniel Werner är 26 år och har bloggat många av dessa. På den här bloggen skriver han om sina dagliga reflektioner, stora som små. Självutlämnande, cyniskt och med en hälsosam dos humor. 
 
|
|
Copyright © 2013 Daniel Werner – Den unge Werners lidanden - All Rights Reserved Powered by WordPress & Atahualpa |
|
Kommenterat